Den nyöversatta tegelstenen Middlemarch dyker ner bland frågor om pengar och maktrelationer. Och i slutändan handlar det om att hålla ihop, skriver Ann-Christine Snickars.
Det är ett åtagande att läsa George Eliots mest kända roman, Middlemarch, att kryssa mellan huvudpersonerna, att förhålla sig till bipersoner som tar sig in ännu på slutrakan. Orten Middlemarch är en karta över förändring på alla genomgripande plan: ekonomisk, social, individuell.
Att läsa romanen i en tid av politisk polarisering kan vara upplyftande. George Eliot förmår bära flera aspekter samtidigt. Romanen är spännande, rolig, satirisk, en aning romantisk också.
Nyöversättningen av Hans-Jacob Nilsson är en tegelsten på nästan tusen sidor. Den väger 1 kg och 432 gram, smygvägde den på fruktavdelningen i affären. Originalutgivningen 1871–72 sköttes i delar, och jag hade varit glad över en box med lättmanövrerade häften. Men läsning behöver inte alltid vara lätt, inte ens fysiskt.
Den tidigare versionen på svenska är av Elsie och Håkan Tollet, från 1961. Ser man på den i termer av arbetsår har den nått pensionsåldern. Den är läsbar än, men nyöversättning betyder oftast syresättning – och fungerar som rekommendation.
George Eliots stil är omständlig, ställer krav på en, inte minst genom de många litterära hänvisningarna (jag tar mig an dem nästa gång, kanske!). Men hon rör sig genom berättelsen som en jakthund, nosande i konkreta spår, sniffande i vinden efter vittring långt ifrån. Nilssons översättning responderar på det, koppelföringen är följsam.
Väv med glesa partier
”En studie i landsortsliv” är undertiteln. Middlemarch är staden mitt i, den representerar tänkesätt i tiden. Och småstadens dynamik. Romanen utspelar sig under tidigt 1830-tal, omvälvningar står för dörren, rösträtten ska komma att utvidgas, aristokratins makt naggas något i kanten. Men kvinnor och arbetare har fortfarande ingen formell talan.
Hantverk och lantbruk ger välstånd till de ägande klasserna. De som står för själva arbetet ser man ytterst lite av, men George -Eliots skrivsätt framkallar en väv med glesa partier, som en gardin som låter en se igenom den. Vissa scener fångas ofta upp liksom i förbigående. En gårdsanställd uppträder plumpt (och förmodligen onyktert) vid en smärre konflikt – varför verkar han så obotligt dum? Texten svarar själv, mitt i språnget. Den som inget spelrum har i sin vardag och den som ingen förbättring har i sikte uttrycker sig så här.
George Eliots stil är omständlig, ställer krav på en, inte minst genom de många litterära hänvisningarna (jag tar mig an dem nästa gång, kanske!).
Säga nej till pengar
Läsare vet förmodligen att George Eliot var pseudonym för Mary Anne Evans (1819–1880). Hon var en kapabel person, självförsörjande skribent redan som ung. Hon var litterärt och filosofiskt bevandrad och en vass kritiker av samhälle och religion. Hon satte spår i sin samtid. Hon gifte sig först på äldre dagar med en mycket yngre man. Tidigare var hon sambo, för mannen hon ville leva med var redan oupplösligt gift.
Äktenskapen är en av huvudscenerna i Middlemarch. Och berättelsen kan läsas som kvinnornas bok lite mer än männens, fast männen styr och ställer genom sina pengar och ämbeten. Villkoren kan vara väldigt krassa. En man som vill ha kontroll kan genom sitt testamente se till att härska över sin kvinna också efter sin död. Det gör Doroteas trista man Mr Casaubon.
När Dorotea, som brukar ses som huvudperson, blir änka är hon bara tjugoett. Hon gifte sig med Casaubon för att hon var kär i ett projekt, i att studera och att forska, hon ser sig själv hjälpa en intelligent man med det. Ett svårt fall av tunnelseende, Casaubons forskning är mer ett uttryck för hans hermetiska självbelåtenhet, och Dorotea har inget att jämföra med. Fast hon har blivit varnad, inte minst av systern Celia, som inte lätt förtrollas av ideal.
Som änka har Dorotea pengar men inget liv, hon har vaga planer på att skapa en by för obesuttna, som skulle jämna ut sociala och ekonomiska orättvisor. Hon understöder ortens sjukhus, hon ingriper i andras liv med pengar och empati. Till slut avsäger hon sig förmögenheten och gifter sig med den konstnärliga och rebelliska Will Ladislaw, just det som den döda äkta mannen ville förhindra.
Att säga nej till pengar för något man anser är bättre är en oerhört radikal handling i Middlemarch-perspektivet. Dorotea och Will försvinner också ur berättelsen i och med det, vi får bara ytterst knapphändigt veta att de förbättrar världen från en annan adress.
