Efter helgerna, när man kanske minst av allt vill tänka på julsaker, såg jag Tia Kouvos Mummola (Familjeliv). Filmen hade premiär redan 2023 men kan ses på Arenan fram till november.
Mummola är ett ypperligt exempel på en beskrivning av mönster som satt sig i kulturen men där filmen undviker att cementera dem. Ofta när jag tar del av olika kulturella verk (inte bara film) tänker jag på den hårfina och ofta av intressanta gråzoner omgivna skillnaden mellan att reproducera en stereotyp (genom att skildra den endimensionellt) och att visa upp hur den ser ut och lever vidare i det riktiga livet.
Ramen i Kouvos berättelse (hon har även skrivit manus) är ett julfirande någonstans i närheten av Lahtis. Matriarken Ella (en underbart vardagsångvältande Leena Uotila) bor med sin alkoholiserade make Lasse (Tom Wentzel) i ett litet hus på landsbygden. Dit är de vuxna barnen med familjer bjudna. Det som följer är en kavalkad av scener ur en ganska typisk finländsk jul, med tristessen, frustrationen, familjedynamikens trötta svängar och pratet på tomgång. Alla mår mer eller mindre dåligt, men på olika sätt. Ur detta skapar Kouvo tragedins komedi eller komedins tragedi, där de extra varven som dras ändå bottnar i något som går att känna igen och som jag för egen del har svårt att värja mig mot.
Allt förmedlas genom en livsnära ljudbild och ett fotoarbete (Jesse Jalonen) som slående ofta tränger in oss tittare i dörrhålet, varifrån vi bevittnar hur personerna stökar på i (eller utanför) bild.
Att julfirarna behöver andrum utanför detta klaustrofobiska sammanhang blir mer än klart. Men efter andningspausen lommar man tillbaka in till den gemenskap som firandet är, på gott och ont.
I Mummola finns det visserligen tysta män och pladdrande kvinnor, män som super och kvinnor som ojar sig, men här gräver man ett lager till, reducerar inte personerna till stereotypierna.
Vissa scener kan tyckas likna bekanta sketcher som driver med det typiskt finländska. Men det som tar Mummola till en djupare nivå är att den lyckas beskriva hur de här klichéerna fortlever i människors liv. Tystnaden som ärvs, det till intet förpliktigande pladdret som stöps i nya former men med samma mall. Mormor dillar förvirrat om att Citymarket renoverats så fint (i veckan, eller för några år sen?), döttrarna Helena och Susanna (Ria Kataja och Elina Knihtilä) käbblar om skillnaden mellan smör och margarin medan maken till en av döttrarna, Risto (Jarkko Pajunen) inte klarar av att prata om annat än organisationsreformerna på jobbet.
Mummola behandlar ett ämne som ältats otaliga gånger på film, inte minst i den finländska: alkoholism och kontaktlöshet. Det nya är hur detta i Kouvos film upplevs genom sällskapets yngre ögon och öron, för dem är världen ny och inte huggen i sten.
När släkten är på väg att sätta sig vid julbordet är det Susannas och Ristos cirka tioåriga dotter Hilla (Ella Paajanen) som ifrågasätter att den stupfulla Lasse ska få ”förstöra stämningen”. Slående är också att hon är den enda som verkar tala med (inte bara om) honom, på ett direkt sätt utan det vanliga skrockandet, ojandet eller tysta ogillandet.
Ett annat exempel är när Helena och den nästan vuxna sonen Simo (Sakari Topi) just har varit och handlat på Prisma och slänger i sig ett mellanmål vid en kiosk. Helena börjar, på ett sätt som starkt påminner om hennes egen mor Ella, fråga om Simo har någon flickvän, för det börjar ju vara dags för sånt. Nåh, kanske en pojkvän också, säger Simo lakoniskt och bryter upp snacket på ett milt men bestämt sätt.
I en nyckelscen som återknyter till det ovan beskrivna får vi se Lasse som efter den hemska julen tagit på sig finskjorta och kammat sig, nu ser vi honom omfamna en gammal vän (Matti Onnismaa). Ytterst varsamt låter Kouvo oss ana en sida av Lasses olycka där han sitter med ölflaskan framför sina sportrepriser. Simos milda svar till sin mors aningslösa uttalande om hur livet ska levas står i kontrast till den äldre generationens tysta sorg och grymtande.
Således blir Mummola inte bara en berättelse om den ingrodda tystnaden och det tomma pratet, utan också om motståndet, att bryta upp det tysta och tomt pladdrande utan att det för den skulle måste vara ett uppror eller ett avvisande.
Zinaida Lindén skrev i Ny Tid 12/24 om den finländska filmen och den ömhet som på ett överraskande sätt är ett framträdande element i den. Mummola är verkligen ett exempel på detta, och blir i den ett ganska sällsynt sätt att tackla den svåra problematik som så lätt blir bara en kulturell stereotyp.
Det jag också slås av med Kouvos manus är att hon gör upp med de slitna bilderna av män och kvinnor, pojkar och flickor. Härvidlag liknar den en rad nyare finländsk film som exempelvis Tytöt tytöt tytöt eller For Boys, vilka båda känts fräscha i en filmtradition som känts sluten i sitt traderande av hur män och kvinnor är.
I Mummola finns det visserligen tysta män och pladdrande kvinnor, män som super och kvinnor som ojar sig, men här gräver man ett lager till, reducerar inte personerna till stereotypierna, som min vän Salla Aldrin Salskov uttrycker det i ett samtal om Mummola.
Ett exempel på detta är den i sig ganska sketchaktiga scenen där Susanna och Risto sitter i en bil i sitt garage för att ”tala ut” på tu man hand. Susanna är ledsen eftersom hon upplever att Risto avvisar henne. Grälet följer förutsägbara spår medan den rörelsesensorinställda belysningen slås av och på.
Jag kan tänka mig en film där en sådan här scen skildras gravallvarligt. Nu fylls de finländska klichéerna (där man ska skrika och härja för nu orkar man inte pladdra eller tiga mera) med komik men också med det existentiellt igenkännbara: de där grälen som går på automatik och där rollfördelningen är given. Men sedan händer något: Susanna tar till nävarna, och Risto säger: ”Ei saa lyödä!” (Man får inte slå!) Kommer de att fortsätta så här? Kanske. Men poängen är att här visas en variant av ett könat mönster som filmen lyfter fram som en kliché som människor fastnat i, och klänger sig fast vid, och samtidigt är situationen också något annat än just det.
Det hoppfulla är att detta inte beskrivs som ett givet öde, utan något som just kan ses med de ögon- och öronpar som den yngre generationen bär på. Den sista scenen, där Hilla stillsamt tittar sig omkring i Lasses verkstad, är rörande. Här händer egentligen inget särskilt, men ändå gör det ju det, eftersom vi får ta del av ett annat sätt att närma sig familjens historia, utan att ännu veta vad detta kommer att betyda.
Foto: Jesse Jalonen / Aamu Film Company
