När jag kom hem från USA 1962 sade jag till min svägerska att bilen kommer att förstöra världen.
– Bilen, som är så underbar, svarade hon.
På dansbanorna utomhus kallade man på den tiden bilar för musfällor (jag bara citerar).
Jag hade levt flera veckor i Morris Plains, New Jersey. Där varje medelklassfamilj hade minst två bilar.
När jag skulle ut och jogga fick jag konkurrera med bilarna, inga gångbanor. Bilarna stannade och frågade om jag ville ha skjuts.
När jag skulle korsa en väg med fyra körfiler fick jag vänta en evighet på grönt ljus. För att inte bli överkörd måste jag sprinta som Jesse Owens.
Sextio år senare har jag lyckan att leva i en gammal stadsdel i Helsingfors. Utan bil, eftersom jag snart är för gammal för att få körkort.
Jag lever ensam. Jag gör mina uppköp i närbutiken när det behövs. Ett par gånger per vecka. Samtidigt promenerar jag det antal steg som kvällstidningarnas hälsospalter rekommenderar. Glömmer jag något så får jag en promenad till.
Mina inköp ryms i mitt lilla kylskåp. Jag planerar mina måltider på två dagars sikt. Köper inga gröna bananer.
Också apoteket finns på gångavstånd. Liksom biblioteket och några matställen. Jag lär mig nicka åt bekanta ansikten och kläder.
När en kolonn 4–5-åringar i gula overaller går förbi hand i hand säger jag ”hyvää huomenta, lapset”. De svarar skrattande: ”huomenta”.
Mina tankar går till barnen i Gaza.
Jag önskar att problemet med överskott av åldringar kunde beaktas av stadsplanerarna.
Jag känner mig som Jacques Tati i filmen Mon Oncle.
Den enda skönhetsupplevelsen är kvällens hemfärd med halsband av rubiner i färdriktningen och halsband av pärlor i den mötande trafikens sex filer.
I USA avlas man, lever man och även dör ofta i bilen. Familjer shoppar tillsammans i jättelika köpcenter därifrån de släpar kassar av mat för minst en vecka.
Den proppas i gigantiska frysboxar. Man trängs med främlingar, parkerar barnen i lekgårdar och kopplar av med en pizza och glass för kidsen.
På söndagarna gör man långa utfärder till fullproppade beacher eller parker med gnälliga barn i baksätet.
Den enda skönhetsupplevelsen är kvällens hemfärd med halsband av rubiner i färdriktningen och halsband av pärlor i den mötande trafikens sex filer.
Detta välsignade liv möjliggörs av bilen.
Det gäller inte för åldringar.
De av gamlingarna som har pengar samlas i stora inhägnade bilfria och barnförbjudna ghetton med privata tennisbanor, swimmingpooler och golfbanor. Speciella dagar reserveras för besök av barn och barnbarn. Musiken är swing.
Tillbaka till nutiden!
Vi har fått bilar som kör sig själv. Vi har fått AI som tänker för oss.
Känslor kan vi undvara. De skapar bara besvär.
Det har blivit tekniskt och ekonomiskt möjligt att skapa en värld som fungerar helt utan människor.
Det började med bilen.
