Klimatomställningen omfattar mer än enbart tekniska innovationer, ett skifte behöver ske från produktivt arbete till att prioritera vård och omsorg, säger forskaren Pernilla Hagbert.
Klimatomställningen går till stor del ut på teknik och industri, grön el och fossilfria bränslen. Men vad innebär det för dem som arbetar? Hur påverkar det jobbens värld? Vem är det som gynnas, och vem ses som omställningens hjältar? Ny Tid har talat med forskaren Pernilla Hagbert, forskare vid Kungliga tekniska högskolan (KTH) i Stockholm. Hon ser många paradoxer i klimatomställningen, både vad gäller människors vardagsliv och på samhällsnivå.
De flesta så kallade gröna jobb skapas inom branscher såsom industrin och teknik- och teknologibranschen, där en stor majoritet av arbetarna är män.
– Det finns forskning som pekar på att den gröna omställningen, såsom den framställs i dag, framför allt gynnar manliga arbetstagare. Ingenjörer är kanske den typiska vinnaren, medan kvinnor i omsorgssektorerna inte påverkas av tillväxten av jobb, säger Pernilla Hagbert.
Därtill, menar hon, kan ett klassperspektiv läggas till.
– Många nya arbeten som skapas är framför allt jobb för högutbildade inom nämnda mansdominerande branscher.
Pernilla Hagbert. Foto: Privat
Flykt från omsorgssektorn
Hagberts egen forskning fokuserar på hur klimatomställningen påverkar arbetslivet i gruv- och kemikalieindustrin. I forskningsprojektet Liv och arbetsliv i klimatomställning har hon tillsammans med en grupp forskare gjort två fallstudier i två svenska industristäder. Här undersöks hur de stora omställningarna i stål- och järnindustrin i Gällivare och kemikalieindustrin i Stenungsund leder till förändringar både i människors vardag och på ett samhälleligt plan.
Hagbert vill peka på något som hon ser som en paradox i Gällivare: i samband med att industrin har vuxit så har den reproduktiva sektorn i lokalsamhället tenderat att utarmas.
– Lärare och andra som är anställda inom omsorgssektorn och vården märker att det är mer förmånligt att jobba i gruvan, eftersom man tjänar mer där. Och därför lämnar många vård, skola och omsorg. Det uppstår en kompetensflykt, säger Hagbert och tillägger:
– Det har skett redan tidigare, men tendensen blir starkare i och med den här omställningen.
I studien framkom också att många familjer fick det svårt att kombinera två olika skiftarbeten i ett och samma hushåll.
– Om den ena jobbar skift i gruvan och den andra skift inom välfärden byter ofta den som arbetar inom välfärden, vilket oftast är kvinnan, också jobb.
Kompetensflykten och svårigheterna att få ihop livspusslet hör samman med hur människors vardagsliv påverkas av klimatomställningen. Det är också viktigt att aktörers etablering på en ort och nyindustrialiseringarna ses utifrån hela samhället, menar Hagbert.
– Nya jobb på en ort måste hänga ihop med samhällsservice för att arbetskraft och familjer ska lockas dit. Därför är välfärdsyrkena extremt viktiga när en befolkning plötsligt och hastigt växer i en stad på grund av industrins nyetableringar, säger hon.
Glapp mellan praxis och upplevelse
Hur märks då klimatomställningen när man är på jobbet?
– Det är också en av de frågor vi ställde i forskningsstudien. Det vill säga hur man upplever den pågående klimatomställningen i sitt dagliga arbete. Och svaret är att det gör man inte nödvändigtvis, säger Hagbert och konstaterar att för de flesta som arbetar i de berörda industrierna är jobbet precis som vanligt.
Varför det är så tror Hagbert har att göra med att förändringen koncentreras kring själva råvarorna, den så kallade ”energi-inputen” (energy input).
– Lite förenklat handlar ju mycket av den här industriomställningen om att byta ut råvaran, eller bränslet i produktionsprocesserna. I stället för fossila bränslen ska det vara fossilfritt. Och det betyder inte nödvändigtvis att själva produktionen förändras, säger hon.
Ett exempel är det stora projektet Hybrit, som bygger nya anläggningar för framställningen av fossilfri järnsvamp, som används i ståltillverkningen istället för kol. I kemikaliesektorn kan det handla om att bygga plastraffinaderier för att återanvända plast i stället för att använda ny olja för plasttillverkning.
Enligt Hagbert finns det ett glapp mellan klimatomställningen i industrin i stort och hur den upplevs i det dagliga arbetslivet; de som arbetar på golvet ser inte att jobbet förändras mycket och de får heller ta del av någon kompetenshöjning, för någon efterfrågan på nya kompetenser bland de som arbetar på golvet har inte heller dykt upp.
– Det är intressant eftersom det ofta talas om kompetenshöjning när man ställer om.
Arbetarna uttryckte en stolthet över att vara en del av klimatomställningen, säger Hagbert, men det råder en viss ambivalens kring vad som räknas, är det deras arbetsverklighet eller industrins utveckling? De ansåg inte att något egentligen förändrats i jobbets vardagliga rutiner.
