Känslan att falla är en spretig bok med jäktade resonemang, skriver Rakel Similä, men när Merete Mazzarella kommer in på romance-genren ökar substansen.
Vad är skillnaden mellan det intima och det familjära? Frågan väcks under läsningen av Merete Mazzarellas nya essäbok Känslan att falla: Om kärlek och andra känslor. Mera för tonen hos författaren än i relation till det behandlade ämnet. I den första meningen nämns en vän som delar en Facebookvideo, och även senare får vi ofta höra om något vänner säger, eller kanske hur sonen betett sig. Vi får veta att filosof x studerat med filosof y och att filosof z är studiekamrat till bäggedera. Sammantaget undrar jag om det inte finns något bedrägligt i detta tonfall. Det här är inte hemligheter som viskas fram på tu man hand i mörkret – det är repliker på en middagsbjudning bland halvbekanta. En air av ledighet snarare än förtrolighet. Men se nu, tycks rösten ändå mena, jag bjuder in dig, du får ju veta så mycket om mitt liv. Frågan är om jag verkligen känner mig inbjuden.
Boken är en samling essäer, eller kanske en längre essä uppdelad i kapitel, löst sprungna ur tematiken ”känslor”. Källmaterialet är yvigt: allt ifrån styltigt rubricerade akademiska verk till romancelitteratur, självhjälpsböcker och Edith Wharton. Idén om kroppen – läsarens kropp, kroppen som härbärge för känslorna – är central, och den skalpellartade, kyliga läsarten är den föreställning som Mazzarella framställer som dess antagonist.
I ett förtroligt samtal dallrar rummet av djärvhet, utvidgning, närmast en slags åtrå (som har mycket lite att göra med mekaniska självbekännelser). Ett akut nu infinner sig: Vad som helst kan hända! Det familjära vilar å sin sida på en stomme av rutin, en atmosfär lika delar kvav och trivsam.
Tolkningen på hälft
Jag måste medge att jag inledningsvis är tveksam inför denna konfliktlinje, och kan nog inte påstå mig bli mer övertygad efter att ha läst klart. Främst beror det på en viss aningslöshet i författarens hanterande av sitt ämne. Att läsa med kroppen – vad ska det betyda? Frågan ställs dessvärre inte på något genomgripande vis. Däremot konstaterar författaren att det man räds när man misstänkliggör kroppen är djuret i människan, och att kvinnor oftare läser med kroppen. Det får mig inte att förstå särskilt mycket mera. I en värld där teknologistyrd impuls allt mer ersätter vilja med en underhållningsindustri som är mycket intresserad av konsumenters känslomanipulation och där även kritiker ofta använder konstaterandet om att de blev ”berörda” eller ”drabbade” som utslagsgivande omdöme har jag svårt att ladda kroppens läsning med den potential Mazzarella verkar göra. Visst blottar läsning jaget, vare sig man vill det eller inte, och litteraturen som kunskapsform ter sig befängd utan dess känslomässiga förförelsekonst. Men upptagenheten med att premiera känslan och kroppen i läsandet (vad det än ska betyda) leder till att samtalet då lätt stagnerar i cirkulär inåtvändhet. Att säga ”jag grät” betyder ännu inte mycket mer än att ”jag grät”.
Som tur är rör sig inte boken riktigt på den här nivån. Men nog präglas texten av en viss anekdotisk karaktär. Exempel och referat radas upp i hopp om att de skulle vara självförklarande, scener ur det egna livet placeras in här och var med en lite pladdrig självsäkerhet. Eller hur ska jag förhålla mig till att ett utdraget stycke om att fastna i en säkerhetsspärr på flygfältet avslutas med ett konstaterande om att man är ”privilegierad”? Tempot är dagspressens, hastigt, stundvis notisartat. Tolkningen, alltså det man verkligen vill åt, det mustigaste, lämnas ofta på hälft, summerad i lösa frågor eller bedrägliga redogörelser (exempelvis är det för Aristoteles ”självklart att inlevelse och medkänsla är berikande, liksom också insikten om ens egen sårbarhet”). Så jäktar författaren vidare och lämnar läsaren ganska så villrådig inför det påstådda.
Slött försvar
Bokens starkaste parti är överraskande nog det om romancelitteratur, dels för att tematiken är mer oförutsedd men också för att författaren stannar upp och synar ämnet närmare. Hjältinnornas färder presenteras som en form av myter, vars arketyper och historiska utveckling förevisas på ett sätt som nästan får mig att önska att Mazzarella lämnat de halvdana allmänna diskussionerna därhän och skrivit en hel bok specifikt om romance. Möjligen hade då exempelvis frågan om eskapism fått mera bärkraft. Viljan att underkasta sig en vilseledande känslomässig spärreld för att orka finnas till är både märklig och fascinerande. Vad är det man lockas av? Hur sätter sig bilderna i livet, och vad skiljer underhållningens frestelser från konstens förförelse? I nuläget mynnar argumentationen främst ut i ett slött, repetitivt försvar: ”Är det verkligen så farligt med en gnutta verklighetsflykt?”, ”Kan det verkligen vara så fel?”, ”Och är eskapism – det som brukar kallas eskapism – verkligen så fel?”. Återigen kommer jag att tänka på pratigheten i en ytligare form av umgänge.
Möjligen är det familjära tonläget ett uttryck för tänkandets art. Kanske skillnaden mellan det intima och det familjära kan sökas i känslan av att något är avgörande. I ett förtroligt samtal dallrar rummet av djärvhet, utvidgning, närmast en slags åtrå (som har mycket lite att göra med mekaniska självbekännelser). Ett akut nu infinner sig: Vad som helst kan hända! Det familjära vilar å sin sida på en stomme av rutin, en atmosfär lika delar kvav och trivsam. Känslan av att falla placerar jag närmare denna sistnämnda pol av spektret. Texten tycks främst ha en gemenskapsskapande funktion, där långa referat, gemytliga betraktelser och kollektiva truismer (dejtingappar har fråntagit förälskelsen slumpen, Descartes delade upp människan i kropp och själ) fungerar som hemtama objekt att samlas kring. Det är ganska trevligt, men inte så mycket mer. Nog undrar jag om boken publicerats i denna form om inte namnet ”Merete Mazzarella” stått på pärmen.
Merete Mazzarella:
Känslan att falla:
Om kärlek och andra känslor.
Schildts & Söderströms, 2024.
