I november skrevs det mycket om hur en rektor i sista stund inhiberade en skolkonsert med Händels oratorium Messias på programmet – eleverna skulle inte utsättas för religiösa inslag i undervisningen. Förhållandet mellan skola, kyrka och religion är en gammal historia. Cirka tusen år i Europa. Trots en första våg av sekularisering på 1800-talet biter sig religionen envist kvar i skolorna, även om de inte längre underlyder den evangelisk-lutherska kyrkan. Och nu inför julen är oratorierna med texter om Kristi födelse igen högst aktuella.
”Gudsfruktan är all vishets begynnelse”, principium sapientiae, inpräntades i århundraden hos intet ont anande unga. Men att lyssna till ett oratorium med bibliskt motiv – är det kränkande, ett brott mot religionsfriheten och trosfriden, mot icke-kristna, mot särskilda livsåskådningar? Eller kunde konserten utnyttjas i undervisningen: vem var Händel, vem var Messias?
Ett konsertprogram är inte detsamma som en trosbekännelse eller en bönestund.
Människorna utsätts jämt och ständigt för religiösa symboler och konstverk, i Europa företrädesvis av olika kristna schatteringar, i konst, musik, litteratur arkitektur. Tideräkningen börjar med Kristi födelse, kalendern cirkulerar kring kyrkans heliga dagar. Självklart, det skall vara jullov och påsklov i skolorna. Stadsbilden domineras av kyrkor med kors på tornen och bibliska motiv på altartavlorna. Är detta kultur, sevärdheter eller kränkande angrepp mot alla icke-kristna? Tusentals och åter tusentals kineser verkar åtminstone utan avsmak fotografera Nikolaikyrkan och Tempelplatsens kyrka i Helsingfors varje år.
Ett konsertprogram är inte detsamma som en trosbekännelse eller en bönestund. Det är inte en högmässa eller predikan, ingen religiös rit eller kult. Spektakulära konserter, operor och museiutställningar har däremot blivit en växande världslig kultform. Konserthusen och museerna har blivit nutidens katedraler för vallfärdande massor och borde förstås integreras i skolundervisningen.
För inte så länge sedan marinerades läroverkens elever under tolv år varje dag i morgonböner, psalmer och bibelspråk, därtill i skriftskola för alla. Men kanske det inte alls var så förödande. Redan små barn visade en spontan antikyrklighet och utantillpsalmerna fick nya ord:
Gud som haver barnen kär,
ge mig ett maskingevär.
Vart jag mig i världen vänder
skjuter jag blott en i sänder.
Skolkristligheten väckte kritik av förhållandet mellan skola, religion och kyrka. Morgonbönerna blev ”morgonsamlingar” och prelaterna förlorade sitt inflytande hos lärarskrået. Pedagogik och läroplaner blev vishetens grunder, inte gudsfruktan. Nu talar man mera om mobiltelefoner än om konst och musik i skolorna. Men att förbjuda bibliskt inspirerad musik är en fundamentalistisk dumhet, lika gärna kunde man besluta att alla kyrkor skall rivas. Vår cellospelande undervisningsminister kunde nu göra en kraftfull insats och kräva mera musik, från alla tider, alla länder i skolorna. Börjande med huvudstyckena i europeisk kultur, som Händels Messias och Bachs Juloratorium.
Kolumnen publicerad i Ny Tid 12/24 den 2.12.2024.