Fascismen och övergivenheten

av Michel Ekman

Michel Ekman granskar genom skönlitteraturen det forna Östtysklands vurm för nazismen.

 

När östtyskarna 1990 under DDR:s pågående kollaps fick rösta om sin framtid valde de med stor majoritet ett sammangående med Förbundsrepubliken Tyskland, dåvarande Västtyskland. De hade naturligtvis ingen aning om hur det går till i kapitalismen men fick snart lära sig. Västtyskarna tog kontroll över den nya landsdelen, köpte billigt upp allt av värde, fabriker lades ner, jobben försvann, lönenivån förblev mycket lägre än i väst dit de unga och utbildade flyttade. Och arbetsplatserna inom förvaltning och näringsliv som gav inflytande togs av inflyttade västtyskar.

I Anna-Lena Lauréns intervju (Hufvudstadsbladet 1.11 2024) med litteraturprofessorn Dirk Oschmann som skrivit pamfletten Der Osten: eine westdeutsche erfindung säger han: ”På 1990-talet hade vi en total desorientering i det östtyska samhället. Många vuxna förlorade sina jobb, de klarade inte av sina föräldraroller, familjer krossades.” Följderna av denna utslagning syns fortfarande: i tre östtyska delstatsval under hösten fick högerextrema AfD en tredjedel av rösterna.

 

Coolt att vara nasse

Att östtyskarnas fattigdom och marginalisering får dem att idag välja det högerextrema partiet är säkert sant. Men historien är äldre än så. När man söker efter rötterna till den grasserande högerextremismen måste man gå tillbaka till arvet från DDR. Många gör det, inte minst inom skönlitteraturen. Det är inget nytt: redan Christa Wolf lyckade med konststycket att i sin kanske största roman Barndomsmönster (1976) ställa frågor om vilka spår uppväxten under nazismen hade lämnat i dem som då levde i DDR. Att hon fick ge ut den var märkligt med tanke på att naziarvet var absolut anatema i Östtyskland. DDR var per definition en antifascistisk stat; det stod i konstitutionen. Kommunismen hade utplånat det förgångna. Nazisternas efterföljare fanns i de kapitalistiska länderna och alldeles särskilt i Västtyskland.

I själva verket fanns både gammal- och nynazismen i DDR. De gamla nazisterna som hade flutit in i den nya statens förvaltning bestämde vem som var fascist. DDR fick aldrig den ”Vergangenheitsbewältigung” – bearbetning av det förflutna – som småningom kom igång i Västtyskland. Den behövdes ju inte i ett socialistiskt land. Och bland de unga blev fascismen så det absoluta tabut, det man skulle bryta emot för att allra tydligast visa att man ställde sig utanför samhället. Fascisters misshandel av punkare och utlänningar (ofta gästarbetare från ”socialistiska broderländer” som Kuba och Angola) var vanlig. Speciellt beryktat blev det stora överfallet på en punkkonsert den sjuttonde oktober 1987. När DDR två år senare föll fanns där ungefär 15 000 nynazister. Det styrande Socialistiska Enhetspartiet förteg länge helt problemet. När staten sent om sider på åttiotalet initierade en undersökning av det nynazistiska våldet var resultatet så förskräckande att den avbröts och sopades under mattan.

När staten sent om sider på åttiotalet initierade en undersökning av det nynazistiska våldet var resultatet så förskräckande att den avbröts och sopades under mattan.

Litterära utforskningar

Så dagens högerextremism är inget nytt. Men finns det något annat bakom denna dragning till extremismen, något som ligger djupare i samhällsklimatet och leder unga människor till felaktiga livsval och marginalisering? Det är en fråga som idag engagerar inte bara forskningen utan också skönlitteraturen. Bland de många romanerna som tar sig an de ungas övergivenhet i öst kan man nämna ett par nya: Die Möglichkeit von Glück av Anne Rabe och Glittersee av Charlotte Gneuß (bägge från 2023). Rabe skildrar en flickas uppväxt med en våldsam mor och en frånvarande far (boken möttes av invändningen att våld mot barn och unga var precis lika ofta förekommande i Västtyskland). Gneuß huvudperson är en flicka så ensam att hon blir Stasi-informatör för att agenten är den enda som bemöter henne vänligt och intresserat.

Nyligen kom Domenico Müllensiefens roman Schnall dich an, es geht los (Kanon, 2024) som berättar om ”skitåren” på 1990-talet i den fiktiva orten Jeetzenbeck (kalkylerad på det verkliga Beetzendorf) inte långt från polska gränsen. Där växer Marcel Körtge, född 1987, upp tillsammans med sin lillasyster Vanessa, kumpanen Pascal och klasskamraten Steffi som han är kär i. Redan tidigt får man veta hur det har gått för dem: Vanessa har gjort självmord som fjortonåring, Pascal blivit alkoholist och Steffi försvunnit spårlöst. Marcel hänger kvar i den döende byn, livnär sig som dönerförsäljare och tidningsutdelare, saknar planer. Bilmekanikerutbildningen har han avbrutit, den lovande fotbollskarriären rann ut i sanden. Under romanens gång läggs järnvägsförbindelsen, byns enda förbindelse med omvärlden, ned. Viktiga är också papporna. Pascals pappa Dirk är kriminell och organiserar bland annat försäljning av naziparafernalier och vapen. Marcels far Ralf är den dumme underhuggaren som gör som han blir tillsagd och tar fängelsestraffen när det går fel. Vardera är nazister sen DDR-tiden, Dirk på ett intellektuellt sätt – ”kalla mig hellre historiker”, säger han – Ralf en simpel slagsbult behängd med kedjor och dödskallar. Som fäder är de destruktiva och förgiftar livet för sin omgivning.

Men om Dirk är en som väljer det onda framstår Ralf som alldeles hjälplös: en arbetslös lastbilschaufför full av drömmar som han vältaligt lägger ut för sina barn som i det längsta vill tro på dem. När han fängslas lämnar han sin fru att betala sina skulder genom dubbelarbete som butikskassa och städerska. Strax därefter tar Vanessa sitt liv. 

Med sådana fäder är nazismen inget alternativ för Marcel och Pascal. Men de har inget annat heller. Deras uppväxt har lämnat bara tomhet efter sig. Romanen utspelar sig på två tidsplan, katastrofåret 1993 och nuet, 2023. I slutet skymtar kanske lite ljus: Steffi återkommer med sin son Yanko, en lovande fotbollsspelare. Hon besluter sig för att köpa ortens förfallna kulturhus och öppna en dansskola där. Projektet är osäkert men det kommer igång. Också Marcel kan spela en roll där. Om byn har en framtid förblir ändå osäkert. Men om man idag googlar det verkliga Beetzendorf hittar man ett färskt upprop. En förening ska grundas för att iståndsätta ortens gamla kulturhus.

 

Foto: Interfoto/Alamy

Lämna en kommentar