Den fritt fabulerande föreställningen om den finsk-amerikanska Hollywoodkändisen Maila Nurmi utgår från ett något tunt och darrigt manus, men levererar flera fullträffar. Det är respektlöst på ett positivt sätt och fungerar väl som helaftonsunderhållning utan några större ambitioner.
Under ett par år, mellan 1954 och 1956, var finsk-amerikanska skådespelaren, fotomodellen, tv-personligheten och konstnären Maila Nurmi ett av de hetaste namnen i Hollywood. Dock inte under eget namn, utan i egenskap av hennes karaktär Vampira, en gotisk femme fatale med getingmidja och svart klänning med generös urringning. Karaktären skapade hon för tv-programmet The Vampira Show – ett program som gick på en lokal tv-kanal i Los Angeles. I programmet visades gamla skräckfilmer, men mest uppmärksamhet väckte Nurmi själv, som med sexuellt anspelande, morbid humor presenterade filmerna. Programmet gjorde nästan över en natt Nurmi till en kändis. Hon blev “the talk of the town” i Hollywood, och i stadens nattliv väckte hon uppmärksamhet för sin vänskap med James Dean och Marlon Brando. När Dean dog i september 1955 mjölkade hon vad hon kunde ur deras vänskap, och påstod bland annat att hon talade med honom från bakom graven.
Vampiras storhetstid slutade lika abrupt som den började. Efter bara ett år lades The Vampira Show ned, då tv-kanalenville köpa rättigheterna till hennes karaktär, och Nurmi vägrade sälja det hon betraktade som sitt eget konstnärliga uttryck. Hon återupplivade programmet på en annan kanal 1956, men stötte på liknande problem nästan omedelbart.
Nurmi hankade sig sedan fram i små roller i B-filmer, som Ed Woods ökända Plan 9 from Outer Space (1957), Errol Flynn/Dorothy Malone-dramat Too Much Too Soon (1958), tre filmer med Mamie Van Doren, inklusive den spektakulärt betitlade Sex Kittens Go to College (1960), samt kultregissören Bert I. Gordons äventyrsfilm The Magic Sword, där hon var oigenkännelig som häxa under en hopplös gummimask.
Dessa senare filmer får vi inget veta om i Kom-teaterns biografiska föreställning Vampira – miten kaivaa omaa hautaa suulla, som hade premiär i slutet av februari. Inte heller får vi veta något om att Nurmi innan sin storhetstid som tv-personlighet livnärde sig som fotomodell och stod modell för världskända fotografer som Alberto Vargas och Man Ray.
När 60-talet knackade på var det få som var intresserade av Vampira. Nurmi sadlade om och började lägga linoleumgolv. Hon öppnade en antikaffär i Los Angeles – “Vampira’s Attic”, och började designa handgjorda smycken och kläder för kändisar. Inte heller detta nämner föreställningen.
Det som föreställningen däremot tar upp är Vampira-Elvira-kontroversen. 1981 blev Nurmi tillfrågad att återuppliva The Vampira Show för en annan tv-kanal, denna gång som medproducent. Igen slutade samarbetet med tv-producenterna ändå i besvikelse. Nurmi ville att den svarta skådespelaren och sångerskan Lola Falana skulle spela Vampira i den nya serien, men producenterna bakom hennes rygg och valde komikern Cassandra Peterson. Då kanalen vägrade ändra sig i fråga om skådespelarvalet lämnade Nurmi samarbetet och meddelade att kanalen inte fick använda sig av hennes karaktär.
Kanalen löste ändå problemet med att helt enkelt döpa om karaktären från Vampira till Elvira. Också Elvira klädde sig i svart och presenterade från sin soffa skräckfilmer med sexuellt anspelande morbid humor – i allt väsentligt var hon en kopia av Vampira. Nurmi drog kanalen och Peterson inför rätta för att ha stulit hennes karaktär, men fick se fallet förkastas. Elvira’s Movie Macabre blev en internationell hitserie som gick i fem säsonger och kulminerade i spelfilmen Elvira: Mistress of the Dark år 1988. Peterson blev världskändis och håvade in miljoner på sin karaktär, medan Nurmi satt utfattig och bortglömd i den lilla Hollywood-lägenhet där hon bodde under stora delar av sitt liv.
Wilma Melasniemi lyser i rollen som den åldrande Vampira.
KOM-teatern har döpt sin föreställning till Vampira: miten kaivaa omaa hautaa suulla, eller: Vampira: hur man gräver sin egen grav med munnen. Uppsättningen är regisserad av Susanna Airaksinen och skriven av Airaksinen och Rosa-Maria Perä. Airaksinen är teaterchef och Perä dramaturg och anställd på teatern som publikarbetare. Pjästiteln avslöjar i mångt och mycket vad det handlar om. Uppsättningen tar fast på tragedin i Maila Nurmis liv – en tragedi som på sätt och vis kan ses som självförvållad.
