Trumps utspel om Grönland har väckt bestörtning i Danmark och ute i världen. Och hur har detta tagits emot på Grönland? Pontus Kyander ger en bakgrund och en översikt över läget.
Häromdagen höll Donald Trump, ännu inte insvuren som USA:s fyrtiosjunde president, en för honom typisk presskonferens där han hoppade mellan ämnen som gammalt och nytt groll med namngivna personer, sin avsky för vattensparande duschar och klosetter, sammansvärjningsteorier (FBI och Hizbollah låg båda bakom stormningen av Capitolium), och funderingar kring att döpa om Mexikanska bukten till Amerikas bukt (Mexikos president svarade omgående med att föreslå att Nordamerika döps om till America Mexicana, i enlighet med ett gammalt dokument).
Men de stora utrikespolitiska bomberna var tre. Sedan några veckor har Trump gjort anspråk på hela Kanada som en ytterligare stat i USA och föreslagit att premiärminister Justin Trudeau blir guvernör. Kanada har varit självständigt sedan 1867, är formellt en del av det brittiska samväldet (kung Charles är statschef) och är en mycket nära allierad till USA. Kanada kan enligt Trump ansluta sig frivilligt, eller utsättas för enorma handelstariffer tills de förstår bättre.
Trump riktade även blicken söderut: Panamakanalen byggdes och förvaltades av USA i början av 1900-talet och överläts 1999 till Panama, ett beslut som fattades 1977 av den nyligen avlidne presidenten Jimmy Carter. Trump hävdade på presskonferensen att Kina driver och kontrollerar kanalen och att den omedelbart bör återlämnas av säkerhetspolitiska skäl (det stämmer inte, däremot äger Kina två hamnar i närheten, vilket USA har invändningar mot).
Militär påtryckning utesluts inte
Den största skrällen var emellertid hans anspråk på Grönland. Det är ingen nyhet att Trump önskar att Grönland blir en del av USA. Redan 2019 erbjöd han sig att köpa denna världens största ö. Det utlöste en smärre kris mellan Danmark (Grönland ingår i ”riksgemenskap” med sin gamla koloniherre Danmark) och USA. Danmarks statsminister Mette Frederiksen kallade diskussionen absurd och Trump ställde in ett statsbesök och ansåg att Fredriksen var ”nasty” – ett av hans favoritepitet på kvinnor.
Är användandet av militära medel för att tilltvinga sig Grönland något som Trump utesluter, undrade en reporter under presskonferensen på Mar-A-Lago? Nej, Trump utesluter inte militära maktmedel för vare sig Panamakanalen eller Grönland. Mest talar han emellertid om tulltariffer av dimensioner som skulle tvinga Danmark på knäna. Och förresten, har Danmark någon rätt överhuvudtaget till Grönland?
USA behöver Grönland av nationella säkerhetsskäl, hävdar Trump. Det vimlar av kinesiska och ryska fartyg i farvattnen. Det är tydligt att Grönlands betydelse i Arktis förändrats genom klimatförändringarna, som både möjliggör nya transportleder och exploatering av mineraler som tidigare varit svåråtkomliga under det permanenta istäcket.
Redan nästa dag landar sonen Don jr i Grönlands huvudstad Nuuk på en ”privat” dagsutflykt och hinner beklaga hur illa grönländarna behandlats av Danmark. Don jr tänker inte så mycket på koloniala övertramp, även om rasism omnämns, utan på att grönländarna inte får exploatera sina mineraler i tillräcklig grad. Hans entourage lyckas hitta en grönländare som är villig att uttala sig för Trumps övertagande – olyckligtvis visar det sig senare vara en välkänd yrkeskriminell narkotikasmugglare.
Danska misslyckanden — och övergrepp
Att hota en allierad NATO-medlem med ekonomiska och i värsta fall militära medel har naturligtvis utlöst starka reaktioner i Europa, och både Tysklands förbundskansler Olaf Scholz och Frankrikes utrikesminister har ställt sig bakom Danmark. Danmarks statsminister Mette Frederiksen har haft tid att öva och konsultera kring hur Trump bäst ska mötas utan att trampa någon på tårna, inklusive grönländarna, och svarar att ”varje diskussion om Grönlands framtid börjar och slutar i Nuuk”.
Det är ett svar som flyttar ansvaret retoriskt till grönländarna utan att egentligen göra det i sak. Grönland har kontrollerats av Danmark sedan 1700-talet, då missionären Hans Egede kom till Grönland i tron att han skulle finna en spillra av de nordbor som 700 år tidigare befolkat södra Grönland. Istället fann han idel inuiter och inledde kolonisationen med att kristna befolkningen. Från 1814 blev Grönland formellt en koloni, och den danska kontrollen av handel och kultur blev närmast total.
1953 blev Grönland en formell del av den danska ”riksgemenskapen” tillsammans med Färöarna. Många av de mest beryktade felgreppen skedde i modern tid, bland dem tvångsförflyttningar från ”olönsamma” boplatser till tätorter med stor social utslagning som följd: alkoholism, arbetslöshet och en hög våldsfrekvens inte minst i hemmen. Så sent som på 1970-talet sattes spiraler in på kvinnor och till och med barn utan deras medgivande. Promiskuitet ansågs vara en stor samhällsfara i Grönland.
