Hur lär vi oss om det som är viktigast i livet? När lär vi oss det, och när blir vi varse det vi har lärt oss?
Böcker spelar en stor roll i mitt liv. Ändå har jag i mitt samarbete med indiska vänner gång på gång slagits av hur mycket av det som är mest värdefullt i arvet från Gandhi och hans tid lever vidare i deras liv genom muntlig tradition. Jag har tänkt på detta ofta under det gångna året, då jag har märkt att jag nästan dagligen tänker på klimatpolitiken och den europeiska och finländska gränspolitiken i ljuset av muntlig tradering av två bibelställen.
Mina lärare i Hertonäs svenska folkskola påstod att Jesus på korset sa: ”Förlåt dem, för de veta icke vad de göra.” Det stället i Bibeln bär jag, som inbiten ateist, sedan dess med mig, som en tröst, både när jag har svårt att uthärda det andra gör och när jag har svårt att uthärda mig själv.
Det andra stället i Bibeln, som jag under det gångna året ofta har återkommit till, har två parallella fästpunkter i minnet. I mitt barndomshem brukade vi avsluta julaftonen med högläsning ur Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. En höjdpunkt var alltid det ställe där Broder Willibald, som kommit för att omvända vikingarna, men nu strider vid deras sida, tar upp ”en god sten” som han slungar i trynet på den gemensamma fienden så att blodet flyter. Stenen åtföljs av ropet ”Älska din nästa!”
Samma bibelcitat har senare gjort ett annorlunda, men lika glatt och lika outplånligt intryck på mig. Såhär gick det till: I de finländska folkrörelserna för fred och global solidaritet har jag haft glädjen att lära känna troende kristna aktivister. Den för tidigt bortgångne Ulf Särs var för mig en viktig representant för den här traditionen. Mina troende vänner i rörelsen kunde sinsemellan, oftast skämtsamt, med glimten i ögat, tala om nästankärleken. Nästankärlek! Ordet bar på så många samtidiga, överlappande, motstridiga betydelser. Med fanns en del förlåtelse, en del kritik, och en del uppmaning att försöka igen. Ordet stod också för flera delar gott humör och gemenskap. Som om man samtidigt skulle ha sagt: ”Kom igen, vi står i det här tillsammans!”
Jag tänker ofta: Nog måste nästankärleken vara svenskans vackraste ord. – Vi vill, men vi kan inte alltid. Ändå behöver vi inte ge upp och bli cyniska. Vi kan försöka på nytt. Och man kan då tänka på en mening hos Proust: ”Det saknar inte helt sin betydelse om vi någon gång har fått leva i närheten av kärlek.”
Vi, Finland, beslöt alltså i juli detta år att vi, om rikets säkerhet kan tänkas vara ifrågasatt, hellre berövar okända immigranter rätten till liv, än prövar deras sak.
I somras godkände den finländska riksdagen med 5/6:s majoritet en ny gränslag, den så kallade ”avvisningslagen”. Lagen innebär att regeringen, om den i samråd med presidenten på basen av sekretessbelagd information bedömer att hot mot landets säkerhet kan föreligga, kan besluta att migranter som tagit sig över gränsen måste avlägsnas ur landet utan att de ges rätt att söka asyl. Gränsbevakningen åläggs i sådana fall att verkställa lagens krav med de maktmedel som står till förfogande. Vi, Finland, beslöt alltså i juli detta år att vi, om rikets säkerhet kan tänkas vara ifrågasatt, hellre berövar okända immigranter rätten till liv, än prövar deras sak.
Jag tänker då på Röde Orm och Ulf Särs och jag tänker att de här migranterna inte har plats i kretsen för den finländska riksdagens kärlek. Och jag tänker, i min förtvivlan, på Jesu bud att vi må förlåta.
Jag ser naturligtvis på gränslagen även med avstamp i den filosofiska teorin om det moderna. En anledning till att den moderna västerländska civilisationen har vuxit sig lockande och stark är dess ovanliga kombination av ett högt ideal och en högst världslig lockelse. Den moderna kulturen säger sig värna om etisk universalism, om alla människors gemensamma, omätliga människovärde. Vid sidan av det högtställda idealet framför den ett ovanligt löfte. Löftet är att åt alla människor i detta liv ge en inträdesbiljett till en värld av överflöd, till consumer paradise. Under drygt hundra års tid, från mitten av 1800-talet ända tills insikten om tillväxtens gränser kom emot, trodde många människor att idealet och överflödslöftet går hand i hand, att vi samtidigt kan förverkliga båda.
Det vi nu långsamt håller på att lära oss är att det inte är så. Vi håller på att lära oss att vi måste välja. Om vi väljer ”nästankärleken” – strävan till rättvisa och jämlikhet och respekt för alla människors omätliga värde – då måste vi välja bort överflödslöftet. Och om vi väljer överfödslöftet, då måste vi välja bort respekten för de mänskliga rättigheternas universella giltighet.
Den tolfte juli 2024 valde 167 finländska riksdagsledamöter av 200 att rösta för överflödet, överflödet för oss i Finland, och att rösta mot kärleken till nästan.
Kan vi förstå riksdagens beslut?
Jag tänker såhär: Det vi säkert kan förstå är att vi för länge sedan, av den moderna utvecklingens allt snabbare hjul, har kastats in i en verklighet som framstår som svår, kanske omöjlig, att begripa.
Vi vet att avvisningslagen ger det till uppgift åt vår gränsbevakning att tvinga ut ur landet mäniskor som klassats som föremål för ”instrumentaliserad inresa.” Vi vet också, men vill kanske inte förstå det vi vet: att de till ”instrumentaliserad inresa” fördömda är människor som vi kunde respektera. Vi vill inte förstå det, för vi längtar tillbaka till den värld där vi lovades allt, överflöd och lika rättigheter för alla. Den världen har vi lämnat bakom oss. Men att det faktiskt är så, att två av den moderna tidens största löften är oförenliga, är svårt för oss att acceptera.
Det vi inte vill förstå har vi svårt att förstå.
Men kan vi då förlåta oss och andra för att vi inte har förstått? Ja, om inte annat så kan vi kanske nästanförlåta? Det kan vara en nödvändig tröst.
Men vi behöver inte ge den korsfäste Jesus sista ordet. Vi kan faktiskt också göra annat än försöka förlåta. Vi kan arbeta politiskt. Vi kan organisera oss och delta i folkrörelsernas och partiernas vardag. Vi kan också fortsätta arbetet mot avvisningslagen och mot EUs gränspolitik och för respekten för rätten till liv, också när migranterna kommer till Finland över den ryska gränsen eller till EU över Medelhavet.
