Dokumentären Of Caravan and the Dogs skildrar hur propagandan i Ryssland i och med Ukrainakriget kan spridas utan några större mothugg. Filmen är samtidigt en påminnelse om hoten som medierna i vårt eget land står inför.
“Hundarna skäller och karavanen drar vidare”. Uttrycket används för att utmåla medierna som gläfsande jyckar som inte egentligen gör någon skillnad, annat än att störa friden med sitt långrandiga bjäbbande. I sin Nobelföreläsning år 2021 svänger Novaja Gazetas chefredaktör Dmitrij Muratov på uttrycket. Det är snarare de skällande hundarna som får karavanen att röra på sig. I klartext: utan fungerande journalistik kan ett land förvandlas till en tyranni.
Och Muratov vet såklart vad han talar om. Nobels fredspris fick han det året (tillsammans med Maria Ressa) för sitt arbete med att försvara pressfriheten. Ett år senare har Ukrainakriget skakat om allt, Novaja Gazeta tvingas lägga sin verksamhet i Ryssland på is, men ger ut en version av tidningen i Lettland istället, Novaja Gazeta Europe. Redaktioner tillkommer även i andra länder. 1.9 2023 blir Muratov av Ryssland klassad som “utländsk agent” och tidningen har vid det här laget fått sin medielicens indragen och blivit titulerad “oönskad organisation” (Нежелательная организация).
Novaja Gazeta grundades i början av 1990-talet, efter Sovjetunionens fall, och den har blivit känd för att gräva i olika skumraskaffärer och för att kritiskt syna den ryska politiken i sömmarna. Under sin verksamma tid har ett flertal journalister mördats, det berömdaste fallet är naturligtvis Anna Politkovskaja. Ett antal journalister, inklusive Muratov själv, har också attackerats.
Att bli en folkfiende
Under festivalen Docpoint i Helsingfors visas Of Caravan and the Dogs (2024), som skildrar hur de kritiska ryska medierna redan innan Ukrainakriget utsätts för enorm press men i och med den fullskaliga invasionen av Ukraina blir utrymmet för de fria medierna så gott som icke-existerande. Dokumentären följer i synnerhet med Novaja Gazeta, men beskriver också hur Putins välde påverkar två andra medier, Echo Moskva och Dozjd. En glimt får vi också av förföljelsen av den redan anrika medborgarorganisationen Memorial – för att den bevarat minnet av Stalins gruvliga brott.
I filmens inledning får vi höra reaktioner på den allt mer flitigt använda lagstiftningen om “utländska agenter”. I praktiken betyder det att exempelvis en journalist betecknas som en folkets fiende, säger Muratov. Nu väcks oron på allvar om huruvida det längre går att vara kvar i landet. Med Ukrainakriget följer censur och kriminalisering av allt material som inte följer Roskomnadzors dekret. Slutligen väcks hotet om att Novaja Gazeta kan stämplas som en extremistorganisation.
Har man följt med Ryssland någorlunda är ingenting som visas i dokumentären någon egentlig ny information. Ändå är detta en förkrossande påminnelse om den snabba utvecklingen från en situation som är hotfull och illavarslande till att bli en nattsvart katastrof, också för journalister.
Dokumentärens dramaturgi byggs upp genom att vi först räknar ner till Ukrainakriget, för att sedan följa dagarna efteråt. Detta är effektfullt och förhöjer intrycket av hur otroligt mycket och avgörande som kan hända bara under loppet av några veckor. Regissörerna, Askold Kurov och ett anonymt nätverk av ryska journalister, förmedlar den frenetiska oron och hur både oförutsägbart och förutsägbart allting tycks vara.
Ingen hjältehistoria
Under dagarna efter Ukrainakriget har startats av Ryssland tar Novaja Gazetas redaktion gemensamt ställning till om man vill, kan och får fortsätta sin journalistiska verksamhet i Ryssland. Filmen visar att beslutet inte är enkelt och att det finns oenigheter. Man kallar samman redaktionen med ett tordönsrop: MÖÖTEEE. Är det bättre att sluta eller ska man kämpa på genom att undvika att skriva om kri-, specialoperationen? Kanske kan man ersätta ordet krig med Roskomnadzor, föreslår någon. Nej, det skulle myndigheten se igenom direkt, svarar en annan. Allvaret och rädslan blandas med nattsvart humor.
