Klimatkrisens effekter drabbar i oproportionerlig grad arbetarklassen och tredje världen, och vänstern har också under de senaste decennierna fört upp klimatfrågan som vår generations mest brännande. I detta nummer av Ny Tid granskar vi klimatförändringen och den gröna omställningen ur arbetets och arbetarnas perspektiv.
När Gröna förbundet grundades 1987 var det en udda fågel i det politiska landskapet i Finland – en -politisk rörelse, och året därpå ett parti – som fokuserade på miljö- och klimat-frågor. Detta var en tid då miljöfrågor i första hand associerades med grupper som Koijärvirörelsen som 1979 kedjade fast sig i träd och traktorer för att skydda ett fågelbestånd.
Vänsterrörelsen intresserade sig redan på 60- och 70-talen för miljöfrågor, men i de offentliga politiska ställningstagandena dröjde det innan vänsterpartierna tog klimatförändringen och miljöfrågor på allvar. Vänsterförbundet grundades visserligen 1990 som ett uttalat rödgrönt parti, men det röda trängde nog ut mycket av det gröna under partiets första två årtionden. När generationsskiftet i partiet skedde kring år 2010, och allt fler klimat- och miljö-aktivister tog sig in på den nationella politiska arenan, var det mycket muttrande i kulisserna om hur det nya Vänsterförbundet fokuserade för mycket på natur och miljö, på påstådd bekostnad av de traditionella arbetarfrågorna.
Idag är denna kritik som bortblåst. Efter årtionden av vetenskapliga rön, aktivism och politiskt arbete är kampen mot klimatförändringen idag en central del av alla politiska partiers retorik, och åtminstone på något plan förstår de flesta vidden av de utmaningar klimatförändringen för med sig. De gröna fick rätt till sist – kanske för sent.
NIMBY
Trots detta finns det fortfarande på många håll i samhället och politiken ett kompakt motstånd mot övergripande och radikala omställningar för att bromsa den globala uppvärmningen. Att högern, storbolagen och den ägande klassen sätter hälarna i marken är visserligen inte överraskande: en omställning av den storleken som behövs skulle drabba storkapitalet hårt. Nyckeln till en grön omställning är att vi överger olje- och kolutvinning och satsar på förnybara energikällor. Grön energi är inte lika vinstbringande för globala storföretag som fossila bränslen, och fossilsektorn är ryggraden i den internationella marknaden.
Det är ändå inte bara fossilsektorn som är motsträvig. Också finanssektorn förhalar gärna den gröna omställningen, eftersom den skulle kräva en betydligt starkare reglering av marknaden. Också lantbrukssektorn har traditionellt motsatt sig omställningar till mer vegetarisk konsumtion, striktare regler för djurhushållning, etc, för att inte tala om skogs- och torvbranscherna, som naturligtvis gärna vill hugga och gräva upp så mycket som möjligt.
Inte heller arbetarrörelsen och vänstern är immun. Inom delar av fackrörelsen ser man fortfarande med viss skepsis på omställningar- som svänger upp-och-ner på -arbetsmarknaden och som kan betyda förlust av arbetstillfällen eller till och med hela branscher.
Arbetet för klimatet välkomnas – så länge det inte påverkar oss, verkar den allmänna inställningen på vissa håll vara.
Arbetet för klimatet välkomnas – så länge det inte påverkar oss, verkar den allmänna inställningen på vissa håll vara.
Förlust av arbetsplatser
Det finns ändå få orsaker – vare sig vi talar globalt eller lokalt – för arbetare eller socialister att motsätta sig kampen mot klimatförändringen. I det långa loppet blir priset vi betalar för en klimatkollaps betydligt högre än de insatser vi gör för att stoppa uppvärmningen. Redan nu påverkar klimatförändringen arbetet, arbetslivet och arbetares hälsa och välmående över hela planeten.
Internationella arbetarorganisationen ILO publicerade i april ifjol en rapport om klimatförändringens inverkan på arbetares hälsa. Närmare 19 000 arbetare väntas årligen dö av hetta, och ungefär lika många väntas förlora livet i hudcancer på grund av att de utsätts för UV-strålning från solen. Totalt beräknar ILO att hela 23 miljoner arbetare kommer att ådra sig arbetsskador kopplade till hetta. Vidare kommer klimatuppvärmningen att leda till sämre luftkvalitet och en större spridning av sjukdomar. Det varmare klimatet leder också till en ökning av skadeinsekter i jordbruket, vilket ökar behovet av kemiska bekämpningsmedel – med ökade dödsfall och sjukdomar bland arbetare som följd.
