Anna-Sofia Nylund och Camilla Roos har båda gjort dokumentärfilmer som bottnat i det egna livet. I dialogform diskuterar de utmaningarna med att göra film som tangerar svåra upplevelser och relationer och där de fungerat både som privatperson och som filmens regissör.
En dokumentärfilm är en film som dokumenterar en aspekt av verkligheten, exempelvis historia, vetenskap, politiska och sociala motsättningar eller mänskliga livsöden. En dokumentärfilm är inte dramatiserad eller iscensatt. (Ur Wikipedia)
Definitionen nämner inte att ”mänskliga livsöden” även kan handla om dokumentärfilmaren själv, något som verkar ha blivit allt vanligare. Men varför vill man figurera i sin film, gräva i sig själv? Jag har grubblat en hel del på det då även jag hör till dem som gjort en dokumentärfilm om egna upplevelser: Barn nr 182 (2024). Det blev det svåraste filmprojekt jag jobbat med, men också den film som fått mest uppmärksamhet och publik. Och jag kan avslöja att dokumentärfilmen innehåller iscensatta scener.
En som också gjort en självutlämnande dokumentärfilm är bildkonstnär Anna-Sofia Nylund. Hennes Jeppis suger – En film om min hemlängtan (2020) skapade till och med debatt i lokaltidningen om skildringen av Jakobstad, trots att hennes hemstad inte var huvudtemat. Hur tänkte hon kring sitt filmprojekt? Kan ett plågsamt grävande vara någon form av terapi som kan leda till katarsis? Eller kan det ge insikt och tröst åt andra?
Trygghet och hemlängtan
C: Anna-Sofia, varför gjorde du filmen Jeppis suger?
A-S: Jag hade pitchat en idé om att ta tempen på hur Jakobstad ser ut idag genom unga människors ögon, och jämföra det med hur det var när jag var ung. Men just då vi skulle börja filma fick jag reda på att jag var gravid. Det påverkade min relation till hemstaden, jag fick en stark hemlängtan tillbaka till mina rötter. Så det var inte alls självklart att filmen skulle handla om mig.
C: Om du längtade tillbaka så måste du haft en positiv barndom? Själv har jag ingen längtan tillbaka till Jakobstad. Jag valde dock att Barn nr 182 slutar då jag flyttar dit, eller rättare sagt blev flyttad, då det gav filmen ett hoppfullt slut. Att berätta om tonåren skulle krävt en separat film.
A-S: Jag hade en bra barndom, jag associerade Jakobstad till något jätte-tryggt. Mina tonår var också trygga, även om jag bröt mot en del regler. Jag flydde Jeppis för att där var tråkigt, för att det var inskränkt. Men när jag blev gravid kände jag mig otrygg. Jag bodde inte tillsammans med min partner, vi hade inte ett stabilt förhållande. Om jag tänker på din film, Barn nr 182, så ville du berätta om något som du forskat i för att ta reda på din historia. För mig hände något livsavgörande, som jag måste ta med i filmen.
Man måste mer fundera på vad som kan bli skadligt för en själv eller andra, eller vad som har ett konstnärligt värde eller bara blir pinsam socialporr.
C: Så du sålde in en film och sen insåg du att du ville göra en annan film?
A-S: Att jag blev gravid uppfattades som positivt, för då blev min drivkraft och längtan starkare i filmen. Sen sa YLE och filmstiftelsen när de såg klippet att det inte var den filmen jag pitchat, men att den blev bra ändå.
C: Man har ju inget färdigt manus eller skådespelare när man gör en dokumentärfilm, så det blir väl sällan den film man tänkt sig. I mitt fall var det producenten och finansiärerna som tyckte att jag absolut måste vara med i bild och även ha en berättarröst. Det upplevde jag som det svåraste med produktionen.
A-S: Jag tyckte också att det var svårt att ta in mig själv i filmen. Först under klippet skrev jag min voice over. Jag var höggravid och sa åt klipparen att jag inte borde berätta den här berättelsen nu, då känslorna var så på ytan, utan först då jag kommit ur den.
Graviditet väckte minnen
C: Min dokumentärfilm är baserad på arkivmaterial, på skrivna rapporter av Helsingfors barnskyddsverks barnavårdsinspektörer från 60- och 70-talet. Det var känslomässigt tungt att läsa igenom, så jag gjorde det i flera omgångar. 2017 började jag sammanställa valda stycken, som jag tänkte kunde tolkas allmängiltigt och visualiseras med ett bildcollage. Jag valde att inte ta med vissa saker som fanns i rapporterna, kanske ville jag ta hänsyn till mina föräldrar fast de är döda. I Jeppis suger berättar du väldigt öppet om privata saker som du går eller har gått igenom; om sorg och smärta och om en sårig parrelation.
