Kommunalval handlar visserligen om det lilla och det lokala, men det finns även frågor om infrastrukturprojekt och pengar som borde uppmärksammas mer, säger forskaren Siv Sandberg.
Siv Sandberg, universitetslektor i offentligt ledarskap vid Åbo Akademi, är känd för en bredare allmänhet för sina kolumner i Åbo Underrättelser där hon ger en förståelse för samhällsfrågor med en förankring i det mänskliga. För tv-tittarna är hon bekant från sändningarna i samband med olika val. 2023 belönades Sandberg med Svenska Folkskolans Vänners Folkbildningspris för ”ett folkbildningsarbete av ovärderlig betydelse för det svenska i Finland och det demokratiska bildningssamhället”.
Skolan starkare profileringsfråga
Vilka teman ser ut att dominera valrörelsen? Ansvaret för social- och hälsovården bärs numera av välfärdsområdena och vårdens domäner diskuteras i välfärdsområdesvalet istället. Tidigare var vården ett tacksamt tema för partierna att ta ställning till i kommunalval eftersom det var ett område som berörde hela landet.
Sandberg säger att ett återkommande tema, nu och som alltid, är ekonomin. Utifrån de valprogram som partierna har tagit fram inför valet har hon för det andra märkt att det finns en uppenbar tyngdpunkt: kommunernas attraktivitet, livskraft och näringspolitik. Den tredje punkten är ett område som har seglat upp med ny kraft:
– Skolan har alltid varit viktig i kommunalvalen men detaljer i skolornas verksamhet har tidigare inte politiserats så mycket i Finland som i Sverige, utan partierna har talat om vikten av utbildning och lämnat implementeringen till lärarna, men i det här valet verkar den trenden ha brutits.
Om livskraft är ett tema som kommuner som tampas med avfolkning lyfter fram, är det frågor om samhällsplanering som är brännande i de stora städerna. Och här, när det gäller samhällsplanering, frågor om miljö och trafik, finns det även motsättningar.
Tydlighet behövs
Hur kommer samspelet med kommunalvalet och välfärdsområdesvalet att se ut?
Partierna driver självfallet kampanjer i båda valen och många kandidater ställer upp i båda. Det blir intressant att se hur det i praktiken blir att ha dem parallellt, säger Sandberg. Hur kommer tv-debatterna att se ut? Det ska ju också, säger hon, finnas en tydlighet för medborgarna gällande vad man röstar på i respektive val.
– Det är ju bekvämt att ha dem samtidigt, för då kan partierna säga ”bättre service åt alla”, säger Sandberg skämtsamt.
Hon understryker de stora ekonomiska helheter som präglar välfärdsområdesvalet, men att det politiska spelrummet är ganska begränsat kom tydligt fram under den första mandatperioden. Ett undantag härvidlag är Helsingfors, där politikerna fortfarande kan påverka en hel del inom vården.
Att motivera människor att rösta i välfärdsområdesvalet är av det här skälet inte alldeles lätt.
Kommunen kan absolut vara en motkraft. Men frågan är om detta är partipolitiskt
eller inte.
Skevt om livskraft
På tal om välfärdsområdenas begränsade spelrum vad gäller ekonomin. Du har i något sammanhang diskuterat kommunernas möjlighet att påverka sin trängda ekonomi. Vilka möjligheter finns det egentligen?
– Naturligtvis har de större svängrum än välfärdsområdena och i en europeisk jämförelse är svängrummet teoretiskt sett ganska stort. Men man har ju den befolkning man har, exempelvis en demografi där, säg, 40 procent består av pensionärer. Det betyder att visst, man kan höja skatten och använda fastighetsskatten som ett instrument. Men vilken verkan det har beror på mängden skatte-betalare. Också det som kallas effektiva skattesatser påverkar den här problematiken: det vill säga om man har invånare som har många avdrag så hjälper det kanske inte så mycket att höja skatten.
Just den demografiska strukturen i kommunerna är en fråga som är avgörande i Finland, där situationen kan skilja sig radikalt åt om man jämför de stora städerna med kommuner som kämpar med avfolkning och som har en befolkning som består av många pensionärer. Får de här strukturella, föga sexiga och kanske dystra frågorna alls uppmärksamhet under valtider?
Enligt Sandberg borde man prata mera om de här sakerna. Det har blivit något av en underförstådd sanning att alla kommuner inte kan växa. Trots det finns det en lite skev tanke om livskraft, att alla egentligen vill flytta till landsbygden eller småstaden och att utmaningen mest består i att påminna dem om denna underliggande önskan.
– Att tala om hurudan livskraft en kommun har, större eller mindre, är känsligt. Men på riktigt börjar det komma emot brännande frågor, man närmar sig på en del håll ett läge där man inte längre kan upprätthålla en skola.
