Nyskriven finlandssvensk teater med fyndig text

av Lukas Lundin

En mor dör. Kvar blir en tom säng, några packade lådor och en stor tystnad. ÅST fortsätter satsa på finlandssvensk dramatik med en lågmäld föreställning där mycket blir osagt – på gott och ont. 

När mamman dör återvänder systrarna Mikaela (Julia Korander) och Maria (Malin Saine) till landsbygdsorten, efter många år. Sonen Niklas (Ingemar Raukola) har aldrig lämnat barndomshemmet. Tillsammans tvingas syskonen navigera tystnaden och tomrummet, ofta utan ett gemensamt känslospråk. Snart får de orsak att börja packa upp de minneslådor som hemvårdaren Pati (Willjam Tigerstedt) redan har hjälpt mamman att dödsstäda. I botten ligger många år av uppdämd frustration, upplevd felbehandling och avundsjuka.  

Det som blir kvar är en helt nyskriven pjäs av Per Ehrström, i regi av Carl Alm. Åbo Svenska Teater fortsätter alltså att satsa på nyskrivet, efter urpremiären av Hanna Åkerfelts Storm (2022) och fjolhöstens nysatsning Förlorarna – också den föreställningen dramatiserad av Ehrström. Det är modigt och välbehövligt, i dessa osäkra tider. Den här gången börjar föreställningen – passande nog, med tanke på landsbygdstemat – som turnépjäs, med premiär på TryckeriTeatern i Karis, innan den landar på stora scenen i mars.

Pjäsen kallas för en dramakomedi men för det mesta fastnar skrattet i halsen. Det är i grunden en väldigt tragisk, eller snarare tragikomisk, skildring av förlust och trasiga familjeband. Allt igenom mörkt är det ändå inte. Det finns också något rörande i syskonens tafatta och trevande relation, deras försiktiga försök att visa ömhet för varandra. Skådiskvartetten står genomgående för stabila insatser. Föreställningen känns välspelad redan på premiärkvällen.

Lika viktigt som det som sägs är ändå det som förblir osagt, ofta smakfullt mellan raderna. Under pjäsens gång får publiken små inblickar i det liv som tidigare har levts i huset vid åkerkanten, små förklaringar för den som vill läsa in dem. Framför allt första akten handlar också mycket om att leka med tystnaden, eller snarare avsaknaden av ord. Små ljudeffekter – andning och fågelkvitter, porlande vatten och droppande kaffe – spelar en stor roll. I samspel med den snygga ljusdesignen, också den av Juho Golnick, förflyttar de publiken till en landsbygdsort och ett hem där tiden har stått still. Heidi Wikars vackra fond, en vidsträckt åker, sätter i flera bemärkelser scenen. 

Ibland är det ändå lite väl mycket som förblir osagt. De långa tysta stunderna i första akten, med sparsmakad dialog, är visserligen talande – framför allt mot bakgrund av den andra akten. Men när tempot till sist tar fart blir det plötsligt bråttom att berätta klart historien. Fokuset landar på Niklas och de andra karaktärernas relation till honom, medan systrarna förblir något suddiga i kanterna. Det ger visserligen publiken möjlighet att själva fylla i luckorna, men vissa av de spår och omständigheter i bakgrunden som nu bara antyds hade jag gärna sett lite mer fördjupade. Det skulle kanske göra karaktärerna lite mer levande, ännu lite mera mänskliga. 

Hursomhelst föredrar jag otydlighet framför övertydlighet – och den gropen undviker Det som blir kvar galant, trots ett tema som lätt bjuder in till det. Texten, som knappast hade lidit av lite mer bearbetning, är också fyndig och berörande. Det som framför allt blir kvar är en känsla av att den finlandssvenska dramatiken kanske ändå har en framtid. 

 

Det som blir kvar

Manus: Per Ehrström

Regi: Carl Alm

Scenografi och kostymdesign: Heidi Wikar

Maskdesign: Sabina Segerström

Ljus- och ljuddesign: Juho Golnick

Medverkande: Julia Korander, Ingemar Raukola, Malin Saine, Willjam Tigerstedt

Urpremiär 30.1.2025 på TryckeriTeatern, Karis. Spelar på Åbo Svenska Teater fram till 26.4 2025.

 

Foto:  Pette Rissanen

Lämna en kommentar