A-S: Att jag blev gravid väckte minnen från ett missfall jag haft, som ledde till att min relation krackelerade och att vi flyttade isär då vi sörjde på olika sätt. När jag blev gravid igen hade vi inte reparerat relationen, och då visste jag inte riktigt vad jag ville. Samtidigt tänker jag att det är många som kan ha samma slags känslor, som kan ha upplevt ett missfall eller haft en kris i livet.
C: Så var skulle du säga att gränsen går mellan att vara personlig eller privat?
A-S: Det är väl man själv som måste sätta den gränsen, vad man är bekväm med. Jag tänker på vad feminismen sagt genom årtionden; att det privata är politiskt. Så jag vet inte om jag tycker att det finns någon gräns. Man måste mer fundera på vad som kan bli skadligt för en själv eller andra, eller vad som har ett konstnärligt värde eller bara blir pinsam socialporr. När Jeppis suger var klar trodde jag att jag skulle känna mera skam över att jag blottat så mycket, men jag blev överraskad att jag inte gjorde det utan såg filmen som ett konstverk. Jag skämdes mer över konstnärliga val än att jag berättat för mycket om mig själv.
Dubbelroll
C: Vad ville du säga med din film?
A-S: I filmen pratar jag med människor i Jakobstad om vad som är hem för dem. Filmens budskap blev att hem och trygghet inte är en plats utan något man känner i sig själv. I slutet väljer jag att inte flytta tillbaka till Jeppis. Jag fick jättemycket meddelanden av många olika människor, både som jag kände och inte kände, som berättade om sina egna upplevelser med anknytning till filmen.
C: Jag fick också respons av människor jag inte kände. Det som gjorde mig gladast var responsen från två som också vuxit upp som fosterbarn samt från en socialarbetare som såg på sitt jobb ur en ny synvinkel. Så kan man säga att våra filmer fyller en funktion för andra och inte enbart som en form av terapi för oss själva?
A-S: På något plan blev min film nog terapeutisk. Men jag hade en dubbelroll. Jag pendlade mellan att vara en regissör och en privatperson. Det var ibland svårt att särskilja rollerna. Och även om det är en dokumentärfilm och den är sann handlar allt om val, även dramaturgiska val för filmens skull.
C: Det är intressant att du reflekterade över din relation medan du väntade barn, medan jag reflekterade över mina föräldrars relation och varför de inte kunde ta hand om ett barn. Tänker du visa din film för dina barn?
A-S: Jo, när de blir tillräckligt gamla, det kan förklara saker för dem.
C: Jag har ju inga barn att förklara saker för, utan jag behövde få saker förklarade för mig själv genom att lägga pussel med rapporterna för att förstå vad som riktigt hände under mina första år. Jag kände inte alls till alla turer, som att jag vistats på barnhem fyra gånger. Jag ville få reda på varför mina biologiska föräldrar inte lyckades med sitt äktenskap och att ta hand om mig. Jag ville bena ut orsak och verkan. I dag kan jag tycka synd om dem, att de hade så stora problem.
Stillbild ur Anna-Sofia Nylunds film Jeppis suger – En film om min hemlängtan (2020).
Sårbarhet och äkthet
A-S: Hur kändes det för dig att få reda på det och sätta det i en film?
C: Jag blev förvånad, ledsen och arg över vissa saker jag läste; att inte vuxna fattat bättre beslut utan att jag blev kringflyttad som en liten vante. Det jobbigaste var att mina tidigaste minnen satt i kroppen. Det var tidvis jobbigt att hantera, att ha känslor man inte kan sätta ord på för att man var ett litet barn utan språk. Jag känner igen dubbelrollen, att vissa dagar är man den vuxne regissören och andra dagar det lilla barnet som vill gömma sig under en filt.
A-S: Samtidigt tror jag att det både i ditt och mitt fall är det som ger dokumentärfilmerna en nerv; att sårbarheten man hade då man skapade filmen ger en äkthet och ärlighet.