Nurmi framställs som en envis och egensinnig konstnär som vägrat sälja ut sitt konstnärskap för pengar – eller åtminstone inte för summor som hon ansett vara under hennes värdighet. Men genom att vägra tumma på sin konstnärliga integritet bäddade hon också för sin tragedi.
Som ovan nämnt, utelämnar föreställningen mycket av Maila Nurmis liv och karriär, vilket naturligtvis är ett måste då man ska koka ner ett helt liv till en två timmars teaterföreställning. Den fokuserar på Nurmis 50-tal och hennes väg till kändisskapet, och gör också ett strandhugg i Elvirakontroversen i början på 80-talet. Men till största del utgår den från ett ospecifikt nu – då den åldrande Nurmi (Wilma Melasniemi) arbetar på en självbiografi, sittande i sin kännspaka soffa från sin tid som tv-stjärna. En soffa som nu står i hennes lilla sunkiga lägenhet där hon får sporadiska besök av sin kortvariga man, manusförfattaren Dean Riesner, som försöker ta hand om Nurmi på livets höst, genom att köpa hem mat åt henne, hjälpa henne registrera sig för pensionsutbetalning och få hennes memoarer publicerade. Nurmi, ska det sägas, är inte särskilt mottaglig för denna hjälp – dels, verkar det som, för att hon inte vill framstå som hjälplös.
Föreställningen framskrider på två plan. Dels följer vi med den åldrande Nurmi som ser tillbaks på sitt liv, och försöker komma till rätta med sig själv och de val hon gjort, och dels får vi följa den unga Nurmis (Alina Tomnikov) väg från det finsk-amerikanska hemmet, präglat av fattig arbetarklassverklighet, till Hollywoods stjärnljus.
Dramatikern, regissören och teaterchefen Susanna Airaksinen har redan tidigare gjort halshugg på skräckgenren i pjäsen Dracula, som sattes upp till blandade recensioner på Åbo Svenska Teater 2022, och Airaksinen kan både sin skräckfilmshistoria och -estetik. Föreställningen innehåller flera fyndiga scenlösningar och kreativa regigrepp, mycket av det i samma lågbudgetanda som de filmer som Nurmi medverkade i.
Liksom i Dracula pendlar Airaksinen i Vampira mellan gotiken och humorn. Föreställningen gräver aldrig ner sig i Nurmis tragiska historia, utan återberättar den med frejdig humor och ironi, och tar varken sin huvudperson eller de storheter som hon frotterade med på för stort allvar. Tvärtom skruvar hon upp volymen, och både Nurmis och Brandos excentriska drag slår över till rent burleskeri i vissa partier, och både Brando och Orson Welles – far till Nurmis enda barn, som hon gav upp för adoption då det fötts – framställs snarast med buskisens medel.
Under allt det karnevalistiska tränger ändå allvaret fram. När Nurmi blickar tillbaka på sitt liv, är det ett som är präglat av den karaktär hon skapade på 50-talet, och som var till lika delar en roll hon spelade och en del av henne själv. Då Hollywood vände Vampira ryggen, blev också Nurmi utstängd. I Wilma Melasniemis gestalt är det en bitter, skadskjuten och taggig Nurmi vi får se, en som svikits och övergetts för många gånger, en som haft lycka och framgång i sin hand, men förlorat allt. Och kanske värst av allt, en som i sin envetna strävan att vara sig själv ärlig också svikit sig själv.
Föreställningens emotionella röda tråd blir förhållandet till vännen James Dean, och sorgen och traumat efter hans död. Föreställningen framställer Dean och Nurmi som själsfränder, och Wilma Melasniemis Nurmi plågas av skuldkänslor över Deans död. Airaksinen låter fiktion och fakta flyta ihop, och ju längre föreställningen lider, desto mindre känns den som en biografisk kavalkad, och mer som en fiktionaliserad utforskning av Nurmis fantasi, mardrömmar och grubblerier på äldre dagar. Allt tydligare blir det också att biografiska fakta som uppspelas i föreställningen ska tas med en nypa salt – i slutändan handlar det inte om vad som egentligen hände, utan om hur Nurmi själv på ålderns höst väljer att minnas sitt liv. Det blir till slut en rasande uppgörelse med huvudpersonen själv.
Det är också Wilma Melasniemi som lyser starkast i Vampira. Hennes porträtt av den äldre Nurmi är en tour de force av skådespeleri, som frammanar en karaktär som åskådaren både kan skratta åt, känna vördnad inför, och till slut fälla en tår för, på samma gång som man vill ställa sig upp och skrika åt henne att hon ska ta sitt förnuft till fånga.
Alina Tomnikov gör den unga Nurmi som en bjärt kontrast: storögd, varm, hoppfull, naiv och levnadsglad är hon på sätt och vis motsatsen till sin morbida karaktär, och naturligtvis motsatsen till den bittra kvinna som på 2000-talet sitter i sin soffa och grämer sig över 50 år gamla oförrätter. I de övriga rollerna gör Tommi Eronen, Isla Mustanoja och Juho Uusitalo habila prestationer som karikerade personligheter som flimrar genom Nurmis liv.