Problemen drabbar inte bara enskilda arbetare, utan kommer också rent konkret att leda till färre arbetsplatser. ILO uppskattar att år 2030 kommer nästa fyra procent av alla arbetsplatser globalt att ha försvunnit i jämförelse med situationen år 2019 – bara på grund av hettan. Klimatets förändring leder till att grödor inte längre kan odlas på samma ställen, eller att vissa områden helt enkelt blir omöjliga att bedriva jordbruk på. I världens hetaste områden tvingas många företag redan nu lägga ner arbetet under de hetaste dagarna, och denna utveckling kommer att förvärras. Totalt räknar ILO att den stigande temperaturen mellan 2019 och 2030 kommer att ha resulterat i en ekonomisk förlust på hela 2,4 biljoner dollar inom den globala ekonomin.
Vem drabbas?
Att en grön omställning är en nödvändighet borde alltså inte vara en tvistefråga. I det långa loppet handlar det om huruvida vår planet kommer att vara beboelig för människor eller inte. Men innan vi alla dör av värmeslag handlar det också om på hur stor del av markytan vi kommer att kunna odla mat på, om det finns tillräckligt med vatten för jordbruk, industri och mänsklig konsumtion. Var det går att bygga städer som inte sveps iväg av orkaner och översvämningar. I en global värld kommer klimatförändringen att påverka oss alla, oberoende av om vi bor i de värst drabbade områdena eller inte.
Det här har också inverkan på arbetarnas situation. Då omständigheterna gör att det blir dyrare att odla och tillverka produkter blir den ekonomiska marginalen mellan producent och konsument allt mindre. Priserna måste hållas nere för att konsumenterna ska kunna köpa produkterna, men de som äger produktionsmedlen vill inte tumma på sina vinster. Då är det arbetaren som kommer i kläm – hen som tillverkar produkterna, förpackar och transporterar dem, och säljer dem i dagligvaruhandeln. Vi tvingas arbeta allt effektivare för en mindre lön och med sämre arbetsförhållanden – på grund av klimatförändringen.
Rättvis omställning
En grön omställning gynnar alltså i allra högsta grad i det långa loppet speciellt arbetare. Det är ändå viktigt att denna omställning görs på ett sätt som garanterar att de som är i den svagaste förhandlingspositionen – arbetare, arbetslösa, marginaliserade, sjuka och geografiskt utsatta – inte är de som drabbas hårdast. Inom vänstern har man länge talat om en rättvis omställning. Dels handlar det om global rättvisa – rika länder bör dra ett tyngre lass i klimatarbetet än fattiga, och länder som är svårt drabbade av klimatkrisen måste kunna dela bördan globalt. Det handlar också om rättvisa mellan individer: till exempel bör både arbetare och företagare inom till exempel fossilsektorn (eller torv- och pälsindustrin) kompenseras och/eller få hjälp att omställa verksamheten, omskola sig eller hitta nytt jobb. Också socioekonomiska aspekter måste beaktas för en rättvis omställning – att leva klimatsmart kan inte vara de rikas prerogativ.
Flertalet vänstertänkare har påpekat att tanken på en rättvis omställning strider mot marknadskapitalismens fundament, eftersom en sådan skulle kräva ett globalt, bindande ramverk för regleringar av marknaden i en omfattning som skulle få Milton Friedman att spinna runt som ett hamsterhjul i graven. I själva verket, påpekar den amerikanska sociologen Richard Lachmann i en artikel i Socialist Forum från 2019, är en grön omställning i sig en omöjlighet under marknadskapitalism, eftersom den skulle innebära gigantiska ekonomiska förluster för den ägande klassen. För en grön omställning krävs bland annat att möjligheten att outsourca klimatskadlig produktionsindustri till tredje världen omintetgörs. Frihandelsavtalen, påpekar Lachmann, är inte bara ett av de största hindren för klimatomställningen, men också socialt ohållbara.
Chans för socialismen
Naomi Klein påpekade även i sin bok This Changes Everything (2014)att till exempel produktion av grön energi gör en global energimarknad av den typ vi har idag omöjlig, eftersom grön, förnybar energi på ett helt annat sätt än olja och kol är bunden till platsen. Det går inte att transportera vindenergi över Atlanten.
Enorma omställningar krävs för att stoppa klimatförändringen, och det är helt legitimt att ställa sig frågan om det alls är möjligt att göra inom ramarna för ett kapitalistiskt system – och om det är möjligt, vem är det då som kommer att drabbas hårdast av omställningens negativa effekter på arbete och inkomstmöjligheter? Kommer den styrande ekonomiska eliten att självmant ta smällen, eller blir det arbetarklassen som får ta den hårdaste stöten? Det finns en öppning för radikal vänsteragenda som skulle kunna råda bot på de svårigheter vi idag har att implementera de åtgärder som vi vet att är nödvändiga – och på samma gång se till att omställningen sker på ett socialt, ekonomiskt och geografiskt rättvist sätt.
Foto: Osborn & Barr communications
