Klimatkrisen hänger tätt samman med många andra aktuella kriser, inte minst den försämrade biologiska mångfalden samt ökande ekonomisk ojämlikhet. I en tid av polykris måste vi hitta lösningar för ekonomisk ojämlikhet och kortsiktighet, och där kan mer demokratiskt ledda företag spela en roll.
Biologisk mångfald, klimat, vatten, mat och hälsa är sammanlänkade och vi måste bli bättre på att ta hand om dem som en helhet. Det är ett av de centrala budskapen i en färsk rapport från internationella naturpanelen IPBES.
Ta jordbruket som enkelt exempel. Om man endast strävar efter större skördar så riskerar man utarmade jordar, torka och sämre kvalitet på maten. Elbilar kräver mineraler som i sin tur betyder negativ miljöpåverkan genom gruvdrift. Även om elbilar i sig är mer klimatvänliga än bensindrivna fordon så måste vi alltså sträva efter minskad privatbilism och bättre återvinning av mineraler för att minimera den skadliga inverkan på naturen och den biologiska mångfalden.
Utarmar man naturen så återspeglas det igen i negativ inverkan på klimatet, vilket i värsta fall kan föra oss tillbaka till startrutan, eller till och med bakom den. Det går helt enkelt inte att lösa ett av problemen gällande natur, klimat, vatten, mat och hälsa utan att ta de andra i beaktande, sammanfattar forskarna.
Den så kallade nexus-rapporten har sammanställts i tre år av 165 forskare från 57 länder. De varnar för att nuvarande politiska åtgärder inte beaktar dessa beroendeförhållanden i tillräckligt hög grad.
Polykris
Tanken på tätt sammanlänkade kriser som påverkar varandra har på engelska under senare år beskrivits med begreppet polycrisis eller polykris. Historikern Adam Tooze är en av dem som lyft fram att den tid vi lever i just nu inte enbart kännetecknas av klimat- och miljökriser utan även geopolitiska kriser, sociala och ekonomiska kriser och hot mot demokratin, som alla är tätt sammanflätade.
Som alltid med nyord (polycrisis användes första gången redan på 1970-talet, men har efter pandemin blivit något av ett modeord) är det lätt hänt att det används lite lättvindigt för att beteckna att det pågår många kriser samtidigt. Parallellt pågående kriser har alltid funnits, men Tooze använder begreppet polykris för att beskriva systemiska kriser som är sammanlänkade på ett sätt som gör att de påverkar och förstärker varandra genom ett slags dominoeffekt.
Förutom en viss begreppslig flummighet finns det också de som kritiserar polykristänkandet för dess förlamande inverkan. Tooze menar att det inte finns någon stor teori som vi kan ty oss till för att förklara hur världen ser ut idag. Det är förenklat och dömt att misslyckas om man ställer in sig på att hitta en enda grundläggande orsak som förklarar de stora kriserna vi står inför, menar han. Men om allt hänger ihop med allt är det svårt att veta var man ska börja nysta upp härvan som mänskligheten står inför.
Finländska forskarkollektivet BIOS påpekar ändå att härvan av kriser inte ska tolkas som att det inte kan finnas en viss hierarki, att vissa saker är mer brådskande att ta itu med än andra, eller att vissa kriser har större negativ inverkan än andra.
För många kan begreppet också innebära en mental tröst i och med att man får en förklaring på en viss underliggande och obestämd känsla av att världen står på gränsen till upplösningstillstånd. Forskarna är äntligen överens om att världen är en enda röra av kriser – så har det ju känts redan länge!
Det är också klart att det behövs nya och mer genomgripande angreppssätt om vi ska lösa klimat- och miljökrisen. Efter mer än trettio år av klimatkonventioner och -åtgärder slog världen 2024 igen ett nytt värmerekord (det senaste var från 2023).
Ibland kan det bästa sättet för en arbetare att påverka miljön positivt vara att säga upp sig.