C: Du gjorde din film när du var rätt ung, medan jag behövde bli över 50 för att kunna göra min. Men jag har nog haft något som grott i bakhuvudet sedan 25-årsåldern, att jag på något sätt måste berätta om hur det var att växa upp som fosterbarn. Fördelen med att jag är så här pass gammal är att jag kan strunta i vad folk tänker och tycker, jämfört med när jag var yngre. Jag vet inte om olika generationer vågar olika saker, eller om samhällsklimatet gjort det lättare, eller om uppfostran förändrats.
A-S: Min generation och yngre har vuxit upp i en mer självutlämnande tid, med all autofiktion. På 70-talet var det radikalt då Märta Tikkanen skrev om sitt liv, nu är det många som är privata i bloggar och sociala medier. Å andra sidan har jag jobbat länge med konst i olika former; performance, konstfilm, bildkonst, därför har jag själv blivit det stoff jag använder mig av.
Vågar man berätta om sådant som är smärtsamt så blir det inte en film som bara handlar om en själv, utan om något allmängiltigt. Men för att kunna berätta det så måste man gå igenom sig själv.
Det allmängiltiga genom det personliga
C: Hur planerade du bildspråket, filmens estetik? Jag hade velat skapa ett bildcollage med konstverk och foton, men insåg att det skulle bli för dyrt. Så det fick bli privata foton, sekvenser ur arkivfilmer och iscensatta filmsnuttar på 8 mm. Själva berättelsen återges av olika berättarröster som läser ur rapporter och enstaka privata brev. Och så min voice over, och några få sekvenser på mig på avstånd.
A-S: Jag pratade mycket med foto-grafen. Det mesta är filmat på stativ för att få en känsla av distans; kameran är riktad utåt i vida bilder på olika platser i Jakobstad. Sen filmade jag själv en del skakiga och personliga sekvenser. Jag syns inte särskilt mycket i filmen, bara i några bilder. Jag använde också VHS-material från barndomen, snuttar ur egna konstvideor och lite ur dokumentären Jakobstad – en stad som andra (1968) av Ywe Jalander. Jag blandade stilar.
C: Tror du våra filmer kan hjälpa andra människor?
A-S: Det tror jag. Din film, absolut, då du riktar den till alla fosterbarn. Det som folk har tagit fasta på i min film är hur ett missfall kan påverka, att det är något det inte pratas om så mycket. Även i din film hanteras sådant som anses skamfyllt. Vågar man berätta om sådant som är smärtsamt så blir det inte en film som bara handlar om en själv, utan om något allmängiltigt. Men för att kunna berätta det så måste man gå igenom sig själv.
C: Vi fick båda finansiering av YLE medan Jenny Westergård var anställd som ansvarig för dokumentärfilmer på svenska. Nu har hon gått i pension, tror du det kommer att påverka framtida dokumentärproduktioner på svenska?
A-S: Jenny Westergård var skärpt och gav feedback under första klippet, hon hade bra åsikter. Hon satte ribban högt på vad som är en kvalitetsdokumentär, hennes mål var att finlandssvenska dokumentärer också kan vara kvalitetsdokumentärer. Då ville man sträva efter det. Nu hör man rykten om att YLE inte längre vill producera annat än reality, och för en målgrupp som inte är äldre än 35. Det oroar.
Personliga finländska dokumentärfilmer som finns på Yle Arenan:
Att sälja en sommarstuga (2023) av Helena Öst. Lågmält och känsligt om barndomens sommarställe och om en mamma som försvinner i demensens dimmor.
Ingen riktig finne (orig. Laulu koti-ikävästä, 2012) av Mika Ronkainen, som följer Kai Latvalehto som reser med sin pappa tillbaka till Göteborg, där de bodde på 1970-talet; en färd genom minnen och den finska migrationens historia.
Christmas on the distance (orig. Orpojen joulu, 1994) av Anu Kuivalainen. Personligt om uppsökandet och uppgörelsen med en frånvarande far. Filmen var på sin tid nydanande.
One of us (orig. Vain toinen meistä, 2024) av Niina Vuorisara. Om hur våld föder våld utifrån en utsatt uppväxt med en våldsam bror som begår självmord.
Barn nr 182 (2024) av Camilla Roos. Om att bli ett barnskyddsärende och att flyttas mellan barnhem och fosterfamiljer.
Jeppis suger – En film om min hemlängtan (2020) av Anna-Sofia Nylund. Dokumentären utgick medan intervjun gjordes, men visas förhoppningsvis igen nästa år.