Vind i seglen för självständighetsrörelsen
Grönland (liksom Färöarna) har eget parlament och representation i det danska folketinget. Grönlands självstyre omfattar råmaterial, fiske, sociala frågor, kultur, språk, miljö och klimat samt infrastruktur (att man inte bestämmer över handeln är naturligtvis en stor hämsko på självbestämmandet). Det mesta av den högre utbildningen finns i Danmark, även om Grönlands universitet existerar med ett par hundra studenter och tjugotalet anställda. Danmark bestämmer över utrikespolitik, försvar och säkerhet, medborgarskap, högre rättsinstanser samt valuta- och penningpolitik.
Eftersom självständighetsrörelsen är stark på Grönland får den nu vind i seglen av Trumps intresse, samtidigt som det visar Grönlands sårbarhet i övergången mot självständighet. Grönlands regeringschef, den 37-årige Múte B Egede, har själv gått hårt ut i sitt veckogamla nyårstal:
Det är på tiden att vi själva tar ett steg och formar vår framtid, också med hänsyn till vem vi ska samarbeta nära med och likaså med vem vi ska ha våra handelsförbindelser. Vårt samarbete med andra länder och våra handelsförbindelser kan inte uteslutande ske genom Danmark…
Samtidigt måste regeringschefen Egede även markera mot Trumps frierier: ”Vi är inte till salu och kommer aldrig att vara till salu”, skriver han i en kommentar till Danmarks Radio. Men, fortsätter han ”vi ska även fortsättningsvis vara öppna för samarbete och handel med hela världen, i all synnerhet med våra grannar”.
Tanken att ”köpa” Grönland är grovt tillyxad och det framgår inte vem säljaren skulle vara. Danmark kan knappast, även om man så velat, sälja ett land som redan har ett självstyre, parlament och en befolkning som röstar om en stor del av sina egna angelägenheter. En jurist framhåller att det bara är grönländarna själva som kan besluta om de skulle vilja bryta upp från Danmark och ansluta sig till någon annan makt. Det skulle strida både mot Grönlands självstyrelselag från 2009 och en rad internationella lagar att utan grönländarnas medgivande överlåta deras land till USA, och det skulle strida mot Danmarks förpliktelser i förhållande till grönländarna som ursprungsfolk. Att bli en del av USA, med en minst sagt problematisk historia även i nutid, med hänvisning till Alaskas inuiter och övriga ursprungsfolk, är knappast heller vad den grönländska kampen för självständighet går ut på.
Ifrågasättande av relation till Danmark
Nu kan grönländska politiker gå ut hårdare med krav på Danmark att tillmötesgå önskemål om folkomröstning om oberoende, flytta fram förhandlingspositionerna och bland annat kräva tydligare danska åtaganden i säkerhetsfrågor, samtidigt som man kräver en oberoende egen utrikes- och handelspolitik. Trumps närmanden har gjort Grönlands parlament och Múte B Egede till maktfaktorer i en komplicerad balansakt.
Grönländska politiker är både försiktigt optimistiska och skeptiska i förhållande till Trumps närmande. Den unga grönländska Folketingsledamoten Aki-Matilda Høegh-Dam, som representerar det grönländska socialdemokratiska partiet Siumut, tar tillfället i akt för att ifrågasätta hela ”riksgemenskapen” som en kolonial rest som ger Danmark överhöghet över Grönland.
Uppmärksamheten visar att Grönland blivit politiskt viktigt, menar hon. Att Grönland uppmärksammas först när USA:s president 2019 vill köpa landet är galet. Förhållandet till Danmark borde ha lösts långt tidigare. Høegh-Dam betonar att Grönland måste ta över sin egen handels- och utrikespolitik. ”Vi ska helt naturligt ha rätt till vår egen framtid”, säger hon i ett samtal i dansk television (DR Deadline 7.1 2025). Tidigare har Høegh-Dam hävdat att Danmark och Grönland bör ingå i ett ”Commonwealth” mellan två fria stater som väljer områden där de vill samarbete.
Partiordföranden i Siumut Erik Jensen, som är Grönlands finans- och skatteminister, välkomnar Trumps intresse. ”Grönlands geopolitiska läge har stor betydelse för omvärlden och USA” menar han, ”vi vill gärna utvidga våra möjligheter inom naturtillgångar, turism, utbildning och så vidare”. Grönland är inte till salu, men ”open for business” understryker han.
Den grönländska ministerkollegan för självständighet och utrikesfrågor Vivian Motzfeldt ger honom sitt bifall. ”Grönland är grönländarnas – och Grönlands utveckling och framtid avgörs uteslutande av det grönländska folket” skriver hon i ett färskt pressmeddelande. ”På vägen mot ett självständigt Grönland är vi öppna för ett ökat och konstruktivt samarbete med våra närmaste grannar. Grönland ser fram emot näringslivssamarbete, utveckling av Grönlands naturtillgångar, bland dem kritiska mineraler, och andra relevanta områden”.
Kortleken blandas om
Några politiker manar till försiktighet, som Aaja Chemnits (partiet IA). ”Det är inte uteslutande kärlek till Grönlands folk [som kommer till uttryck] när Trump säger att han vill köpa Grönland”. Folk blir skrämda och känner sig otrygga säger hon. Nu ska vi andas djupt medan Grönland tänker sig för väldigt noga. Liknande ordalag kommer från poeten och veteranpolitikern Aqqulaq Lynge.
Med det senaste Trumputspelet har Grönlands förhållande till Danmark snarare än dess förhållande till USA hamnat högst upp på den politiska agendan. Danmarks Mette Frederiksen får skynda sig att ordna sin kortlek, på samma sätt som grönländska politiker måste hitta just den rätta vägen för att balansera självständighetssträvandena mot behovet av säkerhet och skydd mot USA:s stormaktsanspråk.
Foto: Wikimedia Commons
