Hur åldras ett konstverk?

av Janne Wass

Svenska Teatern sätter upp en elva år gammal Hamletbearbetning. Janne Wass funderar på vad tidens tand gör med en klassikeruppsättning. 

 

Med en intim, avskalad och komprimerad bearbetning av Shakespeares klassiker försöker regissören Dritëro Kasapi sig inte på någon ambitiös nytolkning. Hamletkonnässörer kan känna sig snuvade på konfekten, men ibland är det skönt att låta klassiker vara klassiker. 

 

Ovanstående skrev jag i min på det stora hela positiva recension av Svenska Teaterns uppsättning av William Shakespeares Hamlet. Recensionen publicerades på nytid.fi den 11 november. Strax efteråt fick jag ett samtal av en läsare som upplyste mig om att regissören, svenska

 

Dritëro Kasapi, hade satt upp Hamlet­ på Örebro länsteater år 2013. Inte bara det, han hade enligt läsaren av allt att döma satt upp exakt samma föreställning. Jag blev intresserad och loggade in på nätet för att kolla upp Kasapis tidigare uppsättning av pjäsen. Döm om min förvåning då jag möttes av pressbilder som såg ut som kopior av Svenska Teaterns uppsättning, med endast skådespelarna utbytta. Scenografin, ett slags postapokalyptiskt industriområde med en lastningsramp och en stålhiss, var identisk, och dräkterna, om något uppdaterade i Svenska­ Teaterns version, var av samma design. I pressbilderna från Örebrouppsättningen kunde jag se exakta kopior av situationerna i Svenska­ ­Teaterns föreställning – Hamlet liggande på rygg inför vålnaden eller fäktningsduellen mellan Hamlet och Laertes var som copy-pejstade från Örebro till Helsingfors. Recensionerna från 2013 tydde också på att textbearbetningen och regigreppen väsentligen var de samma i båda uppsättningarna. 

 

Var blev samtiden?

Min första reaktion var en stark indignation. Jag har försökt fundera över vad det var som fick mig att reagera så häftigt, och jag har kommit fram till att det antagligen var ett utslag av stukad yrkesstolthet. Som recensent strävar jag till att ge läsaren en analys av föreställningen som utgår från hur den positionerar sig i förhållande till samtiden, samhället och den rådande Zeitgeisten. I min recension av Svenska Teaterns Hamlet noterade jag mellan raderna att jag hade svårt att få fatt på några samtidskommentarer. Det här såg jag i själva verket som en styrka i föreställningen. Jag skrev: 

Många skulle säkert ha önskat sig en modigare adaption av klassikern – en tydligare egen tematik eller en mer nyskapande tolkning. Varför sätta upp en pjäs som alla redan känner till utan att tillföra något nytt? Å andra sidan, varför inte? Jag finner själv att det är uppfriskande att se Shakespeare i klassiskt snitt, att få fördjupa sig i texten och tematiken i stora drag så som de ursprungligen är skrivna. […] att få se en traditionell uppsättning av Shakespeare är en ynnest som i dagens läge är rätt ovanlig. 

 

Det förflutna gör sig påmint

Jag står fortfarande bakom min ursprungliga recension – det var så jag upplevde föreställningen utan förhandskunskaper om dess historia. Det som gjorde mig indignerad var att Svenska Teatern inte hade nämnt att samma uppsättning hade satts upp elva år tidigare – och på så sätt berövat mig som recensent möjligheten att göra en initierad samtidsanalys av den. 

För: då jag förstod att Kasapis ursprungliga bearbetning av texten härrörde sig till 2013 föll plötsligt klossarna på plats. Föreställningen inleds med att Ofelia står på scenen och piskar upp upprorsstämning och hyllar Hamlet som en revolutionär folkhjälte. År 2024 har det här inga särskilda konnotationer, men 2013 talade alla om den arabiska våren som inföll två år tidigare, då en våg av folkuppror skakade området kring Medelhavet. En åskådare hade 2013 naturligt gjort kopplingen, en som vi idag inte gör eftersom Zeitgeisten är en helt annan. 

Kasapi har också nämnt att han vill fokusera på tvivlet – en tyngdpunkt som idag ter sig anakronistisk. Det är inte tvivel som genomsyrar samhället år 2024. Det finns många ord för att beskriva atmosfären idag, men tvivel är inte ett av dem. Det var det däremot i början av 2010-talet. Världspolitiskt var det en relativt lugn period, sett med väster­ländska glasögon. Vi debatterade fortfarande huruvida klimatförändringen var orsakad av människan eller inte, de nya medierna började rucka på vår verklighetsuppfattning med fake news och höger­extrem propaganda. Vi debatterade hur man skulle förhålla sig till flyktingar från Medel­havet och till den växande populisthögern i Norden. Det var en tid av ovisshet och tvivel, fokuset på Hamlets ”damned if I do, damned if I don’t”-mentalitet föll sig naturlig. 

 

Sumpad chans?

Jag gillade Svenska Teaterns uppsättning av Hamlet, men det var något som gnagde. Jag skrev i min recension att det var skönt att få se en Hamlet i relativt traditionell tappning, men kunde ändå efter föreställningen inte helt skaka av mig tanken att det var märkligt av teatern att sätta upp en klassiker av den här kalibern, som så väl skulle lämpa sig för att kommentera vår samtid, och få den att kännas som om den var gjord i ett vakuum. 

Det var den ju inte – den var bara gjord för elva år sen, och var full av kommentarer till den samtiden. Svenska Teaterns återuppvärmning av Kasapis Hamlet ger oss ett intressant tillfälle att fundera över hur tiden förändrar en pjäsbearbetning. Hur skulle till exempel Kristian­ Smeds Tuntematon sotilas från 2007 eller Andriyj Zholdaks Morbor­ Vanja­ te sig idag? Frågan är om Zholdak med sina demon­regissörsfasoner ens hade kunnat regissera Vanja idag.

En klassiker kännetecknas av att den har något att säga varje tid. Samtidigt bevisar Dritëro Kasapis Hamlet­uppsättning att den säger helt olika saker i olika tider. Det är en påminnelse om hur oseparerbar konsten är från samhället och på samma gång hur oseparerbart samhället är från konsten – och att vi blir misstänksamma då konsten inte kommenterar samtiden. Att Svenska Teatern valt att sätta upp en föreställning som inte har några ambitioner att kommentera sin samtid är ju också ett ställningstagande på sätt och vis – ett som är intressant i dessa tider, då det skulle finnas så mycket för konsten att säga. 

 

Svenska Teatern: Hamlet.
Text: William Shakespeare. Översättning: Britt G. Hallqvist. Regi: Dritëro Kasapi. I rollerna: Jesper Fransson, Sonia Haga, Niklas Åkerfelt, Sophia Heikkilä, Mikael Andersson, Dennis Nylund, Mitja Sirén, Patrick Henriksen. Scenografi & kostymdesign: Annika Bromberg. Ljuddesign: Hanna Mikander. Ljusdesign: Tommi Santavirta. Maskdesign: Titta Stoor. Spelas på stora scenen till 5.4.2025. 

 

Foto: Kasper Dalkarl

 

Recensionen publicerades i Ny Tid 12/24.

Lämna en kommentar