För ett par år sedan satt jag på en föreläsning på Helsingfors universitet där forskare som är anställda på olika företag verksamma inom artificiell intelligens presenterade sitt arbete för oss som studerade inom samma område. En forskare från ett litet inhemskt företag avslutade sin presentation med att ackompanjerad av något som lät som en trött suck säga ”och kanske om vårt arbete lyckas kunde vi alla äntligen få jobba sextimmars arbetsdagar”. Hens förhoppning bemöttes av ett lågmält skratt från de övriga företagens forskare som satt på de främsta raderna i salen.
Det var något med skrattet, hur hen sade de här orden med en suck och hur hens yttre tycktes utstråla ett klart behov av att få minska på mängden arbete som nu och då för mig tillbaka till den stunden. Det är möjligt att de andra forskarna gjorde rätt i att tolka uttalandet som ett skämt. Kanske poängen var att ingen som fått jobb på ett AI-företags avdelning för forskning och utveckling kunde tänkas vilja minska på den tid hen sätter på sitt arbete. Ett arbete som hen brinner för och säkerligen har fått jobba hårt för att säkra.
För även om många på högerkanten argumenterar för större ekonomisk ojämlikhet med att påstå att ingen skulle hitta på något nytt om de inte hade en chans att bli rik så är det ju snarare så att den sortens människor som uppfinner nya saker ofta är motiverade av ett eget brinnande intresse för det område där hen besitter specialkunskap och hen drivs ofta av spänningen i att upptäcka något nytt inom det. Så kanske skrattet bara var ett tecken på att de andra forskarna var roade av ironin i tanken att de skulle vilja göra kortare arbetsdagar, istället för att hitta på nya sätt att ersätta människor med maskiner.
Kanske just där, inför en sal full av unga studerande (förutom jag och några andra vuxenstuderande) ivriga att få just ett sådant arbete som forskaren ifråga själv hade lyckats kapa åt sig, blev insikten om hur det moderna arbetslivet suger alldeles för mycket ur oss mycket påtaglig.
Men jag kan inte glömma den trötta sucken, och hur den resonerade så väl med forskarens tärda uppsyn. Kanske just där, inför en sal full av unga studerande (förutom jag och några andra vuxenstuderande) ivriga att få just ett sådant arbete som forskaren ifråga själv hade lyckats kapa åt sig, blev insikten om hur det moderna arbetslivet suger alldeles för mycket ur oss mycket påtaglig. Forskaren kanske för ett ögonblick föll ur sin roll och sade dessa ord direkt från hjärtat, vilket orsakade en något förvirrad reaktion hos de andra forskarna, vars enklaste sätt att hantera situationen var att ta den med humor.
Det påminner mig om en diskussion något år tidigare på en fest där flera av deltagarna jobbade inom IT. I rummet fanns en som numera bodde i Kina, där hen jobbade med att öka graden av automatisering inom industrin med hjälp av maskinlärning. Alla andra tycktes anse att det lät väldigt häftigt, men jag kunde inte låta bli att ställa frågan om det här inte leder till att väldigt många arbetare kommer att ersättas av maskiner? Maskinlärningsexperten skrattade högt som svar och höll med mig: ”jo, det är så många som kommer att bli av med sitt jobb!”.
Skrattet i det här fallet tror jag motiverades dels av hur dåligt min fråga passade in i sammanhanget: det här var en diskussion var man nog främst skulle bry sig om de tekniska detaljerna och hur imponerande det var att experten ifråga hade lyckats få ett så fint jobb i en industriell stormakt som Kina. Och dels visade det säkert hur naiv min inställning var, eftersom det ju är självklart att det som eftersträvas inom all industriell verksamhet är att arbetet tas över av maskiner.
För det är ju så den moderna ekonomin fungerar. Produktionen görs snabbare med automatisering. Detta leder till att en stor del av de människor som tidigare behövdes för att sköta den blir arbetslösa. I egenskap av arbetslösa är de tillgängliga på arbetsmarknaden för att anställas i produktionen av någon ny vara eller tjänst som någon har hittat på. Eller kanske de själva – nöden är uppfinningens moder och så vidare – kommer på något nytt som de börjar tillverka och försöka sälja. Det här ökar den totala ekonomiska verksamheten och höjer BNP:n, alltså skapar ekonomisk tillväxt.
Den här logiken förutsätter att man blundar för att det varken finns oändligt med nya naturrresurser för att driva produktionen eller oändligt med platser att dumpa avfall och avgaser från densamma. Bara som ett exempel kan nämnas att det pågående försöket att ersätta mänsklig intelligens med artificiell sådan (eller snarare: komplexa kalkyler baserade på sannolikhetslära) har lett till att de stora AI-jättarnas behov av energi har ökat radikalt. Google, Microsoft och Amazon har alla därför beslutat ta i bruk mera kärnkraft eller köpa in sig i länder där de kan lägga beslag på vindkraftskapaciteten (som i norra Finland). Det är en kapacitet som annars kunde ha använts för att elektrifiera annan, redan befintlig fossilberoende produktion.
En tredje omständighet kring skratten i de bägge fallen ovan kan ju vara att replikerna uppfattades som lite uppstudsiga mot rådande ekonomiska status quo. Dock inte tillräckligt seriöst utmanande för att ge upphov till mer än ett avfärdande skratt. Och forskarna på föreläsningen var kanske alla alltför väl medvetna om att den ekonomiska logiken bakom deras arbete ju är att andra företag vill köpa deras lösningar för att ersätta dyr mänsklig arbetskraft, inte för att förkorta de anställdas arbetsdagar eller göra deras liv mer meningsfulla. För experten på besök från Kina kanske skrattet dolde ett sting av skuldmedvetenhet om den egna rollen som vinnare i en utveckling där så många andra förlorar det jobb de har förlitat sig på för att kunna försörja sina familjer.
Kanske vi alla borde tänka som bloggaren vars text jag stötte på när jag nyligen sökte efter de senaste siffrorna för energikonsumtionen hos en stor språkmodell à la ChatGPT. I inlägget jämförde hen en språkmodells elförbrukning med den som förorsakas av en mänsklig arbetare, när man räknar med allt som behövs för att hålla en människa vid liv inklusive uppväxt och utbildning. Resultatet av jämförelsen var enligt bloggaren att språkmodellen faktiskt inte är så slösaktig sist och slutligen. Förutsatt att man bara faktoriserar ut den överflödiga människan ur ekvationen först.
