Den sannfinländska finansministern Riikka Purra publicerade den 6.1 ett långt blogginlägg där hon ondgjorde sig över en färsk utredning från Taloustuktimus som visade att de ökade inkomstklyftorna seglat upp som finländarnas största orosmoment.
I korthet påpekar Purra att regeringens nedskärningar direkt endast har drabbat en liten del av befolkningen. Hon räknar själv upp de grupper som drabbats hårdast: arbetslösa, studerande, ensamstående föräldrar och äldre. Att dessa är grupper som redan från tidigare hör till dem som har det sämst ställt ägnar Purra inte en tanke – i stället fokuserar hon på att situationen för den breda majoriteten inte har blivit sämre på grund av regeringens nedskärningar.
Purras argumentation är logisk ur den ideologiska position som de nya Sannfinländarna och Samlingspartiet företräder: att samhällets fattiga bör sporras till att själva förbättra sina levnadsvillkor, snarare än att vi som samhälle har ett ansvar att tillsammans se till att alla har drägliga levnadsvillkor. Purra vägrar också att se tragedin i de liv som påverkas av de försämrade levnadsvillkoren. Enligt Purra är det huvudsaken att det går bra för en majoritet av befolkningen – att en minoritet som redan har det illa ställt får det ännu sämre ställt är något hon inte befattar sig med i blogginlägget.
Samma samhällssyn återspeglar sig i det förslag som den 8.1 lades fram av en arbetsgrupp tillsatt av Social- och hälsovårdsministeriet: att antalet personer som får utkomststöd minskas, summan för stödet ska sänkas och att den som lyfter stödet i framtiden inte längre skulle kunna tjäna 150 euro i månaden utan att stödet påverkas. Igen handlar det om att minska utsatta individers beroende av statliga stöd, och ”sporra” dem att ”ta sig själva i kragen”.
Igen handlar det om att minska utsatta individers beroende av statliga stöd, och ”sporra” dem att ”ta sig själva i kragen”.
Journalisten och historikern Nicolas von Kraemer publicerade den 19.1 en essä i Hufvudstadsbladet som fått många inom kulturfältet att se rött, då han argumenterar mot statlig finansiering av kulturen och den tredje sektorn. Skribentens argument är ändå klockrena som beskrivningar av en libertarianistisk ideologi, som von Kraemer gett uttryck för i flera repriser. Han skriver om ”socialdemokratiseringen av själva livet” som ett hot mot välfärdsstaten – ”eftersom man vägrar låta staten fokusera på det väsentliga”, till vilket till exempel upprätthållandet av ett upplyst och bildat medborgarsamhälle och kulturfält inte hör.
Det mest talande i essän är då von Kraemer talar om ”statens makt över människan”, vilket blottar den libertarianistiska synen på staten som en entitet som existerar ovanom och utanför den mänskliga gemenskapen. Denna syn står i bjärt kontrast till den socialistiska och socialdemokratiska tanken om att staten är något som skapas av och innefattar alla landets medborgare.
Diskussionerna om utkomststödet, inkomstklyftorna och kulturfinansieringen handlar i slutändan om samma sak: vilket samhälle vi vill ha. Vill vi alla tillsammans stöda och bära varandra och gemensamt arbeta inte bara för liv och hälsa, utan också för bildning, framåtanda och upplysning, eller vill vi betona individens eget ansvar att ”ta sig själv i kragen” och själv stå för sin grundläggande utkomst, sin hälsa, sin bildning och sin kultur på marknadens villkor?
Publicerad i Ny Tid 1/25, 3.2.2025
