Saga Wahlström vann första pris i essätävlingen Sputnik. Essän spänner bågar över ett av vår tids och vår planets centrala problem, klimatförändringen, men sätter människan och vår förmåga att tackla problemet i fokus genom att gå i dialog med konstverk som anknyter till temat.
Vi följer ännu våra jordevanor och samma seder som i Doris dalar. Vi delar upp vår tid i dag och natt, vi låtsas gryning, skymning, solnedgång. (Harry Martinsson, Aniara)
Vi lever i en värld där olikheter skiljer oss åt. Tro, nationalitet, sociala skillnader och olika värderingar orsakar osämja och krig. Istället borde vi som mänsklighet vända oss mot det enda krig som egentligen har en mening – striden mot vår egen inställning. Kriser som klimatuppvärmningen prioriteras inte bland olikheterna och folk agerar inte för att föra kamp mot den. Vi alla människor, trots våra olikheter delar vi ett hem med varandra, nämligen vår planet.
Ett hem, vårt hem
Naturen och vår planet är grunden för allt vi har, allt vi utövar och tror på. Alla varor och tjänster vi köper kommer från jorden och hela vårt samhälle; alla nationer och till och med våra olika språk har sitt ursprung i hur människor tillämpat det naturen erbjuder oss. Kulturer som vuxit fram på olika ställen är mycket förankrade i miljön och fester firas i samband med årstiderna. I mytologin förklaras olika naturfenomen genom gudar och andra övernaturliga inslag. Om jorden blev obeboelig, vad skulle hända med oss? En fantasifull lösning som är mycket vanlig i sci-fi-filmer är att flytta bort, till rymden eller till Mars. Det låter som en bra lösning tills man tänker vidare. Vi skulle lämna all vår historia, allt vi vet, vårt hem: allt som utgör vår mänsklighet helt enkelt.
När jag var barn var en av mina favoritfilmer Pixar-filmen Wall-E (2008), som handlar om en robot vars syfte är att städa upp jorden tills den återigen blir beboelig, ett vanligt tema i sci-fi-filmer. I denna ödsliga dystopi tvingas mänskligheten överge jorden på grund av att den blivit förstörd av avfall, som praktiskt taget täcker städerna. I filmen sätts befolkningen på en automatiserad rymdfarkost för att glömma sorgen över sitt förlorade hem. Sakta börjar de förlora en del av sin mänsklighet. De kan inte längre gå, har svårt med fungerande relationer, har inte längre samma känslor för sina medmänniskor. De blir hjärndöda slavar som sitter fast i eskapism. Sedan hittades ett tecken på liv på jorden och människorna började se hopp om att återvända. I det skedet hade alla dock glömt vad jorden var och vad deras syfte på skeppet var.
Det som fick dem att vakna upp var videor och bilder av jorden: allt från dans, natur, maträtter, länder, städer och annat som de hade glömt under sin tid i rymden väckte något i dem – en känsla av samhörighet med planeten de redan glömt och en känsla av gemenskap med varandra. Detta väckte starka känslor i mig som barn, och påverkar min syn på vår planet än idag. Den är inte något vi kan använda, förstöra och flytta bort från, vare sig till rymden eller något annat ställe. Den är ett hem, vårt hem, som vi inte kan överge.
De grymma framtidsvisionerna i Wall-E och Aniara är inte så långt borta från sanningen som vi önskar att de skulle vara.
Bortom eskapismen
En liknande historia är dikteposet Aniara (1956) av Harry Martinsson, där mänskligheten tvingas fly från jorden till Mars och Venus, med en dröm om att starta på nytt på en annan planet. Farkosten de befinner sig i hamnar dock ur kurs och människorna tappar sakta hoppet om att nå sin destination. I boken beskrivs olika coping-mekanismer, som religion, sex, alkohol och, överraskande nog, minnen från jorden. Människorna blir beroende av att minnas jorden, sina gamla hem och sina identiteter från tiden på jorden. Detta leder till att resenärerna på skeppet Aniara blir apatiska, likt människorna i Wall-E. Bilder, videor, konstgjorda solnedgångar och andra minnen från jorden är det enda de ser fram emot.
Kanske är det inte bara sorgen som kommer sig av att ha lämnat sitt hem som förändrar människorna, utan något mer. Wall-E och Aniara är olika som verk och har gjorts under olika tider, men de delar en tanke om meningslösheten i rymden. Detta är speciellt tydligt i Aniara, vars figurer har en nihilistisk syn på sin framtid. De har ofta stunder av klarhet, fastän de försöker distrahera sig, då de förstår att de aldrig kommer att återse sitt hem igen. Trots att dessa historier är fiktiva tror jag att det finns ett budskap i dem som är värt att tänka på.
De grymma framtidsvisionerna i Wall-E och Aniara är inte så långt borta från sanningen som vi önskar att de skulle vara. Klimatförändringen är förvisso ett naturligt fenomen som pågått långt innan mänskligheten fanns, men efter industrialiseringen har den snabbt ökat i en takt som inte längre är hållbar. Trots att vi ännu inte är i det skedet att vi bör tänka på ett nytt ställe att bo på, är klimatförändringen ändå ett problem som måste lösas.
Vi väljer ofta att fly från klimatförändringen, som en sorts eskapism. Det är lätt att säga att man gör vad som helst för att stoppa klimatuppvärmningen eller att man lider av klimatångest, utan att man egentligen gör något åt detta. Sociala medier har blivit ett vanligt sätt att undvika problemet med klimatförändringen. Varje dag ser man otaliga videor av influencers som köper snabbmode och åker privatflyg. Vi ser inte längre klimatförändringen som vårt ansvar. Detta är i grunden mycket mänskligt: det är lättare att skylla våra problem på andra. På dem med makt, på de rika, på de stora företagen. Deras agerande utgör en av de stora orsakerna till klimatuppvärmningen, men det är trots allt allas ansvar att agera hållbart, även genom små gärningar som att sortera, undvika överkonsumtion och välja mer ekologiska alternativ. Varje produkt vi köper bidrar till den klimatuppvärmning som direkt skadar vår planet. Det går inte att undvika att konsumera varor, men vad vi köper och vad vi väljer att stödja har en inverkan på vårt ekologiska fotavtryck.
Det går ännu att sakta ned klimatuppvärmningen. Vi är i ett vägskäl i historien. Vi väljer själva om vi tänker acceptera en framtid där jorden inte längre klarar av oss människor eller om vi tänker förändra våra levnadsvanor för att bevara vår planet så att den förblir ett bra hem för oss även i framtiden. För att lyckas med det krävs att vi enas, trots våra olikheter, inte för att undvika vårt ansvar utan för att lösa problemet tillsammans som en mänsklighet.
Foto: NASA
