Teo Ala-Ruona fortsätter att utforska transtematiken i sitt nyaste verk Parachorale, som utforskar tatueringens möjligheter att utlösa en psykologisk och fysisk emancipationsprocess. Föreställningen visades under Baltic Circle.
Det insektlika, skärande ljudet av en tatueringsmaskin fyller Tekniska museets Energihall. Surret har en metallisk, oorganisk bismak, som känns som den fastnar i svalget som en sötaktig kemikaliedunst. Källan till ljudet tronar över den kyligt upplysta scenen: det är en tatueringsstudio i miniatyr som riggats upp på ett slags liten balkong. På en videoskärm projiceras processen: en anonym nedböjd nacke utgör målarduken för en lite obehagligt realistisk avbildning av en stor svart spindel. Tatueraren lägger till ett sista nålfint hårstrå på spindelns utsträckta ben, och sveper med van handledsrörelse bort några spår av blod och överlopps bläck från huden med en desinfektionslapp.
Det sparsmakat inredda scengolvet domineras av en annan maskin. Denna tillverkar sockervadd, under uppsikt av dansaren Pauliina Sjöberg, vars kaninmössa och glatt färgade, vagt barnprogramsaktiga utstyrsel skär sig på ett komiskt sätt med den coola, industriella estetiken som dominerar i övrigt.
Som en jagande orm
Småningom äntrar Teo Ala-Ruona scenen. Hans utstrålning är hotfullt trollbindande som en jagande orm och den riktas snarare mot publiken än den malplacerade kaninen. Den torra, entoniga rösten är hypnotisk, blicken och anletsdragen ambivalenta. Ena stunden tycks man ana en hes, påträngande aggression som plötsligt mitt i allt skiftar och förvandlas till varm empati, och sedan tillbaka igen. Texten väver på olika sätt ihop, jämför och kontrasterar olika former av kroppskontroll, -manipulation och -disciplin: det frigörande, som tatueringen eller den könskorrigerande vården, men också den destruktiva och självskadande impulsen. Tatueringsmaskinens surr närvarar som en konstant, lakonisk ljudmatta.
Denna lågmält intensiva inledning blir min favoritdel av föreställningen. Så småningom serveras vi också mer action: Ala-Ruonas koreografi blir häftigare och i takt med att han gör sig av med klädesplagg (som han också delvis ersätter med frimodigt lånade paltor från förbluffade utvalda ur publiken) får vi också se fler av hans egna tatueringar. Sockervadden får en mer framträdande roll, hugade åskådare erbjuds även de tillfälle att smaka. Fler medlemmar ur arbetsgruppen (Caroline Suinner, Anni Puolakka, Tuukka Haapakorpi) gör Ala-Ruona och Sjöberg sällskap på scenen i en vild, fnattig kavalkad av absurda, stundvis groteska rörelser och ljud. Här imponerar särskilt Suinner genom såväl närvaro som mimik.
Men det blir nästan lite för mycket av det goda. Föreställningen innehåller flera olika, i sig intressanta, tankeväckande och/eller underhållande element ihoppackade i en väldigt koncentrerad men samtidigt kaotisk helhet som inte riktigt ger åskådaren en chans att hinna absorbera allt. Tidigare verk jag sett av eller med Ala-Ruona, som till exempel gruppföreställningen Deep Time Trans eller soloverket Lacuna, har utnyttjat liknande grepp och tematik på ett sätt som känts mer något dramaturgiskt slipat och disciplinerat.
Teo Ala-Ruona: Parachorale
Konsept och regi: Teo Ala-Ruona
Text: Teo Ala-Ruona, Even Minn, Tuukka Haapakorpi
På scenen: Teo Ala-Ruona, Caroline Suinner, Anni Puolakka, Pauliina Sjöberg, Tuukka Haapakorpi
Koreografi: Teo Ala-Ruona, Raoni Muzho Saleh
Dramaturgi: Even Minn
Ljudplanering och musik: Tuukka Haapakorpi
Dräkter och scenografi: Teo Paaer
Ljusplanering: Sofia Palillo
Föreställningens dramaturgi: Ami Karvonen
Tatueringskonstnär: Spider Nykänen
Visades på Baltic Circle 28-30.11 2025
Foto: Venla Helenius