Pengarna och kärleken
Romanen kan också läsas med ögonen på vad pengarna gör med (och för) kvinnorna respektive männen, på vilket sätt man (männen) hamnar i knipa på grund av pengar (spelskulder, hustru med extravaganta krav, skurkar som utpressar). De tongivande har också, visar ett par exempel, kommit över sin rikedom genom att manipulera och luras. För bankiren Mr Bulstrode är hänsynslöshet själva affärs-idén. Ovanpå den smetar han en skenhelig religiositet, med den kommer han långt.
Pengarna anger också riktningen för kärleken. För läkaren Mr Lydgate, som gift sig med stans snyggaste tjej, Rosamond, som inte vill pruta på den levnadsstandard hon tycker en läkarhustru ska ha, närmar sig konkursen med stormsteg. Lydgate arbetar för förkovran och inte för förmögenhetens skull – där liknar har Dorotea – har ingen beredskap att tackla kraven och klarar sig inte ur det hela utan hjälp. Äktenskapet består, men kärleken är sliten.
Min favoritperson, Mary Garth, slagfärdig och självironisk, styr upp sin ungdomskärlek, slarvern Fred. Bli för all del inte präst, säger hon. Hon får inte särskilt stor plats, men hon har gjort sig förtjänt av att få sitt liv summerat på de sista sidorna. Då är hon mamma till tre och har skrivit en pedagogisk bok med historiskt motiv.
Skvallret i M säger att det säkert är Fred som skrivit boken, han har ju utbildningen i familjen. När han själv ger ut en bok om odlingsväxter påstås det att det är hon som varit framme:
På det viset övertygade man sig att Middle-march aldrig hade låtit sig föras bakom ljuset, och att det inte fanns någon anledning att lovorda någon som hade skrivit en bok, eftersom det alltid var någon annan som hade skrivit den.
En sån giftig pärla kan ha viss förankring i George Eliots egen erfarenhet (men hon skrev bevisligen bättre än sina manliga kolleger i tidskriftsbranschen). Som den drivna författare hon är, är det också romanpersonerna, miljön och berättaren som får styra och ställa. Läsare märker ju oftast när en författare låter berättelsen bli språkrör för en pockande personlig åsikt, det är som att spilla ut fiskleverolja över mattan, lukten vill inte gå ur. Om George Eliot inte kan hålla sig blir det ett hårt litet luktfritt piller, mycket verksamt.
Spelplan i förändring
Mary Garth kommer ur den familj om vilken Tatjana Brandt i sin inspirerade essä om -George Eliot i boken Läsa tankar. Essäer om geniala böcker och osannolika liv säger: ”Präktigheten står ibland som en rök ur munnen när familjens medlemmar yttrar sig.” Sant, fast Mary har en integritet som går utanpå präktigheten.
Präktigheten är trådar i den väv där personerna med varierande bevekelsegrunder försöker, eller tycker sig handla rätt. Mr Farebrother-, välvillig pastor med döda insekter som hobby, är den mest konsekvent anständiga och välvilliga i Middlemarch. Han är noga med att handla rätt också när han själv förlorar på det.
Tatjana Brandts essä är ett fynd för den som länge har velat ta sig an något av Georg Eliot- men känt sig lite för otränad i förhållande till 1800-talsromaner. Den behandlar inte bara Middlemarch utan mer ingående genombrottsromanen Adam Bede (1859) som Brandt synar utifrån frågor om personernas existentiella val, omsorg och relationer. Dessa lyfts fram i romanen, medan karriär och yttre framgång får stå tillbaka – en aktuell fast ofta lågmäld diskussion också i vår tid.
Frågeställningarna kan spåras vagt också i Middlemarch, men inte som ett särskilt tema. Den är i stället en spelplan i ständig förändring, där personernas handlingar i sin tur påverkar andras val i en kedja av reaktioner. Den låter läsaren känna sympatier och antipatier men den dömer eller demoniserar inte.
Låter läsaren vistas i texten
Brandts essä innehåller också inblickar i Mary Anne Evans /George Eliots biografi, och tillsammans med den socialhistoriska bakgrunden i Ingrid Elams förord i nyöversättningen ger den vägkost för den som tar sig an romanen, ett riktigt guldläge för svenskspråkiga läsare.
George Eliot gör en till en tuffare och tåligare läsare som kan vistas länge i texten, reflektera, få perspektiv på vår egen tid, roas. Hon kan också göra scener oförglömliga genom att låta yttre detaljer ta över eller komiken lista sig in, som när Dorotea första gången möter Rosamond. Det blir ett klänningarnas möte, hur de kontrasteras och jämförs säger allt om dem.
Middlemarch läser jag till slut som en roman om att hålla ihop, mindre som en idealistisk vädjan för grupp likar, och mer som ett inre personlig uppmaning, att hålla ihop i det motstridiga och mångtydiga. Den ironi som är Eliots arbetsredskap suddas ut där. Ironin lämnar berättelsen i de vackra slutorden, om de goda gärningarna som tidigare generationer utfört, som varit avgörande för oss. De som vi aldrig vetat om eller bara slarvigt glömt, men som ändå funnits där.
George Eliot: Middlemarch.
Översättning: Hans-Jacob Nilsson.
Albert Bonniers förlag, 2024.
Bild: George Eliot c. 1860, tecknad av Samuel Laurence. Källa: Wikimedia Commons