Nina Björk skriver i Medan vi lever om vad som är viktigt för oss och varför vi kan förhålla oss kritiskt till vår samtid, men i hennes resonemang saknas våra relationer till andra, skriver Hugo Strandberg.
När en ny bok av Nina Björk kommer ut tar jag mig an den med stor förväntan. Alla hennes tidigare böcker har jag nämligen uppskattat mycket: på ett både lättfattligt och djuplodande sätt reder hon ut samtidens blinda punkter, med en sällsynt förmåga att hålla fast vid det som i sista hand är det riktigt viktiga. Det tar dock inte lång stund innan Medan vi lever framstår som en stor besvikelse.
Redan av bokens titel framgår att det här inte är någon sammanhållen bok. Den innehåller mycket riktigt ”tankar om existensen”, och även om jag inte vet något om bokens tillkomst ger den ett hopklippt intryck, som om material som i kortare krönikor kunde varit tankeväckande eller roligt satts samman i en vindlande kedja av associationer, utan någon större hänsyn till motsägelsefrihet eller sammanhållande tematik.
Kritikens frihet
En central tråd som håller samman ungefär hälften av boken finns dock. På många sätt är man bestämd av de villkor under vilka man lever, menar Björk, men det omintetgör trots allt inte möjligheten att inta ett kritiskt perspektiv på det samhälle man är del av. Hon ger många talande exempel på hur en till synes radikal hållning ofta leder till ett förnekande av samhällskritikens möjlighet och därmed till ett accepterande av rådande samhällsförhållanden, alltså till motsatsen till radikalitet. Men hur är det med hennes försök att förklara vad denna kritikens frihet består i?
Att något är på ett visst sätt hindrar en inte från att fråga sig om det är bra att det är så. Problemet är dock att även vår bedömningsförmåga påverkas av det samhälle vi lever i. Reklam påverkar vad vi vill ha, i ett sexistiskt samhälle faller alla in i sexistiska tankemönster. Men även detta är det möjligt att inta ett kritiskt förhållningssätt till. Björk framhåller därför frågan ”vill jag vilja det jag vill?” Genom att ställa den frågan kan jag komma till insikt om att mycket av det jag vill vill jag djupast sett inte. Så långt verkar Björks resonemang klart. Men frågan ”vill jag vilja det jag vill?” ger hon en betydligt mer central roll än så. För henne är den ”nog den bästa existentiella fråga jag vet.” Denna fråga riktar nämligen uppmärksamheten på det som Björk menar är den yttersta källan till all politisk och existentiell insikt: min vilja. Här har vi den hårda klippa där spaden viker sig, som hon på ett ställe i boken formulerar det.
Visserligen finns det andra tendenser i Medan vi lever. Vad som gör boken så svår att sammanfatta, därför också kritisera, är att så snart man tror man förstått Björks resonemang säger hon, direkt eller indirekt, något som motsäger det. Det finns ställen där hon framhåller att det finns sådant som är objektivt värt att bry sig om, alltså oavsett min vilja. Men hur detta ska förstås och vad det mer konkret innebär säger hon mycket lite om. Och i vilket fall återvänder hon gång på gång till tanken att det ytterst sett viktiga är att inte svika sin egen förståelse av vem man är.
Ett sätt att förstå varför Björk hamnar här, också varför hennes resonemang är så tvetydigt, är att hon med rätta vänder sig bort från paternalism och elitism, från att vissa ska bestämma hur alla andra ska leva, men som alternativ till det bara ser den egna viljan.
Andra saknas
Ett sätt att förstå varför Björk hamnar här, också varför hennes resonemang är så tvetydigt, är att hon med rätta vänder sig bort från paternalism och elitism, från att vissa ska bestämma hur alla andra ska leva, men som alternativ till det bara ser den egna viljan. Detta gör henne inte helt nöjd, därav hänsyftningarna på det objektivt värdefulla, något vars auktoritära anstrykning heller inte gör henne nöjd, också det med rätta. Inget av alternativen ser hon som tillfredsställande; hon har alltså hamnat i en tankemässig återvändsgränd vilken hon inte kan ta sig ut ur givet de möjligheter hon ser.
Låt mig därför ställa några frågor. Vad är det som väcker protestens ”nej!” hos mig, vad är det som samhällsförhållandenas destruktivitet våldför sig på? Är inte svaret uppenbart? Andra människor, vår gemensamma värld, naturen! Alltså inte specifikt min vilja. Inte heller hur det våldför sig på deras vilja eller självförståelse, dels eftersom vår gemensamma värld och naturen knappast kan sägas ha en sådan, dels eftersom min protest blir starkare, inte svagare, när folk verkar acceptera att bli förtryckta. Vad som saknas i Björks resonemang är helt enkelt andra. Vad som saknas är en förståelse av vad det innebär att leva tillsammans, bortom allt förtryck – man kunde kalla det kommunism.
Man kunde också kalla det kärlek. Och det är just i ett kapitel med det namnet som problemen i Björks Medan vi lever blir som tydligast. Att älska någon beskriver Björk som att positivt värdera hens personlighetsdrag. Också kärlek blir alltså en fråga om mig, om vad jag finner värdefullt. Att lägga till att det finns sådant som är objektivt värdefullt ändrar väsentligen ingenting, för kärlek är också i ett sådant fall bara en relation till vissa personlighetsdrag, inte något att vara tillsammans i. Enda undantaget till detta verkar vara Björks kärlek till sina barn, en kärlek hon inte beskriver som en värdering av personlighetsdrag. Men av detta drar hon inga slutsatser, trots att det här skulle finnas en utgångspunkt för ett helt annat sätt att förstå vad det kunde innebära att vara tillsammans, också bortanför barndomen och släktskapet.
Till synes kan detta tyckas vara ett problem enbart av mer allmän karaktär, men det har konsekvenser också för Björks diskussioner om specifika samhällsfenomen. Jag kan ge ett exempel. I kritik mot idén att självframställan på sociala medier är helt oproblematisk eftersom vi ändå alltid framställer oss själva och spelar roller i alla våra relationer påvisar Björk sådant som en sådan föreställning förbiser. Föreställningen att vi alltid bedömer och värderar varandra ställer hon sig däremot inte alls kritisk till, ser hon inte som ett problem. För enligt Björk är ju kärlek just det, att bedöma och värdera någon på ett positivt sätt. Men är inte ett av problemen med sociala medier att vi där alltför ofta ställs inför en värderande blick, inte mindre hotande när den för tillfället är positiv?
Medan vi lever är som sagt en stor besvikelse. Trots det är Nina Björk ändå en av de viktigaste samtidskritiska skribenterna på svenska. Alla andra av hennes böcker kan inte rekommenderas varmt nog!
Nina Björk:
Medan vi lever: Tankar om existensen.
Wahlström & Widstrand, 2024.