Ekonomiska klyftan växer
Även om tekniska lösningar och satsningar på förnybar energi är viktiga delar i pusslet så är det klart att vi måste tänka större. Om man tidigare talade om stegvisa förändringar till exempel bort från fossila bränslen så är det nu allt fler som forskar i och skriver om behovet av så kallade transformativa lösningar som mer i grunden ändrar på tankesätt och samhälleliga processer.
Så gör även internationella naturpanelen IPBES i sin andra rapport från december. Sällan, om någonsin, har IPBES så tydligt lyft fram koncentrationen av makt och pengar som en av grundorsakerna till den eskalerande miljökrisen. För att bygga ett ekologiskt hållbart samhälle krävs transformativa förändringar i vårt ekonomiska system.
Förutom värmerekord verkar vi ständigt slå nya rekord i ökande ekonomisk ojämlikhet. Den rikaste procenten uppskattas ha lika stor förmögenhet som resten av den globala befolkningen sammanlagt. Enligt Oxfam har de rikaste fem männen i världen fördubblat sin förmögenhet sedan 2020 medan majoriteten, nästan fem miljarder människor, har blivit fattigare.
Historiskt sett är det de rika västländerna som orsakat merparten av utsläppen i atmosfären. Enligt World Inequality Lab är det idag ändå större skillnader i koldioxidavtryck inom länder än mellan länder. De rikaste, eller den så kallade globala förorenande eliten (”polluter elite”), har ett enormt koldioxidavtryck genom sin konsumtion jämfört med den fattigare delen av befolkningen. Skillnaden blir ännu större i nyare uträkningar som dessutom tar i beaktande utsläpp som är kopplade till investeringar.
Ekonomisk ojämlikhet är även skadligt för demokratin eftersom den rika delen av befolkningen har stort inflytande på politiska och ekonomiska beslut. Elon Musk kan väl ses som det ultimata exemplet på detta.
Fokus på de rika
Det finns alltså en allt större enighet om att ökande ekonomiska ojämlikheter är en central pusselbit i polykrisen och att klimat- och miljökrisen inte går att lösa utan man även tar sig an det ekonomiska systemet.
Man börjar även inse att diskussionerna om och de politiska åtgärderna mot ekonomisk ojämlikhet hittills har varit ganska ensidiga och inte särskilt framgångsrika. Inom FN och andra internationella fora har man nästan uteslutande fokuserat på olika sätt att utrota fattigdom. Det är först under senare år som problemen kopplade direkt till rika och ultrarika blivit en mer allmänt accepterad del av diskussionen.
De kanske mest klassiska recepten mot koncentrationen av förmögenhet bygger på beskattning. Det behövs mer progressiv beskattning, beskattning av förmögenheter, och numera talas det även mycket om koldioxidskatter för att göra förorenande verksamhet dyrare. Många medborgarorganisationer, inklusive Finnwatch i Finland, jobbar för tillfället för en global minimiskatt för ultrarika.
Den holländska filosofen Ingrid Robeyens har väckt debatt om en annan metod, nämligen att sätta en absolut gräns på hur mycket personlig förmögenhet man ska kunna ha. Gränsen kunde ligga mellan 1 och 10 miljoner euro, anser hon.
Gemensamt för de här åtgärderna är att de handlar om hur man ska mildra de ekonomiska ojämlikheter som redan uppstått. Samtidigt behövs det också analys av och åtgärder mot de mekanismer som i grunden driver på koncentrationen av förmögenhet.
Ett fenomen som hänger tätt ihop med att rika blir rikare är ökande marknadskoncentration. Inom flera sektorer är det endast ett fåtal företag som dominerar marknaden. Ett välkänt och extremt exempel är teknologibranschen där företag som Google, Microsoft, Amazon och Meta har enorm makt, och som även gjort sina ägare svindlande rika. Även i Finland finns det exempel på en liknande (om än i mindre grad) utveckling inom många sektorer, bland annat den privata vårdsektorn.
