Modet börjar rinna ur en. Bokmomsens höjs och läsningen hämmas. Avvisningslagen drevs igenom i somras trots att vi behöver folk på grund av den sjunkande nativiteten. Nu ska det nog börja knasas vita finländska barn. Varsågod, här får du pengar om du skjuter ut dem innan du fyller 30. Detta enligt ett förslag som nyligen yttrades i offentligheten. Lokaltrafikens biljettpriser höjs ytterligare. En person som enligt avslöjanden gjort närmanden mot minderåriga ställer upp som borgmästarkandidat i Helsingfors. Brödköerna är över en kilometer långa i huvudstaden och politiker viftar helt bokstavligen med en sax för att visa hur nöjda de är med att få förtrycka sina väljare.
De tidskrifter som fortfarande finns kvar rapporterar om att de stora medierna inte längre använder ord som extremhöger, fascism eller nazism. Ord som ytterhöger och alternativ höger har normaliserats. Flera personer som tidigare tillskrivits epitet som nazist omtalas nu som helt vanliga politiker. Språket är sedan länge orwellskt och de grepp som används gör att man knappt ens märker förskjutningen. Vi har blivit vana vid att skära av allt sådant från vad vi annars uppfattar som liberalt. Inget förvånar längre i den inhemska politiken, inget chockerar. Det har blivit helt normalt att inte hinna reagera eftersom förändringarna sker i rasande takt. Till en början möttes Orpos regering av demonstrationer varje vecka men nu har orken och deltagarantalet börjat tryta på grund av takten.
Hannah Arendt beskriver den här sortens retoriska förtryck ur ett historiskt perspektiv i sin bok Totalitarismens ursprung (1951). Apati och modlöshet griper tag i befolkningen i flera länder. Arendt beskriver hur den farliga utvecklingen i väldigt liten grad bygger på att få alla att närma sig det tänkesätt som en extrem falang står för. En fascistisk grundtanke går snarare ut på att lyckas förtrycka vad som är normalt tills orken att protestera inte längre finns kvar.
Inget förvånar längre i den inhemska politiken, inget chockerar. Det har blivit helt normalt att inte hinna reagera eftersom förändringarna sker i rasande takt.
När jag fick inbjudan till Sakset seis-rörelsen (som i en appell riktad till regeringen kritiserar nedskärningar i kulturen, red. anm.) blev jag således upplyft. Det finns ändå de som värnar om demokratins fortlevnad.
Karl Popper har beskrivit dubbelheten i demokratins grund genom att poängtera att vi inte kan tillåta fascistiska grupper trots att man tänker att en demokrati ska tillåta många åsikter. Demokrati betyder inte att en grupp tillåts styra som en babian med sax.
Om man styr genom att beslut fattas i en sådan rasande takt att media och aktivister inte hinner ifrågasätta, samt förskjuter grundlagen utan speciellt inre motstånd, och öppet visar mittfingret åt personer i behov av hjälp, är det inte demokrati längre. Bara för att en politiker blivit invald genom demokratiska val innebär det inte att deras metoder kommer att vara demokratiska i fortsättningen.
Med min grova sarkastiska humor har jag därför valt att på mitt Instagram-konto skriva om hur jag naturligtvis genast ska knulla fram finländska barn så att jag blir rik (vilket gjorde att jag blev avstängd från appen i tre dagar…).
Umberto Eco beskriver i sin bok How to spot a fascist (2020) hur kulturens förnyande rörelse är en av fascismens farligaste motstånd. Jag vägrar gå med på att inte använda det språk som försöker klippas bort från oss. Vi må bli trötta och modlösa, men vi har inte råd att förlora vårt språkliga motstånd.