Påven Franciskus är allvarligt sjuk. Han är inlagd på sjukhus. Varje morgon slår de mest trogna katolska följeslagarna upp morgonnyheterna för att få en rapport om läget. Har febern lagt sig, har natten varit lugn?
Påvens vacklande hälsotillstånd har försatt hela landet i väntan på om påvens hälsa ska förbättras eller försämras.
Men även i väntan på premiärminister Giorgia Meloni.
Det var inte länge sedan Meloni surfade på toppen av vågen. Hon hade lyckats ena högern i hemlandet och vunnit starkt stöd hos delar av befolkningen. Internationella medier utmålade henne som Europas nya extremhögerdrottning. Genom ett banbrytande förslag att skicka asylsökande och migranter till Albanien ville Meloni även skapa en modell för europeisk migrationspolitik. Bli en europeisk ledare för andra att följa.
Hon var också den enda europeiska regeringschefen på plats under Trumps installation.
Men det känns som en annan tid. Sedan dess har Italien under Melonis regim anmälts för att ha varit värd för en internationellt efterlyst libysk general vid namn Nileem Osama Almasri, misstänkt för tortyr, våldtäkt och mord på migranter. Han tilläts resa in och ut i landet för att se fotbollsmatcher i högsta serien.
Och nu tystnad. Twittrandet från regeringschefen har glesnat. Meloni verkar inte heller längre veta vilken fot hon ska stå på efter Trumps agerande i frågan om kriget och freden i Ukraina.
Men så i söndags dök hon ändå upp på videolänk under de konservativas partikonferens i Washington DC och sade att ”i och med Trumps seger har deras (vänsterns red. anm.) irritation förvandlats till hysteri. Inte bara för att vi konservativa vinner, utan för att vi också samarbetar globalt”. Och det är nog i detta Meloni för stunden hämtar sitt stöd.
På hemmaplan räckte det inte att Sanremofestivalen – Italiens motsvarighet till Melodifestivalen – blev en av de mest konservativa festivalerna på i runda slängar ett decennium. Spektakulära outfits, insmugna politiska slagord och queera uttryck i olika musikgenrer hade i år fått ge vika för kärleksballader framförda av artister – allt från trappare till rockartister – iklädda mörka kostymer.
Det blåser trots allt, och kanske för första gången, lätt motvind för Meloni. I mitten av februari gick tusentals italienare ut på gatorna i Bologna, Milano, Neapel och Rom i protest mot regeringens nya dekret och lagar som hotar grundläggande demokratiska rättigheter såsom organisations- och strejkrätten samt yttrandefriheten. En student eller varslad industriarbetare som demonstrerar riskerar upp till två års fängelse genom de nya ”säkerhetslagarna”. Civil olydnad och aktivism ska inte längre få förekomma.
En miljöaktivist som blockerar en väg riskerar att skaka galler i sju år! Migranter och dömda ska inte få protestera alls. Inte ens passivt.
Är det den nyfascistiska politiken som börjar visa sitt rätta ansikte? Det menar facken, människroättsorganisationer och kvinnorättsaktivister. För säkerhet kan aldrig uppnås med förtryck och repression. Våld föder våld. Inte trygghet. Inte fred.
I detta djupt katolska och konservativa land är det ironiskt nog i dag den till åren komna presidenten Sergio Mattarella och påven som är de starkaste rösterna för fred och klimatarbete och som motsatt sig rasism och trätt fram till försvar för migranter, minoriteter och andra socialt utsatta grupper i samhället.
Detta medan regeringen mest är intresserad av sin egen förträfflighet.
Publicerad i Ny Tid 2/25, 11.3.2025.
