I Diptyk, Minna Lunds nya uppsättning på Viirus, skildras döendets förlopp stramt och återhållsamt. Men vad ville den andra delen av föreställningen egentligen ha sagt, frågar Ny Tids recensent Camilla Thelestam.
På Viirus konfronteras publiken i Minna Lunds pjäs Diptyk med döden – den goda döden.
Två bilder målas upp. Två resonemang, före och efter. I diptykens första del beskriver Minna Lund tillsammans med Viirus ensemble den tysta, långsamma vägen, processen, om man så vill.
Lund talar i programbladet om ”den västerländska goda dödens sociala och rumsliga koreografi”. Hon nämner också den hos oss undangömda döden som vi mest stöter på i rubriker och i media, på avstånd. Hon vill fjärma sig från de klassiska, romantiska personpsykologiska skildringarna av lidandet. Det är en risk hon tar i vår genomdramatiserade värld av idag där till och med reklamen och politiken följer ”dramats lagar”. Men se: i diptykens första del lyckas hon skapa något som kryper djupt in i publikens medvetande. Något som häpnar, skakar om och förstummar.
Regissör i ropet
Minna Lund är både författare och regissör till Diptyk. Hennes karriär fick en flygande start i och med Message from Tyler – Memento Mori, Kirsikkatarha (spelades våren 2023 på Puoli Q) som ställde Tjechov sida vid sida med filmen Fight Club (1999). Den explosiva föreställningen fylld av sex, sekret, blod och känslor blev genast inbjuden till en tysk festival i Hellerau. I vår regisserar hon också Agora – kaksi merenneitoa tyhjässä altaassa som har premiär på Helsingfors stadsteater. Lund har examen från både Aalto-universitetet och Konstuniversitetets teaterhögskola.
Om genombrottet var explosivt så är Diptyk istället extremt stram och återhållsam. Vägen mot döden kan på scenen kännas mycket långsam (inte alls som i filmer eller tv-serier). I realistiska scener följer man här steg för steg texten i de neutrala broschyrerna som vi får av hälsovårdsmyndigheterna när cancerdöden nalkas.. Ensemblen målar upp alla stadier på slutrakan av den palliativa vården.
Vi åskådare sitter bakom en nästan omärkbar plastvägg som avskärmar oss från scenen. Som i ett akvarium befinner sig Hannas (Maria Ahlroth) lilla lägenhet där vi får följa hennes långsamma resa mot döden. Det blir både upp- och nedförbackar.
Gripande stumhet
Hanna har sin syster Milla (Jessica Raita), sin mamma (Lilli Sukula-Lindblom) och hälsovårdspersonal runt sig, till och med en pojkvän dyker upp (Oscar Pöysti).
Skådespelarna är dämpade, situationen vardaglig, detaljerna viktiga. Det går långsamt. Jessica Raita och Lilli Sukula-Lindblom spelar nedtonat och Oskar Pöysti tar snyggt hand om alla manliga roller (läkaren, olika slags skötare och pojkvännen). Uttrycket i pjäsen är så nollställt att också om man ibland tycker sig höra en viss ironi mellan raderna i hälsovårdens liturgi så kan det lika gärna ha uppstått i ens eget sinne.
Föreställningen har en nästan filmisk prägel. Vi ser personerna syssla på i sin vardag, det finns långa, långa tysta stunder utan dialog. Livets långsamma rytm. Ibland värmer små glädjestunder. Rytmen känns skön och kryper in i hjärtat. Denna tomhet lämnar utrymme för var och ens egna erfarenheter och känslor att blanda sig med skeendet som skildras. Chopins “Sorgmarsch” hörs ibland i de tysta stunderna.
Så småningom blir det allt svårare för Hanna att klara de mest elementära sysslorna.
Ensemblen verkar förvandlas till en stor organism som bär oss fram mot slutet. Det finns oförglömliga scener där skeendet säger mera än tusen ord, exempelvis när Milla ska duscha den redan ordentligt försvagade Hanna. Vi hör andningen, vi ser den kroppsliga ansträngningen, bedrövelsen och ledsenheten medan vi ser de två kämpa med denna för alla friska så självklara uppgift. Det blir en liten thriller – ska de klara det på tumanhand?
I början av föreställningen redogör regissören/författaren noga för sina inspirationskällor inom filosofi, bildkonst, fotokonst och musik, Man kan också känna att hon förklarar – på gott och ont. Hennes röst återkommer ibland och ber oss att ge akt på vissa saker också senare.
Borde vi ha dansat?
En diptyk består av två delar, så också Viirus föreställning. Den första delen, En god död, är dominerande. Den andra delen, Jag vill se oss dansa och städa, som kommer efter en paus, är mycket, mycket kort. Den inleds med en dramatisk stund då väggar åker runt eller rämnar och ljus flyter in i dödsrummet – och snart börjar skådespelarna städa. De bär runt saker hit och dit, lägger dem i lådor och på bord, luftar och packar täcket, och så vidare. Sedan bjuder man in publiken att delta. På premiärkvällen var det bara ett fåtal personer som kände sig hågade. När också de hade tagit en liten städtur på scenen och återgått till sina platser är det slut.
Minna Lund säger att den andra delen ställer frågan ”Vad kan vi göra just nu, när vi ändå lever?”. Denna andra del förblev för mig trots allt ett mysterium. Kanske borde vi alla ha stegat fram för att städa och dansa? Här dansade ingen.
Camilla Thelestam
Teater Viirus: Diptyk
Regi och manus: Minna Lund
Översättning: David Sandqvist
På scenen: Maria Ahlroth, Oskar Pöysti, Jessica Raita ja Lilli Sukula-Lindblom.
Scenografi: Riku Suvitie
Ljusdesign: Tuomas Honkanen
Ljuddesign: Axel Ridberg
Kostymdesign: Mirva Mietala
Sömmerska: Elina Riikonen
Videodesign: Riku Suvitie, Minna Lund
Dramaturgi: Elina Snicker (UNTO)
Producent: Hanna Sundman
Spelar fram till 2.5 2025
