Linda Bondestam, som nyligen fick Augustpriset för sin bok Chop Chop, önskar att bilderboken tas på allvar och att den får ägna sig åt det komplexa.
Bilderböcker kan handla om vad som helst!
Författaren och bilderbokskonstnären Linda Bondestam sitter i sitt ombonade arbetsrum på Kabelfabriken i Helsingfors medan snöslaskvädret trycker mot fönstret som en tung, grå filt. Hon har en hektisk höst bakom sig. Chop Chop – en tapper jordbos berättelse publicerades och nådde genast stora framgångar i form av ett Augustpris och en Finlandiaprisnominering. Efter att Ny Tid har intervjuat Bondestam står Suomen kuvalehti på tur. Ändå ger Bondestam generöst av sin tid och har tålamod med ett och annat stickspår.
Mot en oförutsägbar framtid
Chop Chop tröttnar aldrig.
Han är både starkast och snabbast.
Jorden, 2032. En liten robot jobbar i leveransbranschen. Han kallar sig Chop Chop (efter att ha snappat upp kommandot av chefen) och är flink, outtröttligt positiv, precis som en arbetare idag ska vara. Ja och inte behöver han lön heller. Sedan händer det saker: först får kollegorna sparkis, sedan lanseras en mera effektiv robot och stackars Chop Chop får även han sparkis. Också chefen blir ersatt av robotar.
Med tveksamma framgångar slår sig Chop Chop in på andra banor; bland annat blir han illustratör och på uppslaget ser vi även bokens författare slita bland sina akrylburkar.
Chop Chop utspelar sig i en orolig värld där allt är brådstörtat och oförutsägbart. Mitt i allt är kriget här, Chop Chop ger sig av mot krigsindustrin, men som en robot designad för att vara nyttig misslyckas han även där. Sedan briserar bomben med stort B.
Och sen blir det så tyst och så stilla.
Nu finns det inga jobb mer.
Än är det dock inte slut för Chop Chop, och inte heller för mänskligheten.
I stämningar som vetter både mot allvar och humor tangerar boken frågor som vi alla, stora som små, berörs av. Som vuxen läsare drabbas jag av hur Chop Chop tvingas programmeras om för ”nya och viktiga uppgifter ute i världen”. Vilka uppgifter är vi beredda att i kvick takt omprogrammera oss för och till vilket pris?
Det ska få ta tid
Processen som ledde fram till Chop Chop var inte enkel, säger Bondestam. Ursprungsidén var att skriva en fri fortsättning på Mitt bottenliv – av en ensam axolotl (2020) som utifrån en salamanders liv i en förorenad sjö beskriver ett scenario där mänskligheten har utplånats. Hon tänkte först att Chop Chop skulle vara en posthuman bilderbok om en leveransrobot som blivit kvar på jorden.
– Det är intressant med de här robotarna och hur människor reagerar på dem när de rör sig i omgivningen. Jag såg själv en som åkte ensam i mörkret genom en snödriva på Drumsö bro: den tog fart för att orka upp på trottoarkanten och sedan såg den ut att vila sig för att orka vidare. Det är något som gör att de ser levande ut.
Linda Bondestam har jobbat mycket tillsammans med andra författare. Det har gjort att de egna idéerna inte har kunnat förverkligas så snabbt. De får gro i flera år. Processen brukar utvecklas genom diskussioner med förläggaren Sara -Ehnholm-Hielm.
– Det är viktigt att det får ta tid, trots att det händer mycket när jag väl sätter igång.
I något skede upplevde Bondestam dock att hon körde fast med Chop Chop. Vad ska den egentligen handla om? Hur göra så att det inte blir för dystert? Detta är något som vi återkommer till i vårt samtal.
Ointresse för barnlitteratur bland vuxna
– Både i Mitt bottenliv och Chop Chop ville jag visa det fina i människan också. Hennes förmåga att skapa, leka och ta hand om andra. Jag ville inte vara teknikfientlig utan ville ställa frågor, snarare än ge svar. Och så ville jag kritisera effektivitets- och optimeringssamhället, att man inte duger om man inte hänger med i den halsbrytande takten. Och att människan har gjort planeten till en nästan omänsklig plats att leva på.
Och så är människorna oroliga för att konkurreras ut av robotarna?
– Det är faktiskt ett allvarligt hot. I Hbl läste jag just om den AI-illustrerade boken Det spökar på äventyrsbadet (skriven av influerarna The Swedish Family) som blivit populär. Tänk att det är sådant folk vill ha, att det anses betydelselöst vad en illustratör gör. För att uppnå den kunskap som syns i en bilderbok förutsätts flera år av hårt arbete.
