Relationerna mellan Grönland, Danmark och USA är komplicerade. Därför måste jag invända mot och komplettera min text om vad som händer efter att Donald Trump åtminstone verbalt i en presskonferens gjort anspråk på Grönland som en framtida del av USA.
Först är det uppenbarligen så att sedan Grönland 2009 fick en självstyrelselag (selvstyrelov) så har man genom sitt eget parlament tagit tillräckliga steg för att i år eller de kommande åren kunna genomföra en folkomröstning om eventuell självständighet från Danmark. I den meningen styr grönländarna över sin framtid. Emellertid måste detta beslut godkännas av Folketinget i Köpenhamn. Därmed är sista ordet ändå Danmarks. Minst ett parti kommer helt säkert att sätta sig emot en grönländsk självständighetsförklaring, det högerpopulistiska Dansk Folkeparti, medan de Konservative möjligen också har starka invändningar. Därmed skulle Danmark avsäga sig en sista rest av många hundra år som kolonialmakt.
Både Donald Trump sr och hans informella envoyé, sonen Don jr, har antytt att de vill åt värdefulla grönländska mineraler. Här är det inte i första hand danskarna som står i vägen, utan Grönlands parlament, som infört begränsningar på prospektering och utvinning av jordartsmetaller. Där står grönländarna splittrade, då den eventuella utvinningen samtidigt är en möjlighet till ekonomiskt oberoende från Danmark. Danmark bidrar årligen med fyra miljarder danska kronor till Grönlands statsbudget. Det är en krympande andel, men ändå inte utan betydelse.
Trump antydde att såväl ekonomiska som militära maktmedel kan vara aktuella för att få inflytande över Grönland, samtidigt som militärstrategiska skäl uppgetts vara pådrivande för USA:s intresse. USA har redan sedan 1951 en fast bas i Grönland, Pituffik-basen (tidigare kallad Thulebasen). USA ockuperade för övrigt Grönland under andra världskriget, medan Danmark var ockuperat av Tyskland. USA har helt självmant minskat närvaron till endast några hundra personer, men för att öka den behöver man blott förvarna Danmark. Grönländska ambitioner att göra det gigantiska landet till en demilitariserad nation är djupt problematiska från ett amerikanskt perspektiv. Föga förvånande var Danmarks statsminister Mette Frederiksen snabbt ute med att erbjuda USA en utökad närvaro. Det är i linje med de avtal man haft på plats sedan 1951.
Danmark för sin del har gentemot USA gjort säkerhetsåtaganden för Grönland och Arktis som man bara marginellt infriat, bland annat införskaffandet av arktiska övervakningsdrönare. Nu straffar det sig att de dragit fötterna efter sig. Danska regeringar har inte i tillräcklig grad gett de sammansatta Grönlandsfrågorna prioritet.
I själva verket är Grönlands självständighet – om den blir verklighet – en större huvudvärk för USA än för Danmark. Det sista USA vill ha är ett alliansfritt (och geografiskt gigantiskt) vacuum utan militär närvaro alldeles inpå den nordamerikanska kontinenten. Grönländarnas av miljöskäl helt begripliga motstånd mot mineralutvinning står också i vägen för USA:s intresse för de kritiska jordartsmetallerna.
Det är med andra ord ett ganska omfattande diplomatiskt spel som krävs från alla sidor för att skapa en situation som gör parterna mer eller mindre nöjda. Kanske är till sist Grönland tryggast med en svag länk till Danmark. Eller som medlem av EU, som skulle trygga den vanskliga frågan om ett litet lands valuta och genom tullunionen skydda dess sårbara och importbeoende ekonomi? Grönland har flera svåra och avgörande val framför sig.
Foto: Wikimedia Commons
