Aktivism och plats för tvivel i kristid

av Anne Liisberg

Danmarks stora scenkonstpris Reumert införde i år könsneutrala skådespelarkategorier. ”Scenkonsten är en spegel för oss både som individer och som samhälle. Det är därför viktigt att säkerställa att alla kan se sig själva i scenkonsten”, hävdade organisationen bakom priset, som därmed placerade sig i den tendens som i år använde konst som aktivism bland annat genom att peka på föråldrade könsnormer och genom att helt konkret sätta andra kroppar på scenen. 

Blaagaard Teater har varit en föregångare för denna tendens sedan Sargun Oshana trädde in genom dörren som ny direktör år 2021 med en vision om att teatern ska omfamna den diversitet av människor som man möter på Nørrebro, där teatern ligger. Med lekfulla, inkluderande och populära format talar teaterns repertoar rakt in i samtiden med autentiska berättelser och agendasättande teman som diversitet, queer, generationer, kön, ras, autokrati, klimat, global kapitalism, normkritik och institutionell makt. 

Skådespelaren och dramatikern Alexander Mayah Larsen tar nu över direktörspallen, och har med sin prisbelönta uppsättning Som brødre og Tronfølger, baserad på hans egen familjs iransk-danska bakgrund, visat att också han kan skapa scenkonst som kommenterar samtiden, men som också står på egna ben konstnärligt. 

Vandringsformatet inbjuder till att vara och reflektera tillsammans och fångar därmed ett nytt – eller någon kanske skulle säga urgammalt – sätt för scenkonsten att skapa närvaro och gemenskap. 

Gemensam vandring

Performansscenen TOASTER, som skapats av Statens Kunstfond, går in på samma linje i sina festivalformat. Den aktuella Acting In & Out tar i konstnärliga verk upp kriser som klimatet, Gaza och ekonomisk ojämlikhet, och varvar dem med möten mellan konstnärerna, publiken och andra aktörer som en klimatkör, Palestinaaktivister och en akupunktör. Målet är att förankra temana genom att göra något aktivt i skärningspunkten mellan konst och handling, eftersom ”de stora frågorna kan göra en handlingsförlamad och skamtyngd när man sitter ensam med dem”, som kuratorerna formulerar det. 

Roskildefestivalen har i flera år utvecklat sitt engagemang i andra konstarter än musiken, och bjöd i år på happenings och en räcka danspersformanser i sitt Art & Activism-program, som under temat ”Utopia” arbetar med frigörelse på många plan. Från mashup av hiphop och karibisk karneval samt förförisk amerikansk waacking (ett slags västkustkusin till New Yorks ballroom vogueing) till danska Ruth Rebekka Hansens elektrifierande, koreografiska utforskande av kroppens och blickens makt och vanmakt. Hansens verk skapades för festivalen med musiken nästan som en förkroppsligad medverkande i ett magiskt gemensamt nu. 

Aktivismen kom också traskande i mer stillsam natur i de många vandringar som efter covidpandemin har bitit sig fast som ett scenkonstnärligt format, som sänker tempot och sätter kroppen på spel. Vi vandrade genom både den lokala och den globala historien på Ærø med BaggårdTeatrets dramatisering av Carsten Jensens roman Vi, de drunknade i öronen. Vi uppmärksammade förbindelsen mellan natur och människa medan vi travade i skogarna – på Møn med Institute of Interconnected Realities, i Midtjylland med Secret Hotel – och på Sydhavnstippen i Köpenhamn i röstvandringsverket Solastalgia under festivalen Metropolis. Vandringsformatet inbjuder till att vara och reflektera tillsammans och fångar därmed ett nytt – eller någon kanske skulle säga urgammalt – sätt för scenkonsten att skapa närvaro och gemenskap. 

 

Två markanta röster

Skådespelaren Jens Albinus argumenterade för detsamma i sin utmärkta essäsamling Den kærlighed du har til mig, i vilken han knyter samman sitt eget liv, samhällsutvecklingen och scenkonsten i en hyllning till teaterns dualitet, dess förmåga att rymma tvivlen, som gör det möjligt att hoppas. Han utmanar det han kallar för den nya känsligheten, då den används till att stänga ute det obehagliga, men han tror på teaterns oundviklighet i kristider som den konstart som just i mötet mellan scen och sal kan rymma polarisering och människans motsägelsefulla existens. 

Under 2024 tog vi avsked av Hotel Pro Formas ledare Kirsten Dehlholm, den absolut största kraften inom den danska performanskonsten under fem årtionden, som om någon har förmått utmana och öppna scenkonsten och omfamna motsättningar. Hennes konceptuella samkonstverk ställde på ständigt nya sätt mot varandra rum, text, musik, föremål, ljus och olika typer av aktörer, men alltid i strama kompositioner övet markanta mytiska och aktuella teman. Hennes näst sista verk Flammenwerfer var en karaktäristisk bildopera om psykisk sjukdom med industrial-bandet Einstürzende Neubatens frontman Blixa Bargeld i spetsen. 

 

Kritiken under press

Två debatter har framför allt kännetecknat året på scenkonstområdet. Kritiken är pressad då dagstidningarna skär ner på kulturinnehållet och det är svårt för nischade medier att få tillgång till mediestöden. Till detta kan läggas diskussionen om yrkesmässig nivellering, i och med att bloggare med större eller mindre professionalitet citeras flitigt av teatrarna med samma tyngd som kritikerna. Flera teatrar började begränsa recensenternas tillgång till föreställningar och året bjöd på flera stora debatter om kritikens framtid, om den professionella dialogen mellan konstnärerna och kritikerna. ”En recension är som en samtalspartner som ibland säger det som man inte vill höra”, som Kasper Holten, chef för Det Kongelige Teater, formulerade det i en av debatterna. 

Hållbart arbetsliv blev också satt på agendan av en räcka branschaktörer. Vissa experimenterade med nya arbetsformer på de egna teatrarna eller skapade breda producentsamarbeten, medan andra lanserade kampanjer med speciellt fokus på de prekära arbetsförhållanden som berör alla yrkesgrupper inom scenkonsten. Danmark fick i år en museumsreform och det pågår för tillfället arbete med att scenkonstfältet ska få en behövlig granskning som speciellt ska fokusera på stödstrukturer, men som inte heller kommer att kunna undvika att förhålla sig till de prekära arbetsvillkoren. 

 

Översättning: Janne Wass

Lämna en kommentar