Det turkosa havet, de vita byarna, de gröna olivlundarna, den stekheta solen. Dessa intryck förknippas ofta med Grekland, snarare än Aten. Det är inte förvånande. De som har rest till Aten känner igen besvikelsen när flygplanet närmar sig staden och man skymtar betongdjungeln som breder ut sig över bergen. Henry Miller beskriver, i The Colossus of Maroussi (1941) sin ankomst till Aten: ”Det finns inget inbjudande med den. Det får en att undra varför man bestämde sig för att resa till Grekland. Det är inte bara något torrt och ödsligt över scenen, utan också något skrämmande.” Och Miller hann se staden innan betongen började dominera i arkitekturen.
Om man bortser från lukten av avgaser och trafikbruset blir man påmind om att Aten faktiskt var den västerländska kulturens vagga. “Vad Mecka är för muslimen, Jerusalem för den kristna eller juden är Grekland för den västerländska humanisten”, skriver Nils Berglund i Aten och det grekiska fastlandet(1971). Vid Akropolis sluttning formades demokratin (för fria män) men också teatern och litteraturen.
Mitt förhållande till Aten inleddes 2011, när min mamma tog med mig, då åtta år gammal, och min sexåriga syster till hennes gamla klasskompis bröllop. Jag överväldigades av skarorna av katter och hundar som sökte sig till strimlor av skugga. Gatudjuren yrade omkring och speglade den oroliga känslan i luften.
Tre år hade gått sedan Greklands stora statsskuld avslöjades. Landet hade tvingats acceptera hårda lånekrav, arbetslösheten hade skjutit i höjden och många hade förlorat allt. Jag tvivlade dock på den kris som min mamma varnade för – butikerna var ju fyllda av människor som shoppade! Folk verkade både livligare och mer avslappnade än hemma i Finland.
I Aten kan man höra skratt från kaféerna och luften är mättad av doften från rulltobak som blandas med stekos från souvlakispett. Lika naturligt som folket en gång samlades på Agoran för att diskutera politik eller skvallra, samlas de nu över en freddo cappuccino, det iskalla kaffet med skum, eller en Fix, en traditionell grekiskt ölsort. Ljudnivån vittnar om att den sokratiska metoden lever och frodas. Här är det tillåtet att skratta, dansa och uttrycka sina åsikter fritt.
I en kris kan det enda alternativet ibland vara att fortsätta leva som vanligt. I Skulden. Eurokrisen sedd från Aten (2013) beskriver Kajsa Ekis Ekman hur Grekland blev en skuldkoloni som i hög grad styrdes av “trojkan” : EU, IMF och ECB. För att få nödlånen tvingades Grekland att bland annat halvera lönerna, avskaffa kollektivavtal och sälja landets tillgångar.
2015 hölls det val i Grekland, där det i teorin var obligatoriskt att rösta. Enligt lag skulle arbetsgivare möjliggöra att medborgarna fullgjorde sin plikt. Dagen innan valet träffade vi en familj i en övre medelklassförort som stod och grillade på gatan eftersom “all mat skulle ta slut om Syriza vann.”
Det systemkritiska vänsterpartiet Syriza gick segrande ur valet. Inledningsvis hyllades den nya regeringen under Alexis Tsipras, särskilt då de som en symbolisk gärning sålde ministrarnas lyxbilar. Att stå emot EU:s åtstramningspolitik visade sig dock vara lättare sagt än gjort. Syriza utlyste en folkomröstning om EU:s åtstramningskrav, där folket röstade nej. Trots det tvingades regeringen acceptera nya lån och reformer.
Efter Syriza har det liberalkonservativa högerpartiet Ny Demokrati, under ledning av Kyriakos Mitsotakis, suttit på makten. The Economist utsåg Grekland till Europas framgångssaga och landets ekonomi till den snabbast växande i Europa under 2023. Enligt Yle beror den ekonomiska tillväxten bland annat på stora utländska investeringar, digitalisering och en blomstrande turism. Men vad innebär detta för den vanliga greken?
År 2022 levde en fjärdedel av alla heltidsanställda greker på inkomster som redan 2009 låg under fattigdomsgränsen. Förra hösten genomfördes en nationell generalstrejk, men enligt Yanis Varoufakis, som var finansminister under några månader 2015, blev strejken en flopp. I The Guardian (22.11.2024) skriver han att den grekiska ekonomin har torrlagts av gam-aktiga investeringsfonder och åtstramningar, vilket har gjort medborgarna för fattiga för att kunna förlora en dags inkomst. Folk har inte längre råd att gå på demonstrationer, förklarar han. Är det så ekonomisk välfärd ska se ut?
Aten, den deliberativa demokratins födelseplats, har alltid varit en stad präglad av politiskt engagemang. Men är den nu på väg att förlora sin aktivistiska anda? Stadsdelen Exarchia, ett nav för studentrörelser och anti-kapitalistiska protester, är nu befolkad av kravallpoliser och infrastrukturprojekt.
Trots den ekonomiska pressen vägrar greken att överge sin livsstil. Gatuhundarna har försvunnit och katterna är färre men väl omhändertagna. Även om restaurangbord ibland står tomma i Metaxourgeio förblir de ouzo-smuttande grekiska gubbarna och vänner med sina timslånga yap-sessioner en del av den atenska stadsbilden.
