Den finländska filmbranschen behöver konkret kulturpolitik och modigt nytänk för att blomstra, säger filmkritikern Kalle Kinnunen.
Kalle Kinnunen har verkat som filmkritiker och -journalist sedan slutet av 90-talet och sett fyra olika decennier av finländsk filmhistoria. När det kommer till den finländska filmens situation just nu ser han gott om orosmoln men också ljusglimtar.
– När jag började skriva filmkritik gick det ännu att försörja sig som frilansande filmkritiker i Finland, fast det kanske låter absurt i dag. Det fanns ett levande kulturellt intresse för att se och diskutera film, också kvällstidningarna hade sina egna kultursidor. Samtidigt fanns det en levande undergroundkultur kring film, med entusiaster och kompisgäng som bytte VHS-kassetter sinsemellan. Att syssla med och skriva om film som avvek från mainstream-utbudet kändes lite radikalt, nästan farligt.
Ett fenomen som ter sig absurt i dag men som var en realitet ända fram till 2000-talet var den finländska filmcensuren, som inte slopades före- DVD-teknologin och EU:s gemensamma filmdistributionssystem gjorde den praktiskt omöjlig:
– Mot slutet gällde censuren endast grovt våld: filmer med 18-års åldersgräns måste klippas om före de fick visas här. Men ännu på 80-talet kunde till exempel scener som visade övernaturliga fenomen censureras som ”skadliga för mental hälsa”. I dag råder det en bredare förståelse också här för att en film som –Motorsågsmassakern (Texas Chainsaw Massacre, 1974) kan ha ett genuint konstnärligt värde.
Kinnunen säger att det i Finland råder en akut brist på filmmakare som har både kompetens och motivation att göra mer konstnärligt ambitiös film om smalare ämnen.
Aktuell med egen produktion
Förutom som filmkritiker är Kinnunen i år också i år aktuell med en egen produktion: han har skrivit manuset till och producerat dokumentären Shadowland som får sin premiär i Finland den 29 november i år. Den är resultatet av ett många år gammalt idéfrö som äntligen spirat och burit frukt.
– Det har aldrig varit en uttrycklig ambition för mig att själv involvera mig i filmproduktion, men år 2016 berättade min goda vän, (författaren, redaktören och den kulturelle renässansmannen) Perttu Häkkinen om en fascinerande story som han snubblat över. Det handlade om en religiös sekt som sökte efter den heliga graalen i bergskedjan Pyrenéerna i Frankrike.
Trots det lovande upplägget så lades idén på is på grund av svårigheter att hitta ett lämpligt och villigt produktionsbolag. År 2018 omkom Perttu Häkkinen plötsligt och tragiskt i en cykelolycka.
– Då jag träffade regissören Otso Tiainen och journalisten Panu Hietaneva som varit inblandade i projektet så var vi alla fortfarande i chock efter Perttus död. Vi var också övertygade om att vi ville göra något konkret med vår idé.
Nu har idén resulterat i en dokumentärfilm, som förutom graalkulten och det mystiska isolerade bergslandskapet också fokuserar på en av kultens mer prominenta medlemmar, den kontroversielle syd-afrikanske kultregissören Richard Stanley.
Finländsk film saknar nytänk
Den finländska filmen tampas idag med flertalet problem – inte minst en till synes kulturfientlig regering.
– Vår nuvarande regering saknar en uttalad, konkret kulturpolitik, säger Kinnunen.
Men problemen började redan tidigare. Ännu för några år sedan upplevde den finländska filmen något som Kinnunen beskriver som en ”boom”: finländska filmer belönades regelbundet med prestigefyllda priser och också med sällan tidigare skådad kommersiell framgång internationellt.
– Traditionellt har den finska filmen varit känd för Aki Kaurismäki, och i professionella kretsar Pirjo Honkasalo. Men att en finskproducerad actionfilm röner sådan kommersiell framgång i USA och internationellt som Jalmari Helanders Sisu (2022) var historiskt. Det som var speciellt med den, och med Helanders filmer överlag, var att han vågade testa någonting nytt som inte gjorts i Finland förr!
Enligt Kinnunen är de största finländska filmbolagen allt för rädda för att ta risker, de satsar hellre sina pengar på gamla vältuggade koncept, även om dessa inte ens skulle vara framgångsrika:
– Om vi ser vad som är på väg upp på bioduken i Finland inom den närmaste framtiden så är det en uppföljare till Aleksi Mäkeläs Häjyt (1999), en fjärde uppföljare till Mielensäpahoittaja-filmen (Kverulanten, 2014) och en tionde Vares-film. Man kan tala om krassa ekonomiska realiteter och efterfrågan, men mottagandet av den tionde Vares-filmen har så vitt jag förstår varit rätt ljummet också kommersiellt.
Ambitiösa filmmakare straffas
Kinnunen säger att det i Finland råder en akut brist på filmmakare som har både kompetens och motivation att göra mer konstnärligt ambitiös film om smalare ämnen:
– Och de som försöker, som Parvet-filmens regissörer Hannaleena Hauru och Katja Gauriloff, straffas. Både kommersiellt, och ibland genom att de får löpa gatlopp i pressen.
Den experimentella filmen Parvet- skapade uppståndelse då Ilta-Sanomat den 24 oktober rapporterade att filmen, som fått en halv miljon euro i statsstöd, bara lockade 88 personer till biosalongerna under premiärveckoslutet. Eftersom filmen handlade om marginaliserade grupper i samhället, gick naturligtvis också Twittertrollen och medierna igång.
Kinnunen ser mediedrevet mot Parvet som ett exempel på en njugg, kulturfientlig och kortsynt inställning till kulturen, som enligt honom också präglar politiken. Det handlar inte om att ha en klar vision eller uppnå något långsiktigt mål. Snarare om att dela ut spontana populistiska tjuvnyp, för att tillfredsställa de egna kärntrupperna med känslan att deras fiender lider.
– Om man ser på de nedskärningar som till exempel riktats mot det nationella audovisuella institutet så handlar det om så pass jämförelsevis små summor att de inte har någon betydelse alls för statsbudgeten. Men i filmvärlden är deras effekt oproportionerligt nyttig och stor, förklarar Kinnunen.
– Redan i dag måste finländska filmer som utspelar sig i Finland spelas in i Estland och de baltiska länderna, eftersom det är billigare. Jag har svårt att se hur detta är tänkt att gynna Finland, ens ur ett nationalistiskt högerperspektiv.
Foto: Otto Ekman
