Subtila guldkorn av ömhet glimmar i den finländska filmen, skriver Ny Tids filmkritiker Zinaida Lindén.
Vad är finländsk film för någonting?
De inhemska tittarna associerar den ofta med närhet och nostalgi, låt vara att de ibland svär över de inhemska alstrens kvalitet.
”Kommer du ihåg de tidiga Uuno Turhapuro-filmerna?” frågar en filmkritikerkollega strax efter en pressvisning. ”Jag bodde inte i Finland som barn”, svarar jag samtidigt som jag gläder mig över att hon uppfattar mig som lika mycket finländsk som hon själv.
Som utlandsfödd, relativt nytillkommen tittare avundas jag ibland denna kollega hennes insikter och hennes självklara sätt att relatera till finska språket och miljöerna. Jag har inte samma kulturella och historiska referenser.
Det dröjde innan jag insåg att en episod med den arbetslöse kocken i Aki Kaurismäkis film Moln på drift (1996) har en koppling till vinterkrigsandan. Där hämtar några män kocken som spelas av Markku Peltola ur ett fyllegäng och för honom till en vårdanstalt, så att han får en chans att återvinna sin heder och bli en yrkesman igen. Man lämnar inte en kamrat i sticket.
Det var först tack vare Peter von Baghs bok Aki om Kaurismäki som jag fick veta att det godståg som syns och hörs i Mannen utan minne (2002) strax efter att Annikki Tähti framfört sin berömda låt Muistatko- Monrepos’n är en anspelning på det krigsskadestånd som Finland betalat Sovjetunionen. Å andra sidan, känner dagens unga finländare knappast till att Monrepos-låten är en symbol för det förlorade Viborg samtidigt som de ändå berörs av denna episod.
Outtalat ledmotiv
”Min spontana beskrivning av finsk film är: få ord, mycket musik med romantiken som outtalat ledmotiv i tystnaden”, skrev en filmvetare från Sverige till mig.
Själv skulle jag hellre tala om ”ömheten som outtalat ledmotiv”. Kanske jag önsketänker, men det är det som jag skönjer i många finländska filmer. Det är den egenskap jag är mest tacksam för.
Ömhet är troligen inte det första man tänker på när dagens Finland kommer på tal. Hårdkokt action som i Jalmari Helanders thriller Sisu (2022), alienation som i Hanna Bergholms skräckfilm Ruva (2022) – sådana alster bidrar till landets tuffa image på den internationella arenan.
Skrovligheten är en del av den finländska mentaliteten. Desto starkare glimmar de subtila guldkornen av ömhet i mången finländsk film. De är livsgivande. Då Iris från tändsticksfabriken, en av Aki Kaurismäkis mest tragiska hjältinnor blir av med ömheten tappar hon meningen med livet.
Ömheten kännetecknar Markku Pölönens drama Koirankynnen leikkaaja (2004), en filmatisering av en roman av Veikko Huovinen. Där spelar Peter Franzén en hjärnskadad krigsveteran som efter allt trauma och svek hittar sin plats i livet, tack vare sin kärlek för hundar samt några medmänniskors godhet.
I övrigt har hundar en särskild betydelse i finländsk film. De står för det ordlösa, det värnlösa samtidigt som de hjälper filmmakarna att återge människornas mest subtila och ömsinta själsrörelser. Hundar förekommer i de flesta av Aki Kaurismäkis filmer. Hans egen hund Tähti spelade så bra i Mannen utan minne att den fick Palm Dog-priset i Cannes. Även hunden Alma i hans senaste film, Höstlöv som faller (2023) kammade hem ett pris i Cannes, Grand Prix de Jury.
Tålig och blyg
Ömheten präglar Kverulanten-filmerna som bygger på Tuomas Kyrös böcker. Heikki Kinnunen övertog huvudrollen som den folkkäre gnällspiken från Antti Litja som hade spelat honom i Dome Karukoskis komedi. Den senaste filmen, Kverulanten blir kär (2024, regi: Mika Kaurismäki) har kärlek på äldre dar som tema. Inga vällustiga scener här. Romantiken når sin kulmen då de älskande sakta dansar vid en sjö till låten Tiet/ Vägar (en omarbetning av den sovjetiska sången Dorogi) som framförs av Laila Kinnunen.
Kyskhet är ordet. En av de mest stilbildande mise-en-scènerna hos Aki Kaurismäki går ut på att två personer sitter tysta i soffan och tittar rakt framför sig. Den finländska ömheten är tålig och blyg – en tillgivenhet som uppstår mellan två ensamma själar. Tänk scenen i filmen Tatjana- (1994) där Reino (Matti Pellonpää) och Tatjana (Kati Outinen) ligger fullt påklädda på var sin sida av sängen mitt i den finländska sommarnatten. I Moln på drift märks det att de arbetslösa äkta makarna Lauri och Ilona (Kari Väänänen & Kati Outinen) fortfarande har ömma känslor för varandra. Deras tandem är ett exempel på en stoisk, kamratlig kärlek i svåra tider. Man lämnar inte en kamrat i sticket.
I Höstlöv som faller finns en scen där Ansa (Alma Pöysti) och Holappa (Jussi Vatanen) slår sig ner vid matbordet för att tillsammans inta en enkel middag. Två människor som försöker behålla sin värdighet i det kyliga samhällsklimatet. Denna långa, tysta tagning säger mer än tusen ömsinta ord.
Den finländska ömheten när den är som bäst samsas gott med den nyfinländska.
Stor humanist
Och så har vi Klaus Härö.
För några år sedan hörde jag honom berätta om tillblivelsen av hans film Okänd mästare (2018). Härö jämförde Anna Heinämaas filmmanus med Ernest Hemingways roman Den gamle och havet. Likt Hemingways otursamme fiskare utmanar den anspråkslöse konsthandlaren Olavi (Heikki Nousiainen) sitt öde. En målning som han hittar på en auktion visar sig vara ett osignerat verk av Ilja Repin. I likhet med Hemingways huvudperson tvingas Olavi att försvara sin fångst mot ett stim av hajar.
Precis som Aki Kaurismäki hyser Klaus Härö medkänsla till ”den lilla människan”. Elina – som om jag inte fanns (2002), Den bästa av mödrar (2005), Post till pastor Jakob (2009) – alla dessa filmer genomsyras av ömhet, värme och människokärlek som kännetecknar en stor humanist.
”Vad jag älskar det här landet, dess natur, tusen sjöar och mörka vintrar”, skrev Aki Kaurismäki i Filmihullu år 1982. ”Vi har något urtida rent, oskulden före syndafallet.”
År 1982 fanns det knappt några invandrare i Finland. Annat är det idag. Om jag inte visste hur internationalistiskt sinnad Aki Kaurismäki är skulle jag uppfattat hans påstående om ”något urtida rent” som etno-centristiskt. Men så är inte fallet. Den finländska ömheten när den är som bäst samsas gott med den nyfinländska.
I dagens filmfinland finns redan några exempel på det: Hamy Ramezans iranska familjeskildring Den första snön (2020), Lauri Randlas ingermanländska barnodyssé Farväl till Sovjetunionen (2020) och Khadar Ayderus Ahmeds somaliska drama Guled & Nasra (2021). Och fler bli de.
Foto: Malla Hukkanen / Sputnik
