Uppsättningen Andetag lyckas binda ihop sin filosofiska tråd men de olika tablåerna bildar inte en fruktbar helhet, skriver Sofia Nyberg.
Inför dödens obevekliga blick tvingas vi vända våra ögon mot livet. Detta inte enbart för att vetskapen om dess ändlighet är upprinnelsen till de existentiella frågor som löper som en ledstång längs livet levt framåt, utan också för att tröskeln till döden är en plats från vilken vi kan beskåda det bakåt. Hur blev mitt liv, och vad känner jag inför det? När valen är gjorda och man sitter med resultatet i famnen är det lätt att ångra sig, inte minst för att det är lättare att välja när man inte längre kan det eftersom alla risker är borta ur ekvationen. Samtidigt som man kan anlägga en kierkegaardsk estetisk synvinkel här, i vilken vi alltid kommer ångra oss oavsett hur vi väljer, blottlägger rimligtvis ångern ändå en framlevd visdom om vad som i slutet av dagen upplevs meningsfullt i livet.
Med utgångspunkt i den australiensiska författaren och palliativa sjukvårdaren Bronnie Wares The Top Five Regrets of the Dying, en bok om vad döende människor ångrar i sina liv, har Sirius Teatern, Kompani Nord och The Great Learning Orchestra på Svenska Teaterns Nicken-scen tagit sig an ämnet hur vi kan leva sant mot oss själva. Fem nyskrivna texter av lika många finlandssvenska dramatiker (Dag Thelander, Frank Skog, Marcus Rosenlund, Monika Fagerholm och Arn-Henrik Blomqvist) utifrån de fem punkterna av grämelse har blivit föreställningen Andetag.
Tunn helhet
Det börjar tätt och nära. Mot en fond av snedställda draperier i sterilblått som tycks viska slutstation möter vi en svårt cancersjuk far (Paul Olin) i terapi. Inkapslad i sin döende kropp sörjer han det sätt på vilket han utfört sitt pappaskap och önskar försoning med sin äldsta dotter. Han blir tillfrågad att delta i en undersökning om vad människor ångrar i sina liv. Men den tråden släpps sedan. På samma sätt, om än inte lika känslonära, bjuds vi in till ytterligare livsöden; den dementa, men trots allt ännu nyfikna Aslög (Wilhelm Grotenfelt), Freddy (Paul Holländer) som är sängliggande och rids av inre demoner om natten, Nina (Cecilia Paul) som jobbar extra på sjukhemmet jämte sin mor (Johanna af Schultén) och vars främsta prioritet tycks vara att hålla mamma glad.
Vart och ett av dessa livsöden är en port vi leds fram till, en port som skulle kunna innebära en fördjupning av de frågor karaktärerna håller, men då föreställningen inte leder in genom porten uteblir detta. I stället följer en rad tablåer över varderas tillvaro som snarare gestaltar konsekvenserna av att leva på ett sätt man senare ångrar, än utforskar frågornas spänningsfält. Då fokus på det här sättet sprids ut snarare än tätnar, blir helheten splittrad och liksom uttunnad.
Detta till trots finns det scener som är allt annat än uttunnade. Då Freddy brottas med följderna av hur han (miss)skött relationen till sin älskade bror mår jag nästan fysiskt illa av att se honom fastklämd i ett själsligt skruvstäd mellan desperation och omöjlighet. Det är ett tomt kallt grönt helvete han har inom sig. Ingen är där. Aslög å sin sida är en ljuvlig gestalt, spelad med värme och kärleksfull närvaro, som trots – eller kanske på grund av – sin demens tycks ha en levande kontakt till varats väsentligheter. Hon är på sätt och vis föreställningens Teresias. Smärtsamt är det då ingen bemödar sig om att lyssna på henne. De röda bollar hon med jämna mellanrum hostar upp och som växer för var gång, är mina favoriter för kvällen. Jag vet inte riktigt hur jag ska förstå dem och det är just det, i kombination med känslan av att här finns något att förstå, som jag gillar. När hon säger ”jag fick bollen av ett barn”, tänker jag: bollarna kunde vara lek och liv och varavilja.
Mellanrubrik
När musiken likt en patientmonitor indikerar att Freddy dött och Aslög ger upp sitt liv framför våra ögon avslutas den här delen av föreställningen och övergår med ett gitarrsolo som bro in i en annan. Det känns nu som om vi hamnat i en helt ny pjäs, Livet mitt i livet snarare än I dödens väntrum. Det i sig behöver ju inte vara ett problem, men jag har nog lite svårt att riktigt se kontaktytorna, även om jag ser släktskapet.
Vi möter två lekande barn som i ett försök att tämja sin dödsångest iscensätter Virginia Woolfs självmord enligt samma princip som Niki de Saint Phalles lek-skulptur The Golem; tämj din rädsla genom att umgås med den. Tesen är att rädslan hindrar den så kallade lyckan. I huvudsak följer vi det ena barnet Maijas försök att passa in i sitt eget liv genom att bli en schablon. För mig ger inte den här pjäsen i pjäsen ett mervärde åt helheten, den ökar mest känslan av att helheten inte håller samman.
Mot slutet binds trots allt den filosofiska tråden på något sätt ihop, åtminstone som jag hör det. Med orden ”underströmmar blir överströmmar, man far i väg… och bryter ihop” kommer Kierkegaards röst tillbaka. Den här gången talar etikern: vad vi väljer är av absolut betydelse. Mina val är den stämning, den färg och den mening jag ger åt mitt liv och mig själv, (små) underströmmar blir (avgörande) överströmmar och de strömmarna är jag.
Sirius Teatern, Kompani Nord, The Great Learning Orchestra: Andetag.
Dramatiker: Dag Thelander, Frank Skog, Marcus Rosenlund, Monika Fagerholm, Arn-Henrik Blomqvist.
Regi, scenografi, dramaturgi: Arn-Henrik Blomqvist. På scen: Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer, Paul Olin, Cecilia Paul, Johanna af Schultén. Ljus: Aleksi Karjalainen. Musik och Ljud: Leif Jordansson, Lauri Hyvärinen, Jukka Kääriäinen. Projektionsdesign: Henrik Miettinen. AI-röst: Henrika Andersson.
Spelas på Svenska Teaterns Nicken-scen fram till 29.11.
Foto: Tani Simberg
