Glitcher har i sin nya föreställning How To Live Together rört sig bort från porrstudion mot en ny tematik. Ändå är blandningen av det innerliga och det artificiella bekant, skriver Otto Ekman.
För den som inte ännu fått chansen att se performancegruppen Glitchers internationellt framgångsrika och chockerande genrestudie The Porn Horror Musical 2 erbjuds det ännu några tillfällen i slutet av maj på Tehdas Teatteri i Åbo. Föreställningen hade Finlandspremiär på Hangö Teaterträff och jag ägnade några ord åt verket i mitt reportage från festivalen.
Men nu har gruppen kravlat sig ut ur porrstudion, och i sitt senaste verk How To Live Together som hade premiär 15.3 på Teater Viirus befinner vi oss i en helt ny miljö. Vid första anblicken ter den sig som den sunkiga porrhålans motsats, men som det kommer att visa sig fungerar den som en om möjligt ännu bättre skådeplats för Glitchers säregna blandning av innerlighet och artificialitet, ömhet och äckel, abjektion och motsägelsefull humanism. Rentav också ett slags kärlek.
Sex från motsatt håll
I en vardagsstökig och medelmåttigt smakfullt inredd medelklasslägenhet möter vi Viktor och Linnea (Joel Forsbacka och Josefin Fri) som, liksom för att genast gå den stimmiga publikens förväntningar till mötes, inleder med att ha sex under “Live, laugh, love”-neonskyltens spöklika sken. De närmar sig akten från ett diametralt motsatt håll än schablonerna Daddy och Riley från porrmusikalen, men lyckas ändå porträttera den som ungefär lika (o)erotisk.
Den subversiva ironin i vad jag tycker mig se imponerar på mig. Det känns som att gruppen lyckats undvika att bli stående på stället och i stället tagit ett modigt kliv vidare i sin tematik. Att ironisera över hårdporrens överdrivna och ocharmiga estetik är visserligen kul, men känns också lite väl lätt i längden då man gör det för en upplyst (själv)medveten kulturmedelklasspublik som knappast från början heller tyckte att hårdporr är jättecoolt.
Istället riktas en satirisk smalbensspark rakt mot den kommunikations- och konsensuskultur som i dag anses vara det hälsosammaste och bästa idealet som en relation kan byggas på. Det känns som en ansats att på riktigt våga slakta en helig ko. Att döma av de lite plågade skrattsalvorna som rungar ur publiken är det mer än en som känner en viss identifikation med Linneas och Viktors tafatt mekaniska juckande och de kärleks- och samtyckesbetygelser som småningom övergår i något slags desperat bön eller självövertygelsemantra.
Samliv som tryckande plockepinn
Efter att de kämpat sig igenom sitt ömsesidigt frustrerade uthållighetslopp och sedan avslutat med en liten individuell onanistund i smyg var för sig som knappast den heller gör ett superskönt eller befriande intryck fortsätter Viktor och Linnéa att konstruera sitt samliv. Det tar formen av ett allt mer tryckande plockepinnspel av outtalade plågor, önskningar och anklagelser om vardagliga småsaker som tornar upp sig och hotar att kollapsa medan den allestädes närvarande köksklockan börjar kännas allt mer som en tidsinställd bomb.
Återigen får jag tillfälle att beundra Joel Forsbackas utsökta sinne för mimik: hans ansikte beskriver en hel inre värld genom några små uttryck innan det plötsligt stelnar i en genuint hjärtskärande och lite skrämmande dödsmask.
Martin Paul introducerar en surrealistisk touch då hen oväntat äntrar lägenheten, men hens roll visar sig snabbt också vara rätt så vardaglig och ordinär: Paul spelar den tredje partnern i vad som visar sig vara ett queert poly-förhållande snarare än en klassisk cis-heteroparbildning. Att denna “plot twist” egentligen inte alls känns som en plot twist utan som något snarast antiklimaktiskt är även det en uppfriskande subversiv detalj. Du kan fritt bejaka din sexuella identitet och leva i en relation utanför den monogama cis-heteronormen, tycks budskapet vara, men det kommer inte automatiskt att rädda dig från att en dag stå där och gnabbas i en vardagssjaskig återvändsgränd av frustrerad medelklassnormalitet. Vi betraktar det kväljande ljuset från en millennialt magentafärgad LED-skylt, och plötsligt börjar en mardrömslik lukt sprida sig från badrumsvaskens stinklås.
Skräcken i bostaden
Den fruktansvärda känslan av att “något är fel” på ens för lånepengar köpta bostad är ett populärt sätt att väcka vardagsskräck i den ekonomiskt pressade medelklassen. Då en köttig, hårig utväxt plötsligt uppenbarar sig ur vasken med ett äckelrealistiskt gurglande fungerar den här snarare som en trigger och ett slags katharsis. Att det undertryckta kommer upp i ljuset känns nästan hälsosamt, fast det sker på ett sätt som känns genuint kväljande.
Slutet, med sitt hopp från tryckande, nästan naturalistisk realism till absurd och imponerande konstfärdigt utförd body horror känns eventuellt lite abrupt och ryckigt, men att föreställningen trots kring 90 minuter speltid ändå lämnar en viss mersmak, och också en rad provocerande motsägelsefulla tankar att grunna på, får räknas till dess fördel.
Viirus Guest: How To Live Together
Produktion: Glitcher
På scen: Joel Forsbacka, Josefine Fri, Martin Paul
Producent: Misan Nykvist
Ljuddesign: Oscar Fagerudd
Ljusdesign: June Horton-White
Scenografi: Lars Idman
Outside eye: Emelie Zilliacus
Grafik: Josefin Saarenpää
Foto: Ninni West
