En plikttrogen medborgares rätt?

av Adele Westerlund

I somras hämtade min rumskompis hem en bok som souvenir åt mig från en resa till Tyskland. Hon kände inte till författaren och kunde inte läsa den tyska bakpärmstexten, utan valde den helt på måfå. Boken visade sig vara Heinrich von Kleists klassiska novell ”Michael Kohlhaas”, och beskrivningen av mannen som blir helt vansinnig i jakten på rättvisa fascinerade mig. 

Kleists huvudkaraktär, hästhandlaren Kohlhaas, beskrivs som en mönstermedborgare med ett ovanligt starkt sinne för rättvisa. Han förtjänar fredligt sitt levebröd med ärliga affärer, och är samtidigt en god familjefar. En orättvis händelse får honom ändå att spåra ur och ge upp allt han har i jakten på gottgörelse. Allt börjar med att en ung adelsman utan laglig grund beslagtar två av hans dyrbara hästar. Kohlhaas skaffar sig ett intyg över att han bör få hästarna tillbaka, men då han återvänder möts han av en chockerande syn. Hans två friska och starka hästar har förvandlats till sönderkörda vrak. Det visar sig att den dräng som Kohlhaas lämnat kvar för att ta hand om hästarna har blivit pryglad och bortkörd. Utan någon som ser efter dem har hästarna sedan tvingats slita på fälten och bo i en svinstia. Åt Kohlhaas indignation bara skrattar den unga adelsmannen och hans slottsfogde.

Här börjar då Kohlhaas jakt på att skaffa sig rättvisa. Han känner inte igen sina dyrbara djur i de två hästkrakarna, och kräver att de ska återställas och att drängen ska få ersättning för sina skador. Till en början driver Kohlhaas sin sak på juridisk väg, men alla försök slås ned eftersom adelsmannen har släkt och vänner inom rättsväsendet. Kohlhaas vägrar ändå ge upp, och jakten på hämnd går till slut så långt att hans fru dör och han säljer hus och gård och tar till vapen. Kohlhaas samlar i raseri ihop ett band av skurkar och utför en rad brutala mord och mordbränder. I slutet av berättelsen har Kohlhaas blivit dömd till döden, men alla hans krav har också äntligen beviljats. Hästarna har återställts till sin forna glans, drängens skador har ersatts och adelsmannen är dömd till två års fängelse. Ordningen är återställd, rättvisa har skipats och Kohlhaas är nöjd. 

Om alla som blev orättvist behandlade i samhället idag gav sig ut på mordiska fälttåg skulle det knappast finnas något samhälle kvar imorgon. 

Hur kan det gå så långt? Varför tar inte Kohlhaas bara hem de där förbannade hästarna och vårdar dem i sitt eget stall? Hur kan han vara så envis att han hellre dör än äntligen ger sig? Att läsa ”Michael Kohlhaas” är en extremt frustrerande upplevelse. Genom hela boken betonar berättaren att det är hästhandlarens skoningslösa rättskänsla som driver honom till de illdåd han begår. Kampen har för Kohlhaas för länge sedan slutat handla om hästarna. Han ser sig nu som en förkämpe för rättvisan själv. Men vad är det för rättvisekänsla som leder till mord och rån? 

Kohlhaas ser den rättvisa han påstår sig kämpa för som en del av en sorts överenskommelse, som nu har brutits av samhället. Här gör han sig mödan att leva gudfruktigt och rätt, och så kommer de här andra och tror att de inte behöver bära sin del av ansvaret, att de inte behöver skydda hans rättigheter. I ett samtal med Martin Luther, som får representera en kristen moral, argumenterar Kohlhaas för att han har blivit utstött ur samhällsordningen. Nu förvisad till det vilda, förvägrad rättvisa av den mänskliga gemenskapen, har han tvingats ta till vapen för att försvara sig. Eftersom Kohlhaas inte längre är del av överenskommelsen har han alltså nu rätt att mörda och råna.

 

Mig fascinerar det speciellt hur Kohlhaas verkar förstå den mänskliga gemenskap han nu anser sig utesluten ur. Den här gemenskapen verkar för honom bygga på en överenskommelse om hur saker och ting ska fungera för att alla ska kunna samexistera fredligt. Därför är det också viktigt att bestraffa dem som handlar fel, så att ordningen upprätthålls och allt förblir som sig bör. Att adelsmannen kommer undan utan straff utgör därför ett brott mot överenskommelsen. Tanken om att gott beteende belönas och att den som gör fel straffas verkar alltså vara en del av den åskådning som håller Kohlhaas världsbild upprätt. Om det inte fungerar så, om den dygdige borgaren som följer sina plikter och håller sig inom sina gränser ändå inte får sin gilla utdelning i livet, sätts systemet i gungning. Det kan vara svårt att hantera tanken på en värld där den duktige inte alltid får den ”belöning” han förtjänar, där rätt och orätt fördelas slumpmässigt – ja, där skurkarna ofta har det lättare att ta sig fram.

I Kohlhaas samhällsordning kommer man inte undan med att göra fel. Våra laster och förtjänster påverkar våra utfall i livet så att den som lever plikttroget klarar sig bra. Det här kan kanske verka som ett rimligt synsätt, och det är troligen också ganska vanligt. Samtidigt är något här snedvridet. För en Kohlhaas kanske den här ordningen ganska långt kan hålla, tills det dyker upp en alldeles extra jobbig adelsman. Många lever ändå redan från början i en helt annan verklighet. Hur bra man än beter sig duger det aldrig. Om alla som blev orättvist behandlade i samhället idag gav sig ut på mordiska fälttåg skulle det knappast finnas något samhälle kvar imorgon. 

Dessutom undrar jag om det här idealet överhuvudtaget är något att sträva efter. Vad innebär det att tänka att vi ska behandla varandra väl på grund av en överenskommelse? Att sätta likhetstecken mellan rättvisa och lagen blir också mycket underligt. Våra rättigheter och skyldigheter gentemot varandra skapas inte av någon myndighet. Framför allt är väl moral något som riktas mot andra människor, en relation. Det är inte jag som objektivt bedömer hur du har brutit mot reglerna idag och om det månne är rimligt att jag slår tillbaka.

Lämna en kommentar