Besluten om huruvida redaktionen ska ge upp frivilligt innan myndigheterna tvingar dem till det eller börjar dela ut straff har flera dimensioner. “Är det inte svårt att starta verksamheten på nytt om man haft en längre paus?” frågar en journalist via zoom-länk. En äldre kollega (som upplevt Sovjetunionen, hinner jag tänker) kontrar med att det är svårt att “komma tillbaka” om man sitter inburad i ett ryskt fängelse.
Frågan berör också vad man med ett slitet ord kan kalla yrkesetik. Eller så här: dokumentären får en att reflektera kring hur detta ens ska formuleras, journalistiken som uppdrag som är mer än bara ett jobb? Har man inte gett upp det ansvar man har som journalist om man jobbar för en tidning som för att undvika trubbel ägnar sig åt “kultur och ekonomi” och annat som inte är farligt skällande på karavanen som drar fram över Ukraina, frågar flera i redaktionen. Det är stört omöjligt att fortsätta, konstaterar Muratov, om det innebär att inte rapportera om kriget.
Kiril Martynov sitter i en bil på väg till flygfältet, nu är det dags att ge sig iväg. “Moskva är en bra stad…”. Han säger att det inte egentligen är modigt att rapportera vad som är sant. Och att säga att krig inte är bra är ju knappast något heroiskt. Men i Ryssland 2022 är det just det, fortsätter han.
I flera scener dryftas detta: vad fan kan det innebära att vara journalist i en situation där Putin talar om att spotta ut fienderna ur munnen som äckliga flugor och där minsta lilla sanna beskrivning kriminaliserats? Än en gång dyker den svarta humorn upp: vi kan sitta här på kontoret och jobba, vi kan hålla och sysselsatta genom att greja med allt möjligt. Men vi publicerar ingenting. DÅ är vi principfasta!
Det ska här sägas att Of Caravan and the Dogs inte är ute efter att skapa en snyftig hjältehistoria om modiga journalister. Allt här är stress, slitna människor och motstridiga tankar.
Dokumentären avslutas med bilder av en offentlighet som helt tagits över av propagandan som fritt kan göra våld på allt mellan det förflutna och framtiden. Organisationen Memorial har likviderats och vi får se personalen packa ihop arkivet för att föra det i säkerhet. Echo och Dozsjd har tystnat.
Novaja Gazeta har alltså fortsatt sin verksamhet, även om tidningen inte kan nås i Ryssland längre.
Åter till karavanen
Of Caravan and the Dogs berör journalistiken långt utanför Rysslands gränser. Medierna behöver skälla också efter karavanen som drar fram i ett land som Finland. Vad är nu det att behöva orera om, här släcks inga medier ner och ingen föräras titeln “utländsk agent” och det finns inga vidriga lagar som kriminaliserar nyheter? Men det betyder inte att medierna blomstrar. Formell pressfrihet förväxlas lätt med att allt är frid och fröjd.
Klickjournalistiken gröper ur den journalistiska substansen, mångfalden bland tidskrifterna hotas, fatala nedskärningar görs i Yle, till stor del på grund av en högerregering som innehåller ett parti som avskyr public service. Inget av det där har egentligen väckt några större reaktioner. Journalistikens förvandling till tidsfördriv som konkurrerar med tiktok-videor och Yles allt kärvare villkor har kommit att ses som något slags naturlig utveckling som har sin gång.
Men så är det förstås inte. Bör inte vara.
Of Caravan and the Dogs fungerar också som en uppmaning till medierna: ta ert ansvar, tramsa inte bort er potential. Var vaksamma på när ett samhälle visar tecken på att straffa journalister som gör sitt jobb. Och framför allt: var vaksamma på hur högerextremismen letar sig in i samhället och förskjuter politiken och samhället. Och: politisk propaganda kommer ju inte med en brasklapp om att vara just detta; den smyger sig på, på olika sätt, med respektabla mutationer. Då ska medierna klara av att skälla på karavanen, och klara av att påtala vilket slags karavan det rör sig om och vart den tenderar att röra sig.
I en intervju med Novaja Gazeta Europe formulerar filmens regissör Askold Kurov saken så här, på tal om vad han önskar att filmen kunde uppnå:
Jag önskar att de [publiken] kunde inse att detta kan ske i vilket samhälle som helst om vi inte dagligen arbetar för att bevara demokratin och yttrandefriheten.
Of Caravan and the Dogs, 2024.
Regi: Askold Kutov, anonym
