Den ekologiska omställningen kräver både brett och konkret tänkande och agerande, säger Paavo Järvensivu från forskningsenheten BIOS.
Man behöver förstå klimatomställningen systematiskt, genom att utgå från vilka förändringar vi vill få till stånd inom, säg, trettio år. Naturligtvis går allt inte att fastställa på detaljnivå men ändå går det att få ett helhetsgrepp om vilka realistiska vägar som finns och vad dessa skulle kräva.
När Paavo Järvensivu talar om klimatomställningen betonar han en förmåga att tänka konkret och specifikt. Framtiden går att förändra, det finns inga egentliga praktiska hinder som blockerar vägen för en omställning. Järvensivu jobbar på den oberoende forskningsenheten BIOS som har specialiserat sig på att tvärvetenskapligt undersöka vilken bäring naturvetenskapens insikter om miljö och klimat har för samhällsfrågor.
Abstrakt bild av kompetens
Den ekologiska omställningen har enligt Järvensivu ännu i nuläget inte omdanat arbetslivet på bred front även om steg på vägen har tagits, mest av allt i form av att fasa ut de fossila bränslena i industrin. Det räcker ändå inte. Än så länge saknas ett mera omfattande strävande efter att förnya samhällets ämnesomsättning; avstå från fossila bränslen och minska överkonsumtionen.
– Grön omställning i arbetslivet har ofta förståtts så att tillväxten fortgår som vanligt.
– Den stora utmaningen, att lösgöra oss från de fossila bränslena, har vi ännu inte lyckats tackla. Trafiken och basindustrin är fortfarande beroende av dem. Somliga har hoppats att trä kunde vara ett konkurrerande drivmedel vid sidan om de fossila bränslena, men det används redan i för hög grad.
I den finländska politiken tenderar arbetslivet att betraktas utifrån förhärskande ekonomiska ramverk, säger Järvensivu. På en statlig nivå har man inte velat blanda sig i och styra innehållet i en ekologisk anpassning av arbetslivet utan man har hållit sig till de redan inarbetade regleringarna av arbetsmarknaden.
Industrins fossilfrihet har man i mittfårans politik visserligen försökt få styr på eftersom det är förbundet med att locka investeringar till landet. Också behovet av kompetent arbetskraft är sådant som ofta nämns. Detta är enligt Järvensivu bra, men ett problem är att innehållet i denna kompetens inte specificeras och att idén därmed blir luddig.
– Diskussionen om klimatåtgärder har hittills befunnit sig på en allmän nivå och i allmänna termer har vikten av kunnande och utbildningsnivå, produktivitet och konkurrenskraft förts fram.
Järvensivu återkommer många gånger till det lokala och hur det tenderar att förbises. Ett första exempel: omställningen berör på ett genomgripande sätt orter där industrier finns. Men vilken framtid dessa orter har kommer också att hänga ihop med vilken livskraft de har som samhällen. Finns där redan den kompetens och arbetskraft som behövs i en ekologisk omställning? Om inte, var-ifrån ska dessa hämtas?
Ännu ett exempel: vindkraft. Vid byggandet av vindkraftverk i Finland har design- och installationsfasen krävt utländskt kunnande, medan inhemsk arbetskraft kan ombesörja sådant som projektkompetens och reparationer. Med andra ord finns det ännu luckor i kunnandet och vindkraftverken kan knappast förstås som en allmänt tillämpbar modell vad gäller klimatomställningens krav på kompetens.
– Vad vill vi finländare utveckla för kunnande och vad är vi beredda att köpa in utifrån? Den frågan är central.
Hur en livsform växer fram
Järvensivu poängterar att sektorerna i arbetslivet är mycket olika, men att man i diskussionen om arbetsliv och klimat tenderar att dra allt över samma kam.
Ett tredje exempel: att få ett jordbruk att fungera, inbegriper helt andra förutsättningar för kunnande än en installation av ett vindkraftverk. Ett jordbruk är knutet till platsen och till de personer som är verksamma där, det behöver inte vara en business utan kan också vara ett sätt att leva. Att förstå hur jordbruken kan lösgöra sig från fossila bränslen och minska utsläpp handlar om att förstå sådant som hur fossilbaserad gödsling kan minskas och hur det egna jordbruket kan integreras i de lokala näringskretsloppen. Järvensivu talar om att diversifiera jordbruket så att det inte längre behöver vara knutet till handelns centraliserade aktörer och dess massiva logistikapparat. På sikt går vi mot en högre grad av nationell självförsörjning.
Att förändra jordbruket i en sådan riktning är inte orealistiskt eftersom det redan idag drivs av politik snarare än marknader. Varför kunde inte dessa användas för att styra in på en ekologisk bana? Men det förutsätter utbildning.
– När det också är frågan om generationsväxling står vi även inför ett nytt sätt att leva på landsbygden.
Det här visar också att ekologisk omställning är förankrad i större helheter än att omfatta sysselsättning eller teknologi; Järvensivus poäng är att dessa ingår i större sammanhang.
Den stora utmaningen, att lösgöra oss från de fossila bränslena, har vi ännu inte lyckats tackla.
Snabb omställning är möjlig
Det finns en oöverskådlig mängd jobb som behöver göras i samband med den ekologiska omställningen, inskärper Järvensivu. Att klimatkrisen kräver en massiv förändring av samhället kunde bli ett gyllene tillfälle att inom ramen för en prekariserad arbetsmarknad erbjuda människor meningsfullt arbete.
Järvensivu provar på en djärv tanke:
Vårt nuvarande system bygger på att det finns ett antal arbetslösa som utgör en reserv som ska förhindra att ekonomin överhettas och att arbetarnas förhandlingsutrymme blir för generöst. Istället för att betala arbetslöshetsunderstöd kunde staten, föreslår han, betala lön för att utföra arbeten som hör till den ekologiska omställningen. Och det skulle vara en ordentlig summa.
Detta skulle naturligtvis ”störa marknaden”, men omfattningen av ”störningen” kan begränsas. Dessutom: icke-statliga arbetsgivare (”på marknaden”) kan ju alltid tävla med staten genom löner och andra egenskaper hos jobbet, säger Järvensivu klurigt.
Järvensivus sätt att diskutera omställning kan konfronteras med frågan om inte ekologisk omställning hindras av idén om vad som är ekonomiskt möjligt och omöjligt i Finland som i hög grad byggs kring att exporten ses som fundamentet för landets tillväxt och välfärd.
– Att vara beroende av export är också att vara beroende av import från utlandet. Om ett gott liv kan skapas genom till stor del lokal produktion som förbrukar så lite resurser som möjligt kunde vi bli mindre beroende av export.
Uppgiften består i att ställa upp substantiella mål för enskilda sektorer (som energiförsörjning, jordbruk och logistik). Forskningen har redan gett en vink om riktningen, nu gäller det att tillsammans med relevanta aktörer utveckla realistiska vägar för att gå vidare.
Foto: Mio Lindman
