Då jag tänker på film öppnar sig den magiska barndomen åter i mitt inre. Den där tidsperioden i ens liv då man hungrande efter upplevelser och förebilder och kunde tapetsera hela sitt inre med attityder och handlingsmönster man anammat av någon huvudkaraktär på filmduken.
Tänk om.
Då jag tänker film tänker jag på det magiska om.
På tanken om att vara någon eller något annat, om att drömma sig bort och existera i en helt annan kontext, kunna luffa fram mot solnedgången som Chaplin i The Kid (1921), luta mot en vägg som Brando i On the Waterfront (1954), sitta på en barstol som James Dean i East of Eden (1955).
Tänk om mina ögon kunde brinna med samma inre glöd som Montgomery Clift i A Place in the Sun (1951) eller om jag kunde utplåna det onaturliga, groteska och utomjordiska som Sigourney Weaver i Alien-filmerna. Weaver var faktiskt min första crush då jag som 10-åring på en sliten VHS-kassett såg klassikern De dimhöljda bergens gorillor (1988). I filmen skapar en forskare en alldeles unik relation till hominiderna och sedan tar hon ensam upp kampen mot tjuvjägarna. Jag tänker också på den polske skådespelaren Zbigniew Cybulskis uppstudsiga och systemkritiska karaktär i Andrzej Wajdas klassiska Aska och diamanter från år 1958.
För mig har alla dessa karaktärer en sak gemensamt: de var individualistiska systemkritiker. De vågade ställa sig upp för sin sak trots omgivningens konformistiska och höjda ögonbryn.
Tack vare filmens oerhörda påverkningskraft etsade de sig fast på näthinnan. Karaktärerna var inte rock- eller popstjärnor, de var fiktiva personer inspärrade i ett narrativ, men tack vare deras skådespelares lyskraft suddades gränsen mellan det privata och det fiktiva ut och skådespelaren blev ett med rollen.
Finländsk film äger en stor potential om det inte vore för att man fortfarande spottar ur sig halvdana manusalster utan en välsmord dialog.
Som skolgrabb förstod jag inte att de existerade bara på grund av att manusförfattaren hade konstruerat en verklighet eller ett narrativ som fick mig att identifiera mig eller vilja identifiera mig med dessa karaktärer. Nu långt senare kan jag gå tillbaka och beundra Bergmans oerhört skarpa öga för psykologi och Jungianska drömbilder, Budd Schulbergs majestätiska dialog i den klassiska taxiscenen mellan hamnarbetaren, spelad av Brando, och hans äldre bror Charley (Rod Steiger), den opportunistiska och korrupta fackföreningshejduken som riktar ett vapen mot sin egen bror för att avstyra honom från att vittna i rättegången mot den maffiakopplade fackföreningen. Brando styr mjukt, nästan kärleksfullt, bort revolvern och yttrar de klassiska orden:
You don’t understand. I coulda had class. I coulda been a contender. I coulda been somebody, instead of a bum, which is what I am, let’s face it. It was you, Charley.
Inget av detta vore möjligt utan manusförfattarna. Filmmanusförfattarna har aldrig beviljats den status och position de är värda.
Som studerade i dramaturgi och dramatiskt skrivande vid Teaterhögskolan är jag mycket medveten om den statligt finansierade filmindustrins snäva syn på en yrkesgrupp som av någon outgrundlig anledning alltid hamnar i skuggan av regissören, producenten och skådespelarna. Yrkesskicklighet och kunskap förklarar inte den undanskymda positionen, utan det handlar snarare om kulturpolitisk okunskap om vad bra film bygger på.
Dialog på film är något av det svåraste att skriva. Det ska vara realistiskt och nyanserat men även personligt, förhöjt och unikt för att lyfta den till en nivå som inte bara imiterar verkligheten. Detta kräver bearbetning, omskrivning och många versioner innan orden blir något mer än bara ursäkter för en intrig.
En manusförfattare utbrast för en tid sedan till mig att hen är trött på intrig, det klassiska kausala narrativet är tröttsamt och motsvarar inte vår verklighetsuppfattning idag. Kanske är det så, men jag vågar också påstå att det handlar om bristen på bra dialog. Skarp, insiktsfull och säregen dialog som både smakar verklighet och magi. Såväl ord som situationer kräver tuggmotstånd och det får skådespelarna att verkligen leva framför kameran, inte bara ”låtsas” vara trovärdiga.
Inom finländsk film styrdes man länge av kutymen att man inte ska spela över framför kameran. Alltför nära i tiden spökade bilden av det överspelande som den så kallade Suomi-Filmi-eran stod för, med teaterskådespelare som utan kameraträning lyftes direkt från stora scenen in i filmstudion. Givetvis ledde det till att pendeln korrigerades till den andra ytterligheten, att man inte skulle göra något alls när regissören utbrast: action! Den nya generationen har vuxit upp med mobiler och videokameror och är vanare än någonsin att filma och låta sig bli inspelade.
Finländsk film äger en stor potential om det inte vore för att man fortfarande spottar ur sig halvdana manusalster utan en välsmord dialog. Kunskap och ett öga för bra berättelser och människokännedom och en förmåga att bygga intrig kan man lära sig eller samla på sig, men bra dialog som inte bara omarbetas och lätt improviseras fram är ett hantverk som måste behärskas.
Jag hoppas att filmskolor och teaterskolor skulle samarbeta mera sinsemellan. Teatrarna idag säger sig inte äga strukturerna eller möjligheterna att ta risken då det kommer till nyskriven dramatik. Film är dock ett ännu dyrare medium. Däremot lever ju filmen längre och en bioflopp kan ännu få en andra och tredje chans när filmen visas på TV eller på strömningstjänsterna.
Med det, och även den internationella festivalindustrin, i åtanke vore det nu rätt tid för en storsatsning på finländska filmmanus i linje med satsningen under 1990-talet i London genom Royal Court Theater inom dramatiken som kläckte klassiska pjäser av bland annat mytomspunna moderna dramatiker som Sarah Kane och Mark Ravenhill. Det skulle inte behöva begränsas till ett program utan man kunde även bygga ett manifest i stil med det danska Dogma som revolutionerade branschen och och spottade ut regissörer (Thomas Vinterberg, Susanne Bier och andra) som än idag lyfter upp dansk film på världskartan.
Och förstå mig rätt, detta är inte nödrop med anledning av en brist på bra manusförfattare utan det handlar om resurser och kanske även om att recensenter skulle kunna poängtera denna filmkonstens elementära byggsten i större utsträckning.
För bra film behöver inte bara vara underhållning, den kan även vara kulturellt relevant, samtida och bildande. Och det måste vi värna om idag mer än någonsin.
Tänk om detta vore möjligt.
