Petter Sandelins Skott, hans romandebut, är vackert skriven. Berättelsen är drömsk och skildrad med en melankolisk distans från den värld som narrativet utspelar sig i. När jag under avbrott i läsningen springer längs med beckmörka skogsvägar kan jag märka att känslan av avskildhet uppblandat med en känsla av sorg, saknad och ibland kuslighet stannat kvar; Skott är en litterär upplevelse.
Skott är däremot inte en krigsroman med namngivna enheter, lägesbilder eller vapen- och utrustningsdetaljer. Huvudpersonen Tallgrens pluton, som snarare känns som en grupp, består av några namngivna individer, samtliga med svenska namn, kanske österbottningar som håller en befäst del av ödemarksfronten i vad som kan vara Fjärrkarelen under de sista månaderna av fortsättningskriget. Inget av detta sagt som klander, just det svävande greppet ger skildringen en del av sin styrka.
När huvudpersonen Tallgren introduceras är han ny i kriget. Han blir genast drabbad av veteranen Ståhls skönhet och hans kärlek besvaras. Snart förstår förmodligen kamraterna i plutonen vad som pågår, men de verkar ordlöst acceptera förhållandet. Romanen, som är en berättelse om förbjuden kärlek i den våldsamma dödens närhet, bärs av det minimalistiska språket, meningarna har en eterisk och lyrisk känsla utan att det blir pretentiöst.
Ibland blir dock bilderna för nötta för att riktigt bära. Vissa inslag känns som obligatoriska bilder i finländska krigsskildringar; mannarna dricker sig fulla på hembränt, dansar till musiken från improviserad orkester, det maktfullkomliga, beräknande låtsat förtroliga befälet som uttrycker sig i högtidliga verklighetsfrämmande fraser. En nyare variant av återkommande ingrediens, är ögonblick med fokus på vilda djur, insekter, blomster och naturen i stort som soldaten betraktar i stridsterrängen. I Skott är det en domherre som kort blir föremål för huvudpersonens beskydd. Att läsa om skallrande tänder, om att pissa på sig och att världen känns som om den vore upp och ner under granatbeskjutning kan få läsaren att förlora känslan av därvaro, som Sandelin annars lyckas med, eftersom man läst, hört och sett samma meningar och bilder förut. Det är inte mycket sådant i Skott, men å andra sidan är boken också så kort att alla inslag tenderar att bli pregnanta.
När jag då och då negativt reagerar på språket och på vissa bilder som jag bedömer som nötta kan jag drabbas av misstanken att jag är ogin mot Sandelin eftersom han liksom jag är finlandssvensk. Är jag extra känslig för att jag har för mig att jag vet vad han skriver om och för att jag delar ungefär samma geografiska och kulturella bakgrund? Med andra ord: är det en form av djupt ingrodd jantelag som jag omedvetet tillämpar i mina reaktioner?
Berättaren i Skott beskriver en tid då han levde som soldat, och en annan tid, soldatkroppen beskrivs som död; han har återuppstått som en tall. Det är inte uppenbart hur perspektivet ska läsas. Ibland kan jag tycka att tall-varon är en fin uppfinning för att visa det förgängliga i människans eländiga krigande, allt som kommer i vägen för kärleken och naturens evighet. Andra gånger känns det som om perspektivet är ansträngt med sina biologiska beskrivningar av tallens liv i ödemarken. Ibland ger perspektivet stiliga ingångar till berättelsen.
Den roman jag associerar Skott med, trots att de åtminstone ytligt inte har något gemensamt, är Christan Brandts Berättelsen om slutet. Det gemensamma finns i det drömska perspektivet som gör att man kommer ihåg vad man läst som en känsla av att man tagit del av egen värld.
Petter Sandelin:
Skott.
Schildts & Söderströms, 2024.
