Föreställningen Kapitalet som spelas på Teater Tribunalen i Stockholm baserar sig på fotnoter i Karl Marx storverk. De av Emil Boss insamlade vittnesmålen från migrantarbetare berör Ny Tids recensent Anders E Larsson som beskriver Kapitalet som en intressant samtalsstartare.
”Agitatorium”. Jag tror inte att det är vedertaget begrepp, utan snarare en neologism sprungen ur sammanslagningen av agitation och oratorium. Med andra ord: ett ivrigt argumenterande med rösten i centrum. Om vi sedan lägger till etiketten ”musikdramatiskt” fångas formen för Teater Tribunalens föreställning Kapitalet ganska väl. Ytterligare en ledtråd hittas i titeln – ja, det handlar om den mångförslagne Karl Marx ekonomikritiska verk i tre band från 1867. Eller rättare sagt riktas fokus mot verkets många fotnoter som målande illustrerar dåtidens ansträngda arbetsförhållanden inom industrin.
Ohotad norm
På liknande sätt har poeten och den fackliga organisatören Emil Boss samlat in vittnesmål från nutidens utsatta migrantarbetare, och dessa fungerar som en aktuell parallell till Marx exempel och kan sägas utgöra agitatoriets ryggrad. Utgångspunkten för Tribunalens version av Kapitalet är antagandet om att kapitalismen är vår tids mest ohotade norm och oförmågan att skissa upp ett allvarligt menat alternativt system.
Med endast en timmes speltid är det både omöjligt att nagelfara Kapitalet enligt Marx, som det är att hinna presentera ett nytt samhällssystem. I stället delas föreställningen in med hjälp av rubriker baserade på Marx huvudbegrepp, som arbete, mervärde, tid, ackumulation och verklighet.
Ensemblen är uniformt klädd i svarta tröjor med Tribunalens logotype och scenbilden är uppbyggd som ett industrigolv med maskiner i rader och olika arbetsstationer; hålslagning, vävstol, skruvsortering, snickeri och – eftersom det är musikdramatik – så klart plats för sång-, kör- och instrumentarbete. Med klarinetten i händerna dirigerar Dror Feiler maskinparken där allehanda mekaniska musikinstrument bildar ett återkommande ljudmyller. Feiler är även den som med slag på sin virveltrumma slår an ”sången om tiden/arbetet/verkligheten…” i anslutning till den rubrik som för tillfället avhandlas. Kirsti Torhaug elaborerar med operamässig stämma kring de olika begreppen, samtidigt som hon leder den närmare 20 personer starka kören.
Slavliknande villkor
Rösterna är, som sagt, många och framträdande. Men de som kommer allra närmast är de inspelade vittnesmålen av migrantarbetare som strömmar ur en högtalare nära publiken: Shamin, Genesis, Nataliia, Nursultan, Edison, Valentyna, Xafi, Leonardo, Christodopolos, Lasha, Khursedjon och Botir blir representanter för dem som existerar i vårt samhälles marginaler. Inte sällan har de lockats att lämna sin fattigdom bakom sig för ett annat land, en annan plats, med löfte om (förhållandevis) stora inkomster.
Bland 2000-talets alla diversearbetare – gigjobbare – bildar dessa människor en egen underklass, som inte bara riskerar osäkra inkomster utan även slavliknande, rentav livshotande, villkor. De är bärplockare, lantarbetare, hemstädare, rivningsarbetare, grovarbetare, betonghålslagare, plattsättare. De kommer från länder som Ukraina, Albanien, Kirgizistan och Uzbekistan. Gemensamt är att de är papperslösa, inte omfattas av sedvanlig lagstiftning, styrs av arbetsgivarens godtycke och lynne och knappast kan räkna med att få sjukvård även om de kör en borr genom benet.
Kritiken konkretiseras
Man kan förstås fråga sig varför detta skuggsamhälle har växt fram, och de politiska motåtgärderna ser olika ut beroende på vem du frågar. Men så länge det finns lågbetalda jobb som ratas av den inhemska arbetskraften och penninghungriga, moraliskt halkiga aktörer som tar tillfället i akt kommer den mörka sidan av arbetsmigrationen att bestå. Det lika sorgliga som mänskligt upprörande är att också dessa personer bara har ett liv, och det borde vara lika mycket värt som alla andras.
Det är befriande att de arbetsgivare som migrantarbetarna hänvisar till faktiskt namnges. Såväl bygg- och fastighetsbolag som Wästbygg, PEAB, Arcona och Balder hängs ut, liksom ett fackförbund som Byggnads. Alla nämnda, ingen glömd. Effekten blir att problematiken konkretiseras på ett sätt som svepande kritik inte förmår.
Trots det dystra ämnet finns det några (tragi)komiska inslag i föreställningen. Dror Feiler är den som tar ton i början och inleder med att berätta om hur han som liten läste Kapitalet utan att fatta ett jota. Och frågan är väl hur många som har läst samtliga delar, ens i vuxen ålder, med hundraprocentig förståelse. Desto lättare är det att förstå Henrik Dahls (tillika Tribunalens konstnärlige ledare) högljudda reaktion inför kapitalismens tillkortakommanden, när han bokstavligt skriker ut sin frustration rakt ner i en metallisk ventilationstrumma.
Resultatet av Teater Tribunalens genreblandande uppgörelse med den kapitalistiska verkligheten är en intressant och potent samtalstartare, där den enskilda människan är den stora förloraren.
Teater Tribunalen: Kapitalet
Av: Dror Feiler, Emil Boss och Karl Marx
Regi: Ensemblen
Med bl a: Kirsti Torhaug, Dror Feiler, Henrik Dahl, Erik Bonk, Fabian Magnusson, Hanna Melanton Appelfeldt och Teaterkören
Dramaturgi: Henrik Dahl, Fabian Magnusson
Registöd: Jan Ärfström
Scenrum: Magnus Lindberg
Maskiner: Magnus Lindberg, Dror Feiler
Kostymdesign: Ulrika van Gelder
Ljusdesign: William Wenner, Lina Benneth
Snickare: Erik Bonk (dekorsnickarpraktikant från Hantverkslärling)
Scenmästare: Magnus Lindberg
Teknisk assistans: Assar Firus Norrman, Jan Ärfström, Alexander Acke Engström
Spelar fram till 16.3.
Foto: Henrik Dahl
