Man hinner inte träffa dem man vill träffa
för man måste upprätthålla införskaffa
vila upp sig inför nästa dag
så att man kan betala hala sig rakt ner
på tågrälsen av överlevnad
Våra hierarkier beskrivs
Likt ett fängelse likt ett fångenskap
av att införtjäna en röst
”Kan jag få ledigt de här datumen”
Tiden av män på scen som gormar roffar
pervoilu sais han oikeasti loppua
säger vi som ser på
Ingenting förvånar längre
vilka nyheter ska kunna chockera en längre
Ensamhetsepidemin säger forskarna
Blicken kastar sig ut genom fönstret kinden vänder sig mot solstrålarna folk går runt i klungor som om de aldrig sett en solstråle mot sina vinterbeklädda kroppar äldre par håller varandra i handen jag skickar till mina väninnor om vi inte kan ses folk sitter i klungor på offentliga platser på fester på café hemma i folks kök desperationslikt håller de i varandras händer kläder blickarna för att förvissa sig om att man inte är ensam inte ensam i denna kommande hysteriska tid för snart blir det ”tiden som aldrig skulle bli igen” det verkligt tröstande är de gemensamma blickarna mot en annan tid som vi grabbar tag i allt hårdare för det går inte att ge upp allt det man trott på det går inte att ge upp tofupervoilu riktigt än så länge det går att hitta blickarnas händer kan man inte ge upp det mänskligaste vi har: kärlek