Mannerheim Sisters som gästspelar på Q-teatteri är ett lekfullt, oftast komiskt utforskande av syskonskap och separation.
Det börjar med ett rödskimrande varmt ljus, som ett vittne från det förflutna som sakta smyger in på scenen och varseblir två figurer tätt inpå varandra. Ett fotografi projicerat på ett halvt transparent skynke? Ljuset blir allt starkare och fotografiet förvandlas till något levande. Det är två systrar, och till råga på allt— vem hade hört talas om sådana!? — den store C.G. Mannerheims döttrar.
Kring dessa tre element, syskonskap, arkivmaterial och betecknaren ”Mannerheim”, samt det gåtfulla som är förknippat med dessa, kretsar Oksana Lommis och Mathilda Kruses i hög grad fängslande och stundvis mycket komiska pjäs Mannerheim Sisters, som gästspelar på Q-teatteri i Helsingfors fram till 29.1.2025.
Finurliga dramaturgiska element
Att vara ett syskon. Att vara bunden till en annan, formativt, med allt det som familj kan innebära. Och att trots det vara, finna sig vara, så olika varandra, som dag och natt— som i fallet Stasie och Sophie Mannerhiem. Och att kanske precis i denna olikhet finna, i sin tur, vad det är som gör en lik den andra, finna vad sammanbundenheten har skapat.
Föreställningens inledning, övergången från fotografiet till det levande, följs direkt av en fängslande separationsscen: systrarna Stasie (Kruse) och Sophie (Lommi) rör sig långsamt från varandra och vi ser hur deras hår, likt uråldriga rötter, är sammanvävda. I avvecklingen av denna sammanvävnad bevittnar vi samtidigt en kraftfull, fängslande ur-bild av separation. Efter detta följer en rad scener där denna separation, denna individualiseringens nödvändighet, och det gåtfulla med detta, prövas ut, uppfinns och experimenteras med. Konstant utforskar karaktärerna “vem jag är”— i förhållande till systern. Det blir lekfullt, oftast komiskt, med finurliga, även geniala, dramaturgiska element. Till exempel får familjens egendom, som härstammade från mamman Anastasias släkt men som såklart förvaltas av Carl Gustav, ta formen av en rysk saltgurka med lite smetana och honung på. Ett annat exempel är Sophies första sexuella erfarenhet med sin blivande livskumpan Alix; i scenen kombineras explicita repliker, stönande och en tallrik soppa som avnjuts.
“Kanske så här”
En efter en öppnas systrarnas olika livsskeden. Detta görs på ett effektfullt scenografiskt sätt genom att de halvt transparenta skynken som delar upp scenen i olika rum eller områden röjs undan — och till slut är allt (till synes) utan slöja. Bar och öppen faller mörkret återigen över den ljusa scenen, med systrarnas sängkammarviskningar ännu ljudande.
Men vet vi egentligen nu något om dessa människor? Inte mera än vad som framkommer ur arkivmaterialet som framställts i Tuija Pallastes artikel om systrarna Mannerheim i HS (4.11.2017) och som pjäsen hämtat sin inspiration från. Mannerheim Sisters försöker alltså inte gå utöver detta material, försöker inte ge en omfattande förklaring eller karakterisering av systrarnas psyke, utan lämnar, i god mening, kvar det gåtfulla som tillhör arkivet och spelar med det. ”Kanske så här”— en lek systrarna prövar på direkt efter deras ovannämnda ur-separation — är väl i någon mening pjäsens motto.
Men varför är det så få av oss — är det inte så? — som har någon vetskap om att Mannerheim hade två döttrar? Att ingendera av döttrarna trivdes i Finland mer än korta perioder hör väl till en av orsakerna. Men mer än så måste nog orsaken ligga i att utöver att båda systrarna levde rätt så excentriska liv — Stasie levde som nunna i 13 år och Sophie roade sig i Paris ökända societet — så var bådas livskumpaner kvinnor. Så, å ena sidan en av Finlands mest hyllade gestalter, en sann patriot, ja även en slags stamfar (för den “andra” sidan av lägret); betecknaren ”Mannerheim”. Och sen dessa döttrar, varken finska i någon klar bemärkelse (och därför heter kanske uppsättningen ”Mannerheim Sisters” snarare en ”Mannerheimin siskokset”) eller moraliska förebilder för en nation vars självförståelse har varit… nåja, ni vet ungefär vad jag syftar på.
Systrarna Mannerheim kunde alltså sägas utgöra en sten i skon för den finländska självförståelsen, en sten Carl Gustav själv såg till att plocka ut, kanske inte bara för att bevara nationens och hans egen heder, utan möjligtvis också för att skydda sina döttrar. Mannerheim Sisters är inte ute efter att håna, förlöjliga, någon. Även kritiken den oundvikligen framställer är inte bestämd, entydig, utan den framställs helt enkelt som ett återinförande av stenen i skon.
Mannerheim Sisters.
I rollerna: Oksana Lommi och Mathilda Kruse.
Text: Oksana Lommi och Mathilda Kruse.
Dramaturgi: Kaisa Lundán.
Ljus och scenografi: Saana Volanen.
Kostym: Ella Aurora Snellman.
Ljud: Iida Hägglund.
Producent: Emmy-Lee (Misan) Nykvist.
Fotografi: Sara Forsius och Levi Vepsä.
Samarbetspartner: Gästspel på Q-teatteri.
Spelar fram till 29.1 2025.