Bearbetningen av Märta Tikkanens magnum opus på Lilla Teatern misslyckas med att bryta sig in i samtiden, men Minttu Mustakallios enastående skådespelarinsats är nog för att bära föreställningen.
”Minttu!” ropar sufflösen. ”Vi borde börja.”
Minttu är Minttu Mustakallio. Hon spelas av Minttu Mustakallio. Även de andra som tilltalas, Niklas Lundström och Ville Aaltonen (de ansvarar för föreställningens ljud respektive ljus), tycks bära sina egna namn. Vi själva går från den premiärpublik vi är till att på scen kallas för ”provpublik”. Tarja Halonen sitter på fjärde raden och betecknas av Mustakallio rätt och slätt som ”presidenten”, till roat bifall.
Fiktionen personifieras av regissören Rafael Hedenström – Raffe –, som inte deltar på plats utan via Teams och per telefon. Enligt vad jag kan uppfatta existerar han inte ”på riktigt”. På programbladet står namnet Riikka Oksanen efter titeln regissör (Oksanen har tillsammans med Aino Pennanen stått för bearbetning av texten).
Får jag skratta?
Alla deltagare virkas in i en situation som utgår ifrån ett slags genrep. Mustakallio (karaktären) ska inför en provpublik sätta upp Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga, eller i varje fall öva på den iscensättning som hennes manliga regissör presenterat. Tanken är att Raffe, en ”riktigt ordentlig gubbregissör” som hittills bara satt upp ”stora berättelser om män”, nu ska ta sig an detta ärkekvinnliga diktverk.
Gubbregissörens anvisning för iscensättningen lyder: ”Ingen känsla. Ett tomt skal”. Till takten av steril techno svajar Mustakallio med död blick medan Tikkanens fraser om städning och dammsugare loopas. I bakgrunden växlas geometriska figurer i kalla, kraftiga färger. Som självständiga inslag är det givetvis parodiskt dålig teater. Samma gäller nog de ”kvinnliga” partier där Mustakallio själv tar tag i regin, även om dikterna i dem får ett fördelaktigare uttryck. Där är uppläsarens känsla i linje med dikternas: en utsaga om självmord alstrar tårar, små legofigurer av olika storlek radas upp intill varandra när barnen nämns. Raffes varning om att dikterna lätt övergår i melodram är begriplig. Metalagret lyckas ändå ladda bägge visioner med en effektfull osäkerhet: Är det här seriöst? Får jag skratta? Driver man med oss? (Jag är fortfarande inte helt säker gällande det avslutande ”kvinnliga” partiet.)
Vi får veta att det mellan Raffe och Minttu i det förgångna utspelat sig en romans, att de levt tillsammans i tio år. Relationen har i dagsläget mynnat ut i ett kollegialt frändskap som till en början tycks givande, även om det är svårt för åskådaren att riktigt få ett grepp om varför det har fungerat. Utan att lämna återbud har ändå Raffe ikväll låtit bli att komma till teatern. Senare ringer han upp från en bar och Mustakallio låter åskådarna förstå att han är berusad. Vi anar en rutin.
Historiska brytpunkter
Århundradets kärlekssaga utkom år 1978, under ett årtionde vars litteratur ofta avfärdats som självbekännelser utan konstnärligt värde, övertydliga och ideologiskt rigida. I den mycket läsvärda boken Stå i bredd: 70-talets kvinnor, män och litteratur skriver litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström om den tidens litteraturhistoria ur ett feministiskt perspektiv, och visar hur det skenbart konstlösa i verken ofta är mer komplext än vad som tidigare tillståtts. Exempelvis Maken av Gun-Britt Sandström beskrivs som en idéroman i Kierkegaards anda snarare än en sedvanlig relationsroman.
Ett av bokens kapitel behandlar just Märta Tikkanen (titeln Stå i bredd är också tagen från Århundradets kärlekssaga). Eller Märta och Henrik Tikkanen, behöver man nog säga, för till stor del skildrar Witt-Brattström hur Tikkanen-parets konstnärliga dialog gestaltade nya historiska brytpunkter i relationen mellan män och kvinnor. Sin undanglidande aforismstil till trots var Henrik för tiden osedvanligt självrannsakande, bland annat i replikboken TTT. Henrik och Märta förvandlas genom sin konst till relationella positioner snarare än historiska människor. Witt-Brattström säger sig vänta på att tidens tand ska ”gröpa ur det biografiskt igenkännbara i dessa författarskap”, för att det är ”genom skriftväxlingens avgörande roll i deras partnerskap som vi kan förstå hur maktförhållanden i vilket som helst kärleksförhållande kan omförhandlas”.
Kulturmannen är en kliché
Nu är detta inte en pjäs om Henrik Tikkanen. Eller ens om Märta och Henrik. Men det är en pjäs som bryter in i relationen mellan en skapande kvinna och en skapande man. Konstellationen har ändå stagnerat i en klyscha; vi ser ett alkoholiserat, stroppigt manligt konstnärsgeni och en underdånig kvinna med egna konstnärsdrömmar. Skämtet tycks vara: kulturmannen fortsätter vara kulturman. Jag är skeptisk till ett förutsättningslöst anammande av den idén. Dels är den till utmattning gestaltad i konsten under de senaste tio åren, dels är jag osäker på om det är där vi finner den stora smärtan eller de mest intressanta frågorna idag. Vi lever inte heller under styret av en finsmakande maskulin estetisk elit, utan i kommersialismens koloni, vilket särskiljer vår tids ”bekännelselitteratur” och krav på autenticitet från sjuttiotalets. Varför inte göra lite mer av den här skillnaden?
Tikkanen-parets spjuveraktiga självkritik i den konstnärliga bearbetningen av relationen lyser med sin frånvaro. På Lilla Teatern fungerar konsten – alltså de ”faktiska” uppsättningarna av diktverket – främst som komiska inslag eller enkelspåriga teser mellan metavarven. Visserligen är det otroligt underhållande att bevittna karaktären Minttu tappa koncepten och gå upp i ton medan hon rör sig till takten av ett allt hastigare beat, men något tankeväckande är det svårt att finna där. Karaktärerna Minttu och Raffe förblir stagnerade karikatyrer: Minttu genomgår en emancipation, Raffe är berusad, frånvarande, ogenomtränglig. De tillåts inte på allvar förändra varandra genom sitt konstnärsskap (eller ens skriva in sig själva i konsthistorien med den andre som katalysator).
Det som ändå förhäxar åskådaren föreställningen igenom är Minttu Mustakallios karisma. I Finland har vi få skådespelare som klarar av att stå ensamma på scen i en och en halv timme, särskilt med en halvdan text, och fortfarande övertyga alla i rummet om att fortsätta följa varenda skiftning. Man erfar en vila i varje rörelse, en klarhet och intelligens som aldrig tillåter det komiska att vippa över i larvighet. Rollen Minttu och skådespelaren Minttu gömmer och avslöjar varandra. Spänningen ökar med närheten. Men vi eftersöker inte ”riktiga” Minttu: vi vill bara att hon fortsätter.
Lilla Teatern: Århundradets kärlekssaga. Text: Märta Tikkanen. Dramatisering: Aino Pennanen och Riikka Oksanen. Regi och bearbetning: Riikka Oksanen. Övers. till svenskan: Linda Wallgren. Scenografi: Antti Mattila. Kostym: Elina Kolehmainen. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Niklas Lundström. Mask: Pia Malmberg. Dramaturgi: Henna Piirto.
På scenen: Minttu Mustakallio. Spelar fram till 18.12 2024
Foto: Ilkka Saastamoinen