– Det är ett problem att många vuxna inte intresserar sig så mycket för barnlitteraturen att de tar sig tid att ta reda på vad som är bra kvalitet. Det är synd, för det finns så otroligt fantastiska böcker och om vi ska lösa ”läskrisen” krävs det att vi värdesätter och visar intresse för de som är barn och unga och deras litteratur. Dessutom är de bästa barn- och ungdomsböckerna ofta svåra att kategorisera, de har mycket att ge sina läsare oberoende av ålder. Jag önskar fler förstod det. Barnlitteraturen behöver få synlighet, professionella recensioner och en naturlig plats överallt där det förs seriösa diskussioner om litteratur, till exempel på festivaler.
– Det farliga är att illustratörer, oftare än konstnärer, är anonyma i den meningen att många läsare inte lägger märke till vem de är.
Bilderböcker är visserligen försedda med illustratörens namn på omslaget. Men när det gäller andra sorters illustrationer nämns upphovsmakarens namn i många fall inte, som på förpackningar.
– De här bilderna kan säkert enkelt bytas ut mot ett hopkok av AI.
Inspiration, erfarenheter och bussbiljetter
– Bilderboken sägs vara den konstform som allra snabbast kan reagera på det som händer i samhället.
Något sådant kan AI aldrig göra, konstaterar Bondestam. Den kan bara kopiera och blanda befintliga källor. En författare och illustratör kan däremot skapa konst ur sina tankar och erfarenheter och det är något annat.
Varför skulle AI inte kunna få till stånd din och Ulf Starks underbart underfundiga bok Diktatorn (2011), en bok som handlar om en liten pojke som kallas Diktatorn?
– Både jag och Ulf (Ulf Stark avled år 2017, red.anm.) hade varit ganska mycket i Ryssland. Jag inspirerades av det visuella där, skönheten i det fula: sovjetiska hus, spetsgardiner och livsfarliga hissar. Det var en otrolig upplevelse att ta del av. Jag var där med bandet Jytä-jyrsijät och vi besökte barnhem där musikerna uppträdde och jag ordnade workshoppar och annat. Jag samlade material på de här resorna. Det kunde vara exempelvis bussbiljetter som blev en matta i Diktatorn. Något sådant kan inte AI hitta på.
I och för sig måste det vara en konstig fråga att få som yrkesutövande människa: vad gör du som inte AI kan göra?
– Det är faktiskt jättesvårt. Vad tänker du själv att är speciellt med Diktatorn?
Jag tycker den för ihop många teman på ett så häftigt sätt med sitt bångstyriga tilltal: jag tänker på makt och maktlöshet, maktfullkomlighet och att ty sig till andra. Ja och allt som själva begreppet ”diktator” kan anspela på.
– Det är en bok om kan läsas på många plan. Barn som hör sina föräldrar läsa den kan uppfatta den som en bok om ett besvärligt barn.
Boken har levt vidare på ett spännande sätt. Den har översatts till ett tiotal språk och har kommit ut i länder som har haft erfarenhet av diktaturer eller som till och med har en sådan nu. I Belarus är boken faktiskt förbjuden:
– Ulf var i Minsk på poesifestival och skrev en extravers om Lukasjenko-. Sedan drogs boken bort. Det är intressant att en bilderbok kan anses så politisk och farlig.
Det är ett problem att många vuxna inte intresserar sig så mycket för barnlitteraturen att de tar sig tid att ta reda på vad som är bra kvalitet. Det är synd, för det finns så fantastiska böcker och om vi ska lösa ”läskrisen” krävs det att vi värdesätter och visar intresse för de som är barn och unga och deras litteratur.
Bilderboken är inte bara för barn
– Man kan göra bilderböcker om vad som helst, tänker jag. Det är det som är så fascinerande, att man på några sidor kan ta upp stora ämnen. Och en bilderbok behöver ju inte vara för små barn ens. Det är ett missförstånd.
Bondestam talar om en läskris och behovet av att läsa i högstadier och gymnasier; här skulle det vara tacksamt att läsa bilderböcker.
Varför är tanken om målgrupper så förhärskande just när det gäller barnböcker?
– Ålderskategorierna är väl något som bokhandlarna hittat på och som finns där för att sälja böckerna men vissa böcker borde inte kategoriseras. Det är begripligt att vi vill skydda barn från hemskheter, samtidigt har de ju också rätt att ta del av vad som händer i världen. Det angår dem. Och det finns knappast något tryggare sätt att göra dem delaktiga än att läsa tillsammans med en trygg person som de kan diskutera med. Vi underskattar allt för ofta barn.
Samtidigt ser Bondestam i den framgång som Mitt bottenliv och Chop Chop har rönt att något håller på att förändras och att det finns plats för sådana böcker. Hon hoppas att priserna som böckerna fått gör att vuxna omvärderar vad barnböcker kan vara.
Små, orädda filosofer
Har du någon författare i branschen som du hämtat inspiration från på den här fronten?
– Jag tycker jättemycket om Shaun Tans Cikada (2018). Det är kanske min favoritbok. Den är lite besläktad med Chop Chop.
Berättelsen handlar om en cikada som under slavlika förhållanden sliter i flera år på kontor. Samtidigt handlar det om att vara invandrare, inte duga och ha ett skitjobb. Och sen får cikadan ändå sin revansch.