Stater och kommuner har själva på många sätt bidragit till den här utvecklingen genom bland annat privatiseringar och tandlös konkurrenslagstiftning. Situationen har ändå gått så långt att Bidenadministration i USA försökte komma åt koncentrationen av privat makt genom tuffare konkurrensåtgärder mot till exempel Google och med hot om att splittra företaget i mindre delar. Åtminstone i sin retorik verkar president Donald Trump följa i Joe -Bidens fotspår i den här frågan, även om det ännu är oklart huruvida de kommer att lyckas.
Arbetare mot kortsiktiga vinster
En annan grundläggande orsak till den eskalerande miljökrisen är, förutom koncentrationen av makt och pengar, vårt fokus på kortsiktiga privata vinster. Enligt den internationella naturpanelen syns det här på flera plan i samhället, från hur vi drar likhetstecken mellan personlig framgång och materiell egendom till hur vi mäter hela samhällets välmående i bruttonationalprodukt eller BNP.
Problemen med att fokusera på BNP har länge lyfts fram av många miljöorganisationer och inte minst av nerväxtrörelsen. En ständigt växande ekonomi betyder (åtminstone i dagsläget) ständigt större förbrukning av naturresurser.
Det finns också de som ställer sig mer agnostiska till BNP-tillväxt. BIOS-kollektivets ekonom Jussi- Ahokas påminner om att investeringarna i nya hållbara lösningar som vindkraft och tågräls kan komma att lyfta BNP åtminstone på kort sikt. Han efterlyser mer diskussion om vad som ligger bakom siffrorna istället för att gräva ner sig i debatten om huruvida tillväxt behövs eller inte. Klart är ändå att vi behöver utveckla även alternativa och mer mångsidiga sätt att mäta välmående och utveckling som för oss mot en hållbar framtid.
Kortsiktigheten är också starkt inbyggd i hur företag förväntas rapportera och belöna sina aktieägare. Här kan arbetarna spela en central roll i att vända fokus mot långsiktiga investeringar.
Jämförande forskning visar att företag där personalen har en stark representation i ledningen är mer produktiva och gör mer långsiktiga investeringar, inklusive klimatvänliga investeringar. Tjänstemannacentralorganisationen STTK har jämfört personalens påverkningsmöjligheter i finländska, svenska och tyska företag. Särskilt i Tyskland där personalen har relativt stor makt över företagets interna frågor har man sett positiva resultat. Dessa gäller också arbetarnas löner och arbetsförhållanden.
I Finland finns det krav på personalrepresentation i ledningen av företag med över 150 anställda. I de övriga nordiska länderna gäller kravet för företag mellan 25 och 35 anställda. Se där ett exempel på nordisk arbetsmarknadspolitik som Orpo–Purra kunde ta fasta på.
Moralisk ambition
Ibland kan det bästa sättet för en arbetare att påverka miljön positivt vara att säga upp sig. Det anser den holländska historikern Rutger Bregman. En genomsnittlig arbetskarriär innefattar knappa 2000 arbetsveckor och det är inte utan betydelse för planeten hur vi använder de timmarna.
Bregman är aktuell med en ny bok, Moral Ambition i vilken han han riktar sig särskilt till alla välbärgade och välutbildade som enligt honom slösar bort sin talang på onödiga eller till och med skadliga jobb inom exempelvis finans eller juridik. Det är just sådan kunskap som istället borde utnyttjas för att lösa vår tids stora kriser, och han uppmuntrar alla som kan att lämna sina högavlönade skitjobb och göra något mer meningsfullt.
Bregmans budskap kan upplevas som provocerande men i grunden delar han den internationella naturpanelens syn på att en transformativ lösning på den ekologiska krisen kräver att vi tänker om vårt sätt att leva och att det i synnerhet är vi som har vunnit på utsläpp och naturförstörelse som borde ta ansvar.
Dessutom har han sin stil trogen en i grunden optimistisk syn som kan behövas i polykrisen: historien visar att även en liten grupp människor kan förändra samhället mot det bättre. Det ekonomiska systemet är gjort av människor och det kan ändras av människor.
Foto: Gerard Ferry / Alamy