Tommi Eronen och Juho Uusitalo får turas om med att ha på sig illasittande kostymer och buskisperuker – den finskspråkiga teaterns eviga kännetecken. I förgrunden Wilma Melasniemi.
Det är med blandade känslor jag lämnar teatersalongen. Vampira är en underhållande föreställning som tecknar ett ömt och roligt porträtt av Finlands mest legendariska Hollywoodstjärna (Taina Elg får maka på sig), men som inte ställer henne på en piedestal, utan utmanar henne. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att föreställningen trots allt är ganska fattig på substans, och exakt vad Airaksinen vill med den förblir oklart. Visst är det intressant och välkommet att Vampiras historia berättas på scenen, men varför det är viktigt att den berättas verkar KOM-teatern ha svårt att svara på.
En god del av första akten upptas av Nurmis uppväxt och hennes ambivalenta förhållande till familjen. Men så fort Nurmi kommer till Hollywood, glöms det här bort, och vi återkommer egentligen aldrig till hennes bakgrund och familjerelation. Stort nummer görs också av Nurmis oönskade graviditet med Orson Welles barn, och sorgen över att tvingas ge bort barnet till adoption, men också den tematiken rinner ut i sanden.
Problemet med att göra en biografisk pjäs om Maila Nurmi är att hennes livsverk till slut blev så futtigt. Hon var “the IT girl” under en tid som var så kort att den var över i en blinkning, och under resten av sitt liv levde hon en förhållandevis odramatisk och undanskymd tillvaro – det är en livsbåge som lämpar sig dåligt för den klassiska vaggan-till-graven-dramaturgin som Airaksinen och Perä här försöker sig på, om än halvhjärtat. Det blir lite som att koka soppa på en spik.
Mycket av föreställningen går så åt till att namedroppa Nurmis kända dejter och kruxa av de kända händelserna under hennes 50-tal: skapandet av tv-serien och den numera berömda inspelningen av Ed Woods Plan 9 from Outer Space blir de två stora “händelserna” i pjäsen. För mycket av handlingen blir förlagd till möten mellan Nurmi och de töntiga producenter drog mattan under hennes karriär – anonyma figurer i illasittande kostymer och dåliga peruker som föreställningen aldrig ger henne möjlighet att göra upp med.
Temat med ett liv av förlorade möjligheter och kampen för att leva upp till en dröm som aldrig infriade sig är ett som föreställningen stundvis tacklar med beröm. Bäst är Vampira i de partier där Airaksinen låter verkligheten smälta samman med Nurmis inre tankevärld. En scen är fullkomligt genialisk: här möter den rullstolsburna äldre Nurmi sin gamla älskare Elvis Presley, som återuppstått från graven för att leta efter sina sexiga höfter, som döden berövat honom, och kräver att Nurmi ska hjälpa honom fånga dem. Parallellen till Nurmis förlust är genial, och den påföljande scenen, där Vampira och Elvis torso åker runt scenen i racerfart i rullstol och jagar ett par utsvängda vita byxor som springer undan är rent komediguld, och i sin absurditet djupsinnig på ett outtalat sätt. Detta grepp hade föreställningen vunnit på att utveckla vidare.
Det är intressant att Airaksinen valt att dra så starka paralleller mellan James Dean och Nurmi – den ena blev berövad sitt liv och sin karaktär i en bilolycka, medan den andra mer bildligt blev berövad sin karriär, och på sätt och vis sitt liv, ungefär samtidigt år 1955, då The Vampira Show lades ned. Jag är ändå inte helt säker på att det håller. Det känns som ett påklistrat sätt att införa emotionellt djup i pjäsen.
På det stora hela är Vampira en underhållande, rolig och ställvis också tänkvärd föreställning om en unik, excentrisk, minnesvärd kvinna som är väl värd att uppmärksammas. Vampira, som lät sig inspireras av Charles Addams serier, skräckfilmer och stumfilmsvamper som Theda Bara blev själv en stilikon och en feministisk förebild för många av sin tids freaks. Även om hon inte föddes i Petsamo eller var brorsdotter till Paavo Nurmi, som hon påstod, utan föddes i Gloucester, Massachusetts som Maila Syrjäniemi, är hon också en finländsk ikon. KOM-teaterns Vampira hedrar sin huvudperson med en fräck hyllning. Går man in för att låta sig underhållas är det inte en bortkastad kväll att se föreställningen. Även soppa på en spik kan vara smaklig om den kryddas rätt.
Foto: Janne Vasama
Kom-teatern: Vampira: miten kaivaa omaa hautaa suulla. Regi: Susanna Airaksinen. Manus: Susanna Airaksinen & Rosa-Maria Perä. I rollerna: Tommi Eronen, Vilma Melasniemi, Isla Mustanoja, Alina Tomnikov, Juho Uusitalo. Scenografi: Janne Vasama. Dräkter: Joona Huotari. Ljus: Tomi Suovankoski. Ljud: Jani Rapo. Mask: Leila Mäkynen. Spelas till 10.5.
