Dostojevskijs Brott och straff blir i Q-teatteris geniala uppdatering en föreställning som är både här och nu och tidlös. Den utmanar intellektuellt utan att ge avkall på det mänskliga.
Det är inte utan en viss bävan som jag bänkar mig på Q-teatteri i Helsingfors för att ta del av regissören Esa-Matti Smolanders och dramaturgen Rasmus Arikkas bearbetning av Fjodor Dostojevskijs Brott och straff. Fast egentligen skulle jag inte behöva oroa mig. Det är något magiskt med Q-teatteri.
Brott och straff är Dostojevskijs uppgörelse med den nihilim som på 1860-talet florerade i St. Petersburgs studentkretsar. Boken följer den unge, utfattige författaren Raskolnikov som i ett febrigt infall yxmördar den gnidiga pantlånerskan Aljona för att komma åt hennes pengar, och under resten av romanen kämpar med samvetskval över sitt dåd. Raskolnikov rättfärdigar sitt brott med att exceptionella individer har moralisk rätt att göra övertramp – till och med mörda – om det tjänar samhällets bästa. Dostojevskij drar nihilisternas tankar om rationell egoism till sin spets i passager där Raskolnikov argumenterar för att den intellektuella samhällseliten är överställd vanliga dödligas moraliska betänkligheter eftersom de driver världen framåt. Ett genis överlevnad är värd en miljon pöbelliv.
Som motpol till Raskolnikovs rationella egoism ställer Dostojevskij den vackra och visa Sonja, en ung kvinna som, trots att hon drabbats av en rad tragedier och tvingas försörja sig genom prostitution, aldrig förlorar sin osjälviska altruism, djupt rotad i hennes religiösa övertygelse. Genom Sonjas medmänsklighet och ömhet konfronteras Raskolnikov till slut med sina villfarelser och genomgår en moralisk och andlig omvändelse.
Att Marmeladov, som snarast är en bifigur i boken, fått så stort utrymme i föreställningen vittnar om Smolanders vilja att lyfta fram ångern och förlåtelsen som sitt centrala tema.
Dostojevskijs humanism i fokus
Det är också den här kärnan som Smolander och Arikka i sin bearbetning mejslar fram. Genom att skära bort allt fläsk lyckas de koka ner Dostojevskijs tegelsten, full av karaktärer, parallella handlingar och sidospår, till en slimmad helaftonspjäs på drygt två och en halv timme utan att det känns torftigt. Istället för att försöka klämma in dramat med Raskolnikovs syster Dunja och hennes två romantiska rivaler, som upptar stora delar av boken, skär Q-teatteri ner persongalleriet till fem centrala karaktärer: Raskolnikov, Aljona, Sonja, hennes far Marmeladov och poliskonstapeln Porfiri Petrovitj.
Att Marmeladov, som snarast är en bifigur i boken, fått så stort utrymme i föreställningen vittnar om Smolanders vilja att lyfta fram ångern och förlåtelsen som sitt centrala tema. Även om Sonjas kristna altruism fortfarande spelar en central roll, är det ångerfulla Marmeladov (spelad av en magnifik Hannu-Pekka Björkman), som supit bort sitt jobb och sina pengar, och indirekt drivit sin dotter Sonja till prostitution, som bär föreställningens kanske viktigaste uppmaning: förlåt dig själv för dina synder, inte för att du tror på en plats i himlen, utan för att någon annan gör det. Samma tema går igen hos polisen Petrovitj (igen Björkman), som uppmanar Raskolnikov att erkänna sitt brott, inte för att lindra sitt straff, utan för att förlåta sig själv.
En av föreställningens starkaste scener är då Raskolnikov i Miro Lopperis skepnad erkänner sitt brott för Sonja (Elena Leeve), och rättfärdigar sig med ett tal som uppdaterar honom till vår tids vit makt-terrorister som Anders Behring Breivik, och i nästa stund påminner oss om att också dessa människor är värda vår medkänsla och förlåtelse. Det är en insikt som är svår att ta till sig, men samtidigt en som påminner oss inte bara om Dostojevskijs storhet som författare, men också om hans stora humanism.
Allt faller på plats
Q-teatteris uppsättning förtjänar fler lovord än vad jag får rum för här. Dramatiseringen är inte mindre än genial – inte minst valet att låta alla fyra skådespelare, Lopperi, Leeve, Björkman och Lotta Kaihua, gestalta de olika sidorna av Raskolnikovs personlighet och psyke. Smolander och Arikka lyckas med konststycket att förlytta handlingen från 1860-talets St. Petersburg till Helsingfors år 2025, så att uppsättningen känns aktuell utan att tvingas ge avkall på originalets tematik eller drama. Dessutom kommenterar Rikos ja rangaistus obesvärat allt från dagens kulturpolitik till den moderna mannens vilsna utanförskap utan att det känns krystat.
Föreställningen är ställvis hysteriskt rolig utan att den tummar på mörkret och allvaret. Komiken uppstår ur en mänsklig igenkänningsfaktor snarare än ur ironi eller karnevalisering. Regin och scenografin är avskalade utan att det känns kliniskt. Scenografen Milja Aho, ljusdesignern Topias Toppinen och ljuddesignern Pekka Killiäinen återskapar med kreativa lösningar den tryckande atmosfär av febrig, svettig och klibbig hetta som genomsyrar Dostojevskijs roman. 1800-talets ryska soppkök förvandlas sömlöst till karaokebarer, droskor till spårvagnar och de ryska gatornas smärtsamma larm till tjutet från backande paketbilar.
Alla fyra skådespelare förtjänar beröm, men framför allt blir man än en gång påmind om varför Hannu-Pekka Björkman anses som en av vår tids allra största skådespelare. Varje replik han yttrar känns som om den är spontan, hans närvaro är total och hans värme skär rakt genom salen. Och vilken mångsidighet han ger prov på bara i denna föreställning!
Q-teatteris Rikos ja rangaistus är närapå fulländad teater – brännande aktuell och samtidigt tidlös, intellektuellt utmanande och samtidigt djupt mänsklig. Knappast nyskapande på något sätt, men en påminnelse om att man inte måste uppfinna hjulet på nytt för att göra teater som är här, nu och på samma gång evig. Smolander är född 1988 och Arikka 1994. Om det är så här den finländska teaterns framtid ser ut, så är den ljus.
En kritik har jag, som jag upprepar med Cato den äldres envishet: Q-teatteri måste ta steget in i 2020-talet och fixa textning till sina föreställningar. Det är rent ut sagt pinsamt att det inte är ordnat vid det här laget.
Q-teatteri: Rikos ja rangaistus. Baserad på en roman av Fjodor Dostojevski. Regi och bearbetning: Esa-Matti Smolander. Föreställningsdaraturg: Rasmus Arikka. I rollerna: Hannu-Pekka Björkman, Lotta Kaihua, Eleva Leeve, Miro Lopperi. Scenografi: Milja Aho. Dräkter: Iida Ukkola. Ljus: Topias Toppinen. Ljud: Pekka Killiäinen. Mask: Riikka Virtanen. Spelas till 9.5.
Foto: Mitro Härkönen