Det reproduktiva arbetet måste prioriteras
Om alla klimatomställningar som görs i industrin lyckas innebär det potentiellt stora minskningar av utsläppen, men färdplanerna för industrins klimatomställning räcker ändå inte, menar Hagbert.
Hon är också inne på att att vi för att nå klimatmålen måste minska den totala arbetstiden i ekonomin. Och att det på en samhällsekonomisk nivå måste ske ett skifte från det produktiva till det reproduktiva arbetet.
– Det skulle innebära ett skifte från produktion i gruvor och industrier till det som vi i dag ser som värdefullt, vård och omsorg.
Det skulle också innebära en omprioritering i produktionen i sig.
– I stället för att fortsätta att producera samma saker, fast det görs med fossilfri energi, är det också vad man producerar som borde förändras. Det är något annat och mer än den industriomställning som hittills har diskuterats.
Applåder vs. omställningsstöd
Hagbert belyser ytterligare en paradox, nämligen vem som ses om en klimathjälte.
– I den rådande berättelsen om den gröna omställningen är industrihjälten ofta en manlig ingenjör eller den manliga stålarbetaren. Det är de som anses bidra till att ställa om Sverige, inte kvinnan som demonstrerar för klimatet. Samtidigt är det ju just industrierna som är problemet.
– Anledningen till att de måste ställa om är ju att de står för de stora utsläppen. Statistiskt sett är det däremot de som arbetar i välfärdssektorn som står för de lägsta klimatfotavtrycken eftersom de har lägst inkomster.
Låg inkomst är en av de starkaste indikationerna på att man bidrar allra minst till klimatförändringarna, det vill säga har lägst så kallade klimatfotavtryck. En studie som Hagbert och flera andra gjorde under pandemin visade att kvinnan – det är oftast en kvinna – som jobbar som förskolepedagog, ett av de yrken med lägst inkomst, som inte har råd att åka utomlands under semestern och inte har råd att konsumera så mycket, är den verkliga ”klimathjälten”.
– Men det är aldrig så vi pratar om det. Under pandemin fick ju sjuksköterskor applåder och industrin fick omställningsstöd, konstaterar hon.
Nya jobb på en ort måste hänga ihop med samhällsservice för att arbetskraft och familjer ska
lockas dit.
Ekomodern maskulinitet
Facken är en del av det rådande paradigmet, menar Hagbert. Att minska produktionen är dock inte förenligt med fackliga intressen. Facken har stridit för minskad arbetstid genom historien, men att i samhället prioritera det reproduktiva arbetet har man svårare att tänka sig.
– Om fackens egna planer i hög grad följer industrins, vem kämpar då för en omställning? Och vilka fack får komma till tals? Det är ofta frågor som förbises i berättelsen om den gröna omställningen, menar Hagbert och tillägger att detta har följder har genusaspekter.
Forskaren Martin Hultman menar att industriomställningen i klimatkrisens kölvatten är del av något som inom forskningen kallas en ekomodern maskulinitet. Denna inbegriper tanken att klimatomställningen sker genom storskaliga tekniska lösningar.
– Det är en viss typ av maskulinitet som bygger på bilden av en teknikhjälte, medan en mer ekologisk maskulinitet skulle innebära ett annat sätt att relatera till andra människor, till naturen, till andra arter, säger Hagbert och hänvisar till Hultmans forskning.
Både Hagbert och Hultman uppmanar oss att fundera kring en övergång från en ekomodern idé om att produktivitet är lika med industrin och materiell produktion, till mer immateriella värden.
– Utifrån ett klimatperspektiv är det ju industrin som är tärande och omsorgssektorn som är närande, säger hon.
Den ekomoderna berättelsen innebär att vi separerar oss från naturen. Vi gör samhället mer effektivt för att minska exploateringen av naturresurser, men vi fortsätter se på naturen som resurser som vi kan välja att antingen använda eller låta bli att använda.
Klimatfrågan översätts i det här tänkesättet till det storskaligt tekniska, trots att vi ser att det inte räcker. Tekniken är en viktig del, men målen nås inte genom en sådan utgångspunkt.
Också lokala konsekvenser
– Med tanke på klimatet skulle vi på samhällsnivå behöva minska mängden arbete, produktion och konsumtion.
– Precis som vardagslivet kommer arbetslivet att behövas ställas om långt mycket mer om vi är seriösa med att nå klimatmål och andra hållbarhetsmål.
Dessutom visar studier av lokalsamhällena att industrins klimatomställning kan gå stick i stäv med en hållbar lokal utveckling.
Det är viktigt att komma ihåg att Industriomställningen, den så kallade gröna omställningen, också får lokala ekologiska och sociala konsekvenser. Ett exempel är Gällivare, där samiska intressen och renbetet hotas vid utbyggnaden av industrin och den förnyelsebara energin.
– Vem har tolkningsföreträde kring vad ett gott hållbart liv och framtid är?
Foto: Wikimedia Commons, Privat
