Ensamhetsepidemin

av Rosanna Fellman

Man hinner inte träffa dem man vill träffa 

för man måste upprätthålla införskaffa

vila upp sig inför nästa dag

så att man kan betala hala sig rakt ner

på tågrälsen av överlevnad

 

Våra hierarkier beskrivs

Likt ett fängelse likt ett fångenskap

av att införtjäna en röst 

”Kan jag få ledigt de här datumen”

 

Tiden av män på scen som gormar roffar

pervoilu sais han oikeasti loppua

säger vi som ser på

 

Ingenting förvånar längre 

vilka nyheter ska kunna chockera en längre

 

Ensamhetsepidemin säger forskarna

 

Blicken kastar sig ut genom fönstret kinden vänder sig mot solstrålarna folk går runt i klungor som om de aldrig sett en solstråle mot sina vinterbeklädda kroppar äldre par håller varandra i handen jag skickar till mina väninnor om vi inte kan ses folk sitter i klungor på offentliga platser på fester på café hemma i folks kök desperationslikt håller de i varandras händer kläder blickarna för att förvissa sig om att man inte är ensam inte ensam i denna kommande hysteriska tid för snart blir det ”tiden som aldrig skulle bli igen” det verkligt tröstande är de gemensamma blickarna mot en annan tid som vi grabbar tag i allt hårdare för det går inte att ge upp allt det man trott på det går inte att ge upp tofupervoilu riktigt än så länge det går att hitta blickarnas händer kan man inte ge upp det mänskligaste vi har: kärlek

Lämna en kommentar