Uwe Wittstocks bok Marseille 1940 skildrar flyktingarna som sökte sig till i Vichyfrankrike och de räddningsförsök som gjordes. Ingemo Engströms och Gerhard Theurings enastående film Fluchtweg nach Marseille behandlar en liknande tematik, skriver Michel Ekman.
Om flyktingkrisernas eviga aktualitet påminner Uwe Wittstocks fackbok Marseille 1940. Den handlar om dem som tvingades fly undan nazisterna när Tyskland våren 1940 angrep Frankrike och snabbt lade under sig större delen av landet, inklusive Paris. Då skapades en gigantisk europeisk flyktingkris. Judar och antinazister (varav många tidigare hade lämnat Nazityskland) gav sig av mot södra Frankrike. Där fanns den formellt självständiga Vichyrepubliken — ledd av marskalk Pétain — som blev en prekär tillflyktsort för dem som fruktade för sina liv. I praktiken var den en tysk lydstat som kontinuerligt fick se sin självbestämmanderätt inskränkt tills den slutgiltigt ockuperades av tyskarna och italienarna hösten 1942.
Flyktingarna som samlades där, till största delen i Marseille, försökte ta sig bort, vart som helst. Inte många länder tog emot dem och de byråkratiska svårigheterna var enorma. Lissabon var den vanligaste destinationen. Därifrån kunde man ta sig vidare med båt. För det krävdes resebiljetter, visum till ett mottagarland, transitvisum till Spanien och Portugal och, svårast av allt, utresetillstånd från Frankrike. Om något av dokumenten gick ut under jakten på de andra var man tvungen att börja om från början. Och alltid fanns risken att bli godtyckligt stoppad på grund av något nytt påbud. Oftast var en farlig illegal flykt det enda alternativet.
Tätt sammansvetsad grupp
Om denna tid och några människors öden handlar Uwe Wittstocks bok. Den bygger huvudsakligen på brev och böcker av dem som var med. Wittstock har haft ett väldigt material. Många människor och händelseförlopp finns att hålla reda på och han lyckas bra med det. Den drygt fyrahundrasidiga boken är uppbyggd som en krönika som i korta partier återkommer till ett par dussin personer som kämpar för att överleva och ta sig mot friheten. Sammanhållande faktor är den amerikanska Emergency Rescue Committee som sommaren 1940 hastigt grundas i New York för att hjälpa namnkunniga tyska kulturpersonligheter att fly undan nazisterna. Chef blir journalisten Varian Fry som snabbt beger sig till Marseille och börjar bygga upp ett nätverk för flyktinghjälp. Det står klart för honom att det måste ske illegalt utan hjälp av det officiella Frankrike. Å andra sidan finns många enskilda fransmän som avskyr nazismen och ibland tar stora risker för flyktingarnas skull.
För henne, liksom för andra aktiva kommunister, försvårades läget av att USA inte tog emot dem (Fry kommenterar syrligt att fascister aldrig stötte på sådana svårigheter om de blev tvungna att lämna sitt hemland). Dessutom flydde hon med sina två barn och hade en internerad make. Till slut kom de dock alla iväg och bosatte sig i Mexiko.
Kommittén var ganska framgångsrik i sitt arbete. Bland dem som räddades fanns författare som Anna Seghers, Heinrich Mann och Franz Werfel och konstnärer som Marc Chagall och Max Ernst. Många misslyckades också, som den judiske filosofen Walter Benjamin. Efter att ha avvisats vid spanska gränsen tog han utmattad och deprimerad sitt liv.
Men för Varian Fry stod det klart att de kända namnen var bara en droppe i havet bland alla flyktingar i akut fara. Han utvidgade snabbt verksamheten och Wittstocks bok ger en levande bild av den brokiga men tätt sammansvetsade gruppen i kommittén. Eftersom det gällde att skapa inofficiella kontakter till både polisen och maffian, diplomaterna och landsbygdsbefolkningen längs flyktvägarna behövdes alla typer av människor. Så småningom visar det sig att det amerikanska utrikesdepartementet, som vill hålla sig väl med Naziyskland, blir en viktig sabotör av flyktinghjälpen.
Fjorton månader kan Fry, allt impopulärare bland både amerikanska och franska myndighetspersoner, hålla sig kvar i Marseille, hela tiden frenetiskt arbetande. Ungefär tvåtusen människor lyckas kommittén rädda. Efter att Vichyfrankrike ockuperats skickas alla judar på området till koncentrationsläger och död.
Essäistisk meditation över flykt
Den som framom andra fångat den hektiska atmosfären i Marseille 1940 är Anna Seghers i romanen Transit, skriven i exil och utgiven 1944. Den bygger på hennes egen flyktväg: ett misslyckat försök att lämna Paris när tyskarna kom, underjordiskt liv, en ny, mycket invecklad flykt söderut och vistelser på olika håll i södra Frankrike innan hon äntligen fick en båtplats. För henne, liksom för andra aktiva kommunister, försvårades läget av att USA inte tog emot dem (Fry kommenterar syrligt att fascister aldrig stötte på sådana svårigheter om de blev tvungna att lämna sitt hemland). Dessutom flydde hon med sina två barn och hade en internerad make. Till slut kom de dock alla iväg och bosatte sig i Mexiko.
Transit är utgångspunkten för en enastående film av det tyska regissörsparet Ingemo Engström (ursprungligen finlandssvensk) och Gerhard Theuring. Fluchtweg nach Marseille. Bilder aus einem Arbetsjournal hade premiär 1977 och återutgavs för två år sen på dvd. Den tre och en halv timme långa filmen är ingen romanfilmatisering utan en essäistisk meditation över flykt, våld, lidande och motstånd. En huvudroll spelar det sydfranska landskapet som scen både för de våghalsiga flyktförsöken och för den franska motståndsrörelsens kamp. Tempot är meditativt, i långa tagningar följer kameran de trakter som i nuet ter sig så fridfulla men som bär på minnena av grymheterna och kriget. En sekvens för till ödebyn Oradour-sur-Glane. Den utplånades av okänd anledning av SS 1944 – bara en bybo överlevde – och ruinerna står fortfarande kvar.
Annars är filmen uppbyggd av dokumentärt material från kriget, av intervjuer med överlevande flyktingar, och av partier där skådespelaren Rudiger Vogler läser ur Transit och hans kollega Katharina Thalbach berättar om dess mystiska huvudperson Marie och sin egen väg till romanen. Staden Marseille och paradgatan La Canebière på vars caféer flyktingarna satt och utbytte nyheter och rykten är starkt närvarande. Beundransvärt väl smälter de olika elementen samman, allt får ta den tid det behöver. Helheten andas lugn, samtidigt undertryckt spänning. Vad vi upplever är två tider materialiserade: kriget då allt hände och filmningens nu där platserna ser, minns och påminner oss. Idag tillkommer en tredje: nuet då fascisterna åter mobiliserar, precis som förr understödda av de ”moderata” borgarna. Fluchtweg nach Marseille är en oavvislig påminnelse om historiens närvaro och katastrofernas långa spår.
Uwe Wittstock:
Marseille 1940. Den tyska litteraturens flykt.
Översättning Jens Christan Brandt.
Nirstedt/litteratur 2024.
Ingemo Engström och Gerhard Theuring:
Fluchtweg nach Marseille. Bilder aus einem Arbetsjournal. Filmessä. Engelsk textning. Dvd, Edition Filmmuseum 2023 (1977).