– Det är säkert en bok som många har klagat på och sagt att inte alls är för barn. Den är jättemörk på sina ställen. Men exempelvis min dotter älskade den.
Bondestam säger att hon tycker att Chop Chop passar barn och att den har barnperspektiv. Hon har läst den för barngrupper med tre- och fyraåringar och de har gillat den.
– Det beror ju också på hur man läser, hur man diskuterar med dem som lyssnar. Det är inget problem att läsare förstår boken på olika sätt. Det är en av bilderbokens styrkor.
En av arbetarna i Chop Chop beklagar sig över att ha ont i sin piriformis. På förlaget var man lite tveksam över ordet eftersom barn inte förstår det. Men ändå har barnen skrattat åt just det ordet, säger Bondestam.
– Man behöver inte förstå allt.
Och barn lär sig väl nya ord just genom bilderböcker?
– Precis. Det som är härligt med barn är att de är små, orädda filosofer som lär sig nytt hela tiden. Så länge man kan tycker jag man ska göda det där.
Vågar ta ut svängarna
Det är fortfarande svårt att skapa en bilderbok och det är inte något som går av bara farten, säger Bondestam. Men hennes tecknande och inställningen till det har förändrats: i början strävade hon efter att göra snygga bilder, men nu är det viktiga inte längre att bilden ser vacker ut.
– Jag insåg att mycket mer handlar om hur man berättar en historia. Vad man väljer att förstora och förminska i bilden. Hur man hugger av bilden. Lite som i film: hur man klipper och editerar berättelsen. Det är det som är det magiska. Och det är det som lyfter eller stjälper boken. En bok som har vackra bilder, okej text och dålig editering är urtråkig.
Bondestam har blivit mer bekväm med att leka sig fram och att hålla resultatet öppet.
– Jag har accepterat att bilderböcker kan vara mer som musik, som en violinkonsert eller en punksång, och man kan låta det vara brokigt. Det var just vad jag strävade efter i Chop Chop.
Bondestam slår upp uppslagen i boken där vi ser en tom och tyst värld efter den stora explosionen. Bilderna präglas av en djärv och suggestiv abstraktion som följer på berättelsens snabba och upptrappade tempo i samband med att stackars Chop Chop bli omprogrammerad och irrar runt bland jobben.
– Jag vet inte om jag hade vågat göra något i den här stilen förut. Att på flera uppslag låta det hända – ingenting. Det är kanske sånt här som jag har lärt mig genom åren.
Förresten: ordet illustratör. Är du bekväm med det?
– Jag har ju blivit van vid det och vi har diskuterat det med kollegorna. Jag brukar faktiskt själv säga att man kan använda ord som bilderboksmakare eller bilderbokskonstnär, de orden visar att det är något större man gör än att bara illustrera.
Ljus men osäker framtid
– I Svenskfinland mår bilderboken väldigt bra. Det har getts ut fantastiska verk under de senaste åren och i flera år har vi haft författare som kan jobba på heltid med detta.
Bondestam uppskattar att förlagen satsar på barnboken, vilket syns bland annat genom att det trycks böcker med bra papperskvalitet, man satsar ibland extra på dyra detaljer på omslagen och alla förstår att typografi är en konstform.
Som exempel nämner hon också att det var möjligt att göra Chop Chop i ett längre format, med ett större sidantal än vad som är vanligt i bilderboksvärlden.
Att framtiden är ljus för bilderboken kan också handla om att det har blivit billigare och lättare att trycka bilderböcker. Det går att satsa på böckerna.
– Tryckerierna har flyttat från Finland och finns numera i Lettland och Litauen, till exempel. Och de har säkert en massa chop chops som sköter det hela! Men sånt som jag inte kunde göra som illustratör för 20 år sedan är nu möjligt.
Hur ser bilderbokskonstnärernas ekonomiska situation ut? Finns det ekonomisk trygghet som ger ro att arbeta?
– Jag måste säga att tyvärr, just det här är jag orolig över. Trots att jag har haft framgångar är framtiden ändå oviss. Mitt eget tvååriga stipendium tar slut i mars och efter det är det oklart hur det ser ut.
– Att jag har varit lyckligt lottad och fått stipendier innebär också att jag har kunnat satsa helhjärtat på de här böckerna, som ändå innebär en risk man tar när man inte gör glada pekböcker. Men vi är många som konkurrerar om dessa ändå inte så många stipendier.
Trots bilderbokskonstnärernas osäkra ekonomiska situation råder det enligt Bondestam inte någon konkurrensanda bland dem. Man samarbetar ofta och man har det trevligt tillsammans.
– När någon lyckas är alla andra glada för det.
Linda Bondestam är även aktuell genom utställningen Från Mumin till Chop Chop på Waldemarsudde i Stockholm. Utställningen visas fram till 17.8 2025.
Foto: Mio Lindman
