Dag Johan Haugerud har en säregen förmåga att i sina filmer ta fasta på vardagsspråket och sägandets moraliska dimensioner, skriver Mio Lindman.
”Att bli sedd som den man är” är ett av våra vanligaste sätt att uttrycka vad det betyder att bli bemött på ett mänskligt sätt och att bli förstådd utifrån sina egna utgångspunkter.
En som inte låter sig nöjas med kulturella fraser, utan som aktivt vrider och vänder på dem så att de berör en existentiell grund, är den norska regissören Dag Johan Haugerud. I sina filmer rör han sig kring spänningsfältet förståelse, hur den kommer till uttryck i blickar men också i språkligt utbyte. Kort sagt: det handlar om längtan att bli förstådd men också den ofta lika starka längtan att bli utmanad, att bli sedd med en blick som rubbar ens cirklar och som öppnar en ny horisont: vem är jag för dig?
Rohmerska vibbar
Haugerud är även skönlitterär författare och han skriver de flesta av sina filmmanus själv. Vid det här laget har han ett flertal kort- och långfilmer bakom sig. Just nu är han aktuell med trilogin Sex, Kärlek och Drömmar.- Den första vann i år Nordiska rådets filmpris.
Man kunde tro att en författare främst lutar sig mot starka manus och rika dialoger. Det gör Haugerud, men hans filmer är helgjutna konstverk som innefattar en stark medvetenhet om kameravinklar, bildkomposition och även musikens dynamiska roll.
Haugeruds filmer har ett mycket sällsynt utforskande och öppet tilltal. Själv har han i olika intervjuer nämnt Éric Rohmer som en förebild. Helt begripligt: Rohmer låter i sina filmer livsperspektiv brytas mot varandra i intellektuellt rörliga dialoger, och allt brukar vara inramat av vardagens (eller semesterns) stilla gång. Just så jobbar Haugerud också, men med ett annat filmspråk och med andra frågor som upptar honom. En av dem är det queera, ett självklart nav som tillåts växa åt olika mycket icke-ordinära håll.
Du kan inte bara släppa ut en massa ord utan att se hur de fastnar”, säger en av karaktärerna, en replik som sammanfattar vad som står på spel.
Att såra och reparera
Haugeruds absoluta gehör för vardagsspråket märker man redan i Som du ser meg (2012). I tre berättelser framträder konflikter rotade i hur människor talar och de situationer som uppstår genom det som sägs. Den första är kanske bäst: en sjuksköterska har för ovana att när hon blir stressad slänga sig med engelska uttryck. Hennes kollega blir frustrerad och försöker få henne att sluta. Vilket är just vad den andra inte kan, för hon blir bara mer osäker. Vad gäller den här filmen tjänar Ruben Östlunds De ofrivilliga (2008) som en jämförelse, men i övrigt är de två regissörerna som natt och dag.
En ny nivå i Haugeruds filmkonst står Barn (2019) för. Den bygger liksom Det er meg du vil ha (2014, på temat kvinnlig lärare blir kär i elev) på explosivt stoff men utan att regissören eldar under det. Filmen inleds med en scen på en sportplan vid en skola. En pojke ligger på marken. Kameran befinner sig på avstånd från det vi ser. Småningom blir vi varse att 13-åriga Natalia (kallas även Anna eller Lykke) har knuffat till klasskompisen Jamie och att han slagit sig så illa att han senare dör. Lärarkåren sammankallar till krismöte, föräldrarna diskuterar, familjer våndas över det skedda. ”Vi bare tulla”, säger Natalie själv. När de är på väg till barnehuset på förhör och Natalie inte vill ha på sig gummistövlar fast det regnar utbrister hennes mor: ”En som har tagit livet av någon behöver knappast oroa sig för att bli lite våt om fötterna.” Efteråt ångrar hon sin tanklöshet, hon menade inte att säga det så.
Tulla (busa) och ta livet av. Filmen förankrar två beskrivningar av samma situation i samtal som sätter relationer på spel, samtal som river och prövar, som ältar och ifrågasätter. Och sårar.
”Du kan inte bara släppa ut en massa ord utan att se hur de fastnar”, säger en av karaktärerna, en replik som sammanfattar vad som står på spel.
Barn utforskar ansvar och språkets intima förbindelse med handling och relationer. Att säga är att göra. Att såra, att undvika, att trösta. När lärarna har krismöte bekymrar man sig för inspektionsplaner och dokumentation; detta är vad som sägs i rummet, men sorgen och chocken rubbar ordens till synes svalt formella betydelse.
Let’s talk about sex
Den första delen av trilogin som redan nämnts har visats på festivaler här i Finland. Den förtjänar också en biografvisning men något sådant verkar dessvärre inte aktuellt. Synd och sak, för Sex är en otrolig film. Det råder ingen skriande brist på film om kön och sexualitet, men Haugeruds nya är en frisk fläkt.
Två sotare i Oslo samtalar i lunchrummet i en stadsdel som verkar präglas av nybyggen och trafikgytter. Den ena (Thorbjørn Harr) berättar att han drömt att David Bowie dykt upp på en toalett och tittat på honom som om han vore en kvinna. Det var obehagligt, men kanske också fint? När kollegan öppnar sig på detta vis kan den andra sotaren (Jan Gunnar Røise) inte hålla sig. Han beskriver hur han för första gången i livet haft sex med en man och att det var omtumlande. Är du gay, frågar kollegan. Nejnej, inte. Det var ju bara sex!
Båda försöker formulera hur en annan blick, i drömmen och i verkligheten, öppnat upp något inom dem. Om detta talar de med sina fruar, och i det ena fallet även med en tonårsson. Vad betyder det för frun när maken nästan glatt säger att han haft sex med en man? Också i Sex släpps orden ut och fäster på ett sätt som den som uttalat dem inte anar.
Det fina i filmen är att den dröjer kvar i ögonblicken när vi talar om det som är viktigt för oss, men när vi ännu inte kan se vidden av det. När vi genom att prata med varandra försöker nå klarhet kring vad vi känner och vad vi förstår, och där vi antingen möter varandra eller gör varandra illa.
Det finns en oförglömlig scen mot slutet. Mannen som tampas med att drömma om David Bowie betraktar sin fru och son sitta i ett ljust kök, solen skiner in. (De är för övrigt alla kristna, men inte några galna fundamentalister alls.) Mannen talar om sina drömmar med frun. Känner du dig som en kvinna? Nja, vad skulle det ens betyda, men det var något med att någon tittar på en utan de vanliga förväntningarna, säger han.
Det syns på hans hållning att det är en ansträngning att försöka hitta orden, nu handlar det inte om att bara släppa ut dem. Medan han pratar vänds kameran plötsligt mot sonen, som sitter och syr en röd dräkt som pappan ska ha på sig under ett framträdande med sin kör. Under ett litet, litet ögonblick ser vi sonen titta på sin far. Kanske är sonens blick just en sådan som inte innehåller de kvävande förväntningarna på hur man ska vara?
Symaskinen surrar vidare och samtalet i köket fortsätter.
Foto: Agnete Brun / Motlys
