I 15 år arbetade Klaus Härö med filmen Aldrig ensam, som brottas med omständigheterna kring att Finland överlämnade åtta judar till Tyskland år 1942. Zinaida Lindén lyfter fram en utmärkt rollbesättning och den genomtänkta dialogen.
När ni sträcker era händer, så döljer jag mina ögon för er, även om ni ber många böner så lyssnar jag inte. Era händer är fulla av blod.
Så lyder profeten Jesajas ord som Abraham Stiller (Ville Virtanen) citerar inför sina trosfränder.
Året är 1938. De som den finländske klädtillverkaren Stiller firar sabbat med är utländska judar som anlände till Helsingfors som flyktingar från tyskockuperade områden. Han har sett till att de skulle få arbete och bostad. I republiken Finland fanns även tidigare exempel på minoriteter som ville bistå sina mindre lyckligt lottade trosfränder: på samma sätt anställde de grekiska bröderna Karavokyros ryska emigranter vid sin sötsaksfabrik Halva.
Föga vet den fromme Stiller som tror på att land med lag ska byggas att de som han övertygade att stanna i Finland går ett förfärligt öde till mötes.
Tillsammans med sin hustru Vera (Nina Hukkinen) ger han logi åt de unga makarna Georg och Janka Kollman (spelas av österrikarna Rony Herman och Naemi Latzer). Deras son föds i Helsingfors år 1941. Janka är en skicklig sömmerska. Stillers högt uppsatta kunder är nöjda med de kostymer som hon sytt.
En dag får en av dem, statspolischefen Arno Anthoni (en porträttlik Kari Hietalahti) höra att Janka är judinna och blir bestört. ”Vet ni inte att det här är en judisk affär?” domderar Stiller samtidigt som han kastar ut Anthoni. ”Den tyska galenskapen har inte slagit rot i Finland!”
Knappt har Stiller uttalat dessa ord förrän han hör några småpojkar ropa ”Heil Hitler!” ute på gatan. Det är år 1941. På en lyktstolpe syns en propaganda-affisch med sloganen ”Aldrig ensam”, Tredje rikets politiska löfte till Finland. Men trots att Finland och Tyskland är vapenbröder – ett konvenansparti, som Stiller uttrycker det – kräver inte nazi-ideologerna att Finland ska anta deras idéer. De kräver inte heller att Finland ska utlämna judarna, åtminstone inte officiellt.
Varför överlämnade Finland åtta utländska judar till tyskarna i november år 1942?
Det är en komplicerad och smärtsam historia. I 15 år har Klaus Härö arbetat på denna film som fick det bittert ironiska namnet Aldrig ensam.
Antisemiten Arno Anthoni tycks vara ett bevis på Jukka Tarkkas tes om att orsakerna till utlämningarna varken var politiska eller rasmässiga utan berodde på att några politiker var lite väl ivriga med att behaga sina tyska gelikar.
Skuld – av olika slag
Den förträffliga rollbesättningen är ett av filmen största plus.
Duon Virtanen & Hietalahti är perfekta som antagonister. Antisemiten Arno Anthoni tycks vara ett bevis på Jukka Tarkkas tes om att orsakerna till utlämningarna varken var politiska eller rasmässiga utan berodde på att några politiker var lite väl ivriga med att behaga sina tyska gelikar.
Hukkinen är en värdig motspelerska till Virtanen: det äkta paret Stiller etsar sig i minnet, lika mycket som paret Kollman.
Dialogen är välgenomtänkt. ”Även vi kände några inflytelserika personer i Wien”, säger Janka då Stiller hänvisar till sina kontakter.
Kanske skyndar filmmakarna på för mycket ibland: de finländska ministrarna passerar revy inför tittaren. Det tar tid innan åtminstone jag inser att den statsman som Hannu-Pekka Björkman spelar faktiskt är Väinö Tanner.
Desto bättre fungerar filmens sista två tredjedelar. I synnerhet episoderna i Lappland där Stiller framstår som en sann ledare för sina trosfränder. Anthonis audiens hos gruppenführer Heinrich Müller, kallad Gestapo-Müller (Alexander Jagsch), ackompanjeras av Valse Triste som Müller spelar på en flygel. Vidare använder Härö denna vals som Jean Sibelius komponerade till Arvid Järnefelts teaterpjäs Döden som ett ledmotiv. Rätt melodi på rätt plats, till skillnad från Matti Byes överdramatiska toner som tydligen ska påminna tittaren om att något tragiskt är på gång.
I finalen möter vi den ålderstigne Stiller och den enda av de utlämnade flyktingarna som överlevde Förintelsen. Båda två känner skuld, av olika anledningar. Dessutom har de en känsla gemensam: en överlevandes skuld.
”Intern finländsk angelägenhet”
Med facit i hand vet vi att två år efter dessa judeutlämningar hedrade Finlands nyblivne president Gustaf Mannerheim de finländsk-judiska soldaternas minne i synagogan i Helsingfors. På ett arkivfoto poserar några soldater som stred under ledning av Isak Smolar i Infanteriregemente 24 bredvid en fältsynagoga i närheten av den tyska divisionen Engelbrecht. Finland var en så värdefull allierad till Tyskland att tyskarna ansåg att dylika saker var en intern finländsk angelägenhet.
Förutom flyktingarna överlämnade Finland ett antal sovjetiska krigsfångar till tyskarna. Bland dem fanns 39 judar. Den finlandsfödda israeliska forskaren Serah Beizer har uppskattat att hela 74 krigsfångar kan ha varit judar, på basen av deras namn. ”Många av dem var snickare, posttjänstemän, hårfrisörer”, hävdar hon i en intervju. ”Det är osannolikt att de var politruker.”
Monument och snubbelstenar
I dag har Helsingfors ett monument som heter Hjälpsökande händer, med texten av profeten Jesaja: ”Även åt dem skapar jag helgdom och inom mina murar ett ärofullt minnesmärke.”
Sju minnesplattor, så kallade snubbelstenar som uppmärksammar flyktingarna finns att se i Helsingfors. Den åttonde är placerad i Åbo, utanför huset där Hans Szybilski bodde, på Vårdbergsgatan 1.
Från sitt hemland Tyskland flydde han till Sverige där han i sin asylansökan uppgav att han riskerade åtal för ”rasskändning” eftersom han hade varit förlovad med en arisk kvinna. Senare fick han uppehållstillstånd i Finland. Efter ett misslyckat försök att återvända till Sverige utlämnades han till tyskarna. År 1943 mördades han i Auschwitz.
I Stockholm bodde Hans Szybilski på Apelbergsgatan 36. En minnesplatta till hans minne finns även där.
Ei koskaan yksin / Aldrig ensam
Drama. 1 h 25 min. Regi: Klaus Härö
Manus: Klaus Härö och Jimmy Karlsson, efter Rony Smolars bok Setä Stiller: Valpon ja Gestapon välissä. Foto: Robert Nordström.
Musik: Matti Bye. Produktion: Ilkka Matila, Taska Film. I rollerna: Ville Virtanen, Kari Hietalahti, Rony Herman, Naemi Latzer, Nina Hukkinen, Peter Kanerva, Hannu-Pekka Björkman, Carl-Kristian Rundman.
Foto: Andres Teiss / Matila Röhr Productions