Den frågan kommer att anmäla sig i ett tiotal kommuner inom de närmaste åren, trots att Sottunga (på Åland, där kommunalvalet ordnas vid en annan tidpunkt) i nuläget är den enda kommunen i Finland som inte längre upprätthåller en egen skola. Det finns en stark symbios mellan grundskolan och kommunen och därför är tröskeln hög att säga att grannkommunen får ta över uppdraget, konstaterar Sandberg.
Kommunkultur som motkraft
I de stora städerna kan man säga att kommunalvalet rätt långt avspeglar rikspolitikens svängningar. På sådana orter finns många rörliga väljare, många partier och läget är inte så cementerat som det kan vara på orter som domineras av ett parti.
Kan kommunen fungera som en motkraft till regeringens politik? Eller är det populism att gå ut med det budskapet?
– Jag har funderat mycket på det här. Kommunen kan absolut vara en motkraft. Men frågan är om detta är partipolitiskt eller inte. Man kan exempelvis tänka på Helsingfors under Jan Vapaavuoris tid som borgmästare mellan åren 2017–2021. Staden leddes av en samlingspartist men befann sig ändå i opposition mot Samlingspartiet i regeringen.
När man under regeringen Sipilä hade för avsikt att skära ner i den subjektiva rätten till dagvård var det många kommuner som beslöt sig för att inte gå med på det. Dock var det här inte alltid frågan om kommuner där man skulle vänta sig ett sådant ställningstagande.
– Kommuner har utvecklat distinkta ”kommunkulturer”, man vill hålla fast vid sådant som man uppfattat att har visat sig bra och fungerande.
Alla kommuner har samma lagstadgade skyldigheter men inom dessa skyldigheter finns det ganska stora möjligheter att påverka. Att varje kommun ska ha ett bibliotek är fastställt i bibliotekslagen men hur mycket man satsar på biblioteket är upp till den enskilda kommunen. Det kan handla om ekonomi och storlek (på kommunen) men det kan också vara frågan om genuina prioriteringar, poängterar Sandberg. Däremot kan det, tillägger hon, vara svårt att belägga sådana här saker eftersom ”kulturen” uppstår under många år.
Små frågor – och stora
I en kolumn i ÅU skrev du, a propos de motioner som ledamöter i kommunfullmäktige lämnar in, att det finns en lite oväntad aspekt av de mycket vardagliga ärenden som förs fram. Du skriver ”Om man tänker efter öppnar de vardagliga och pragmatiska förslagen upp för grundläggande samhällsideologiska avvägningar.” Vilken var din poäng?
– När man läser motionerna ser man var de ideologiska gränserna går. Det är den gamla frågan om vilken roll det offentliga ska ha. Det kan handla om att skolorna ska börja servera frukost eller om huruvida anställda på förskolor själva ska stå för sina arbetskläder. Sådana gränsdragningar, som inte behöver vara partipolitiska, är rätt ideologiska i själva verket.
Ett fall där motionerna faktiskt var parti- och rikspolitiskt knutet var när man på riksnivå diskuterade om avgiftsfriheten på det andra stadiet skulle upphöra att gälla. SDP lämnade då i nästan alla kommuner in motioner om saken. Detta lagförslag gick sedan inte igenom i riksdagen.
– Även om jag är förtjust i att lyfta fram de små frågorna blir jag, också inför det här valet, lite beklämd när de här sakerna tar så stor plats. Ett exempel är när SFP genom ”kandidatberättelser” som snurrar på sociala medier pekar på vilken bedrift det var att förskolepersonalen får sina arbetskläder betalda. Detta för att locka kandidater att ställa upp i valet. Visserligen är det en viktig fråga och man vill göra gott genom att lyfta fram sådant här och man månar om att tala på en nivå som folk förstår.
Sandberg lyfter fram medborgarbudgetarna som väckt mycket uppmärksamhet. Samtidigt är det frågan om ganska små medel av typen 30 000 euro för en motionstrappa.
– Vilka miljonbeslut missar vi när vi fokuserar på de små projekten?
Det finns politikområden där regleringen är ganska liten, där det rör sig mycket pengar och som är ideologiskt viktiga. Ett exempel är bostadspolitiken. Dessa får dock inte alls samma uppmärksamhet som när det handlar om förskolepersonalens arbetskläder.
– När frågorna inte diskuteras i så stor utsträckning, som i fallet bostadspolitiken, blir de ideologiska skillnaderna inte så tydliga.
Vad kan man göra för att rikta mer uppmärksamhet mot detta?
– Partierna bär ett ansvar här, men också medierna. Det finns en gullifiering av kommunalvalet som alla är skyldiga till. Visst stämmer det att kommunpolitiken påverkar det lokala och nära. Men här finns också frågor om betydande investeringar i de stora städerna som har en enorm påverkan, som exempelvis entimmeståget mellan Åbo och Helsingfors. Det är en stort beslut för kommuner att bidra med pengar till detta stora projekt.
– Partierna, kandidaterna och medierna borde bli bättre på att synliggöra dynamiken och pengarna som rör sig i stora projekt inom byggande och boende som inbegriper flera tunga aktörer.
Foto: Robert Seger / Åbo Akademi
