Lars Noréns En liten roman kan enligt Alexander Öhman jämföras med En dramatikers dagbok, ”de senaste decenniernas största litterära prestation”.
Lars Norén avled den 26 januari 2021 i sviterna efter en tids sjukdom. För mig var han vår tids viktigaste och största och skickligaste författare. Jag älskade att höra hans röst på radion, upplevde den som absolut sann. Hans betydelse för mig handlar inte bara om honom som författare utan som en livsfilosof vars språk är den lins som jag betraktar världen genom.
Språket bländar
Lars Norén inledde sitt författarskap som poet men var mest känd för allmänheten som dramatiker. Han skrev också en lysande dagboksprosa. En dramatikers dagbok är de senaste decenniernas största litterära prestation. Den som fått för sig att den handlar om författarens intresse för dyra Yamamotokostymer eller bisarra påhopp på svenska kulturpersonligheter har antagligen inte läst boken. Den handlar om att oupphörligen fästa blicken vid det som är allra mest utsatt inom oss och utanför oss själva. Skrivandet utgår visserligen från det egna jaget, men inte som en form av självframställning utan som en akt av avskapelse, en rörelse bortom det egna jaget i riktning mot den andre, för att blottställa det liv vi alla delar. Det är i dagboken som Lars Norén når sin absoluta höjd som prosaist. Man bländas av tänkandets klarhet, av språkets exakthet och precision och sublimt lätta skönhet, det vackraste i den svenska litteraturens historia. Hans språk är unikt, som ett fingeravtryck som inte liknar någon annans. Han skriver om teaterarbetet, om ändlösa promenader i Paris och Berlin, om hur tidens regn faller hårt och obönhörligt bryter sönder oss alla. Han ställer klarsynta diagnoser över vår tids sjukdom, en obotlig kapitalism.
Jämför vi dagboken med den övriga prosan når den senare aldrig samma höjder: 60- och 70-talets romaner är hjälplöst inneslutna i sin egen samtids estetik, och 10-talets Beckettinspirerade kortprosa saknar dagbokens öppna tilltal. Undantaget utgörs av Noréns sista, ofullbordade prosabok En liten roman.
Det är i dagboken som Lars Norén når sin absoluta höjd som prosaist. Man bländas av tänkandets klarhet, av språkets exakthet och precision och sublimt lätta skönhet, det vackraste i den svenska litteraturens historia.
Krav bortom skapande och avsikter
I ett dagboksinlägg daterat november 2020 undrar Norén om han inte nått en höjdpunkt som författare och därför måste hitta en ny röst. Han inleder arbetet på en ny roman: ”Jag tänker alltmer på en berättelse, så ohygglig att jag inte vet om den går att skriva.” Berättelsen handlar om Lisa Montgomery i väntan på sin avrättning i en dödscell i Terre Haute, USA. 2004 begår hon ett synnerligen brutalt mord på en annan kvinna. Men brottet sker inte i ett vakuum. Montgomery föds in i ett liv av fattigdom, vanvård och övergrepp. Som barn säljs hon av sin mor och styvfar till andra män. Som vuxen utvecklar hon en dissociativ störning som en skyddsbarriär mot traumat.
I dagboken får vi följa romanens konception. Noréns arbetsmetod är ett intensivt lyssnande, sedan uppstår konturerna av en människa. Först som skugga eller silhuett. Han vet inte vem hon är, varifrån hon kommer, eller hur hon ska skildras: ”Det första jag ser när jag får bilder av romanen är en ljus grusväg som sträcker sig in i mörkret, och en plats där det en gång stod en trailervagn, där de bodde.”
Han våndas över problemet med romanens verklighetsanknytning, om svårigheten att skriva om hennes brott. Samtidigt måste han fortsätta att skriva: ”Det som ’romanen’ kräver är bortom litterärt skapande och avsikter. Det är ett material som, i och med att jag upplevde det, inte ger mig rätt att lämna det.” ”Det är som om jag för över hennes hud till mig.” Han skriver brev till utrikesministern i hopp om att stoppa avrättningen av Montgomery.
Blick underifrån
I romanen utspelar sig berättelsen i ett pågående presens. Men tiden som finns är bara det förflutnas ständiga närvaro i nuet, som en yttersta dom. Scenerna korsklipps som i en film. Bilden av den unga Lisa Montgomery som offer skjuts in i bilden av henne som förövare på vägen till sitt offer. En litterär metod som medför att läsaren hela tiden ser offret i förövaren. Språket är naket, avskalat och reducerat till det absolut nödvändigaste. Norén understryker i dagboken att romanen om Montgomery inte ska förstås som litteratur i vanlig mening: ”Det var mycket svårt och nästan oetiskt att stiga in i Lisa Montgomerys liv och tillvaro i början. Nu går jag ut och in som om hon bara vore en litterär figur, men det är hon inte.” ”Jag har inte klart för mig varför jag ibland använder ett ’hon’ i berättelsen och utan anledning eller förklaring låter det bli ett ’jag’ som talar.” Han pendlar mellan att skildra henne ömsom utifrån, ömsom inifrån. Rörelsen är en konsekvens av etiska betänkligheter, snarare än estetiska. Hur kan man skriva om den andre utan att reducera den andre till en själv? Och ännu mer konkret: Hur kan han, Lars Norén, skriva om just henne?
Romanen om Lisa Montgomery speglar Noréns författarskap i stort. Hans människor lever ofta i en mörk värld, utan föreställningen om att världen faktiskt kunde vara annorlunda. Hans blick är alltid underifrån, ovillkorligen solidarisk med de utsatta eller de som samhället förkastat. Ytterst handlar boken om en människas längtan efter barmhärtighet, om samhällets brist på det samma, och om det oändliga avståndet där emellan.
Lisa Montgomery blev inte benådad av president Trump och avrättades av staten den 13 januari 2021. Lars Norén gick bort ett par veckor senare.
Lars Norén:
En liten roman.
Faethon, 2024.
