I Kadonneen järjen metsästys riktar Anna Kontula skarp kritik mot flera samtidsfenomen, inte minst psykologins dominerande roll.
I essäsamlingen Kadonneen järjen metsästys (Jakten på det försvunna förnuftet) beskriver sociologen och riksdagsledamoten Anna Kontula i fem essäer flyhänt hur den västerländska diskursen gradvis tagits över av ett känslostyrt språk, som gör en rationell, dialektisk samhällelig diskussion nästan omöjlig.
Ämnena i essäerna är sinsemellan olika: hur kapitalismen omfamnade terapisamhället, hur socialarbetarens uppdrag omvandlades och tappade sina rötter, hur Me too-aktivisterna skulle må bra av att läsa Simone de Beauvoir, huruvida parlamentarisk demokrati kan överleva ekokatastrofen (svar: nej!) samt funderingar kring den samhälleliga diskursen kring katters frigående. Slutligen sammanfattar hon sina tankar kring vad retorik handlar om med hänvisningar till Aristoteles klassiska retoriklära. Essäerna har tillkommit vid olika tidpunkter, men de delar en grundlig argumentation och sakkunskap, samt även en tilltagande känsla av irritation och frustration.
Det är uppenbart att Kontula förtvivlar över sina medmänniskor: ”Vi är fnittrande barn som jonglerar med handgranater”.
Ingen ”mentalhälsokris”
Som psykiater fann jag kapitlet om den oheliga alliansen mellan ”terapisamhället” och kapitalismen intressantast. Med terapisamhället avser Kontula ett samhälle där psykologiska termer fått en dominerande roll i den samhälleliga diskursen. ”I terapisamhället eftersträvar vi andlig tillväxt, emotionellt välbefinnande och allmän förnöjsamhet med livet genom att använda oss av strategier från psykoterapins värld”.
Begrepp som tidigare användes för att beskriva ovanliga, ibland exotiska, tillstånd används nu i vardagen: stress, ångest, beroende, obsessioner, trauma, negativa känslor, rehabilitering, syndrom och ålderskris är ord vem som helst använder i beskrivningen av sitt livsförlopp. Samtidigt utbildas lärare, socialarbetare, jurister, poliser etc. i terapeutiskt bemötande.
Kontula ställer sig kraftigt kritisk till påståenden om att vi har en ”mentalhälsokris” i vårt land. Hon anser att vi alla är på fel spår i denna debatt. Lösningen är inte ännu fler psykoterapeuter, utan finns på helt andra ställen.
Kontula diskuterar fenomenet med ett ständigt stigande behov av mentalvårdstjänster (som skett i hela västerlandet) via ett patientfall, Emilia. Emilias vandring genom ”mentalvårdstjänsterna” låter sorglustigt bekant. Hon diagnostiseras först med medelsvår depression, sedan bipolär störning och slutligen med autismspektrumstörning. Hon erbjuds psykoterapi och olika slags mediciner, men inget hjälper. Först då hon småningom tar sig ur den isolering coronaepidemin skapat, hittar vänner och även engagerar sig i frivilligt miljöarbete, börjar hon stegvis må bättre.
Kontula påpekar att psykologiseringen och emotionaliseringen av samhället har gjort det svårt för människor att uppfatta de strukturella problem som ofta finns bakom problemen vi möter.
Samhället psykologiseras
Enligt Kontula är framför allt de ungas ”illamående” i dagens tilltagande ekokatastrof i själva verket adaptivt. Lösningen är inte terapi utan hellre aktivism av något slag. Hon beskriver hur det tagits fram vårdprogram för ”miljöångest”, som är tillgängliga på nätet. Svårare är det att hitta information om hur vi alla kan delta i att arbeta för en grön omställning.
Kontula citerar William Davies, som beskriver hur näringslivets toppchefer och andra makthavare vid World Economic Forum småningom blivit allt mera intresserade av mindfulness, buddhism, KBT och neurovetenskaper. Workshops med temat mental hälsa fördubblades vid forumet i Davos under åren 2008 till 2014. Enligt Davies är intresset framförallt ekonomiskt: framtidens kapitalansamling finns hos dem som kan ersätta oro och grubbel med lycka. Kontula citerar även sociologen Eva Illouz, som myntat begreppet emotionell kapitalism: ”I kommersialiseringen av jaget binds institutionerna tätt ihop: psykologisk manipulation, självhjälpslitteraturen, konsultindustrin, staten, läkemedelsindustrin och internetteknologin bildar tillsammans basen för det moderna psykologiska jaget”. Kontula påpekar att psykologiseringen och emotionaliseringen av samhället har gjort det svårt för människor att uppfatta de strukturella problem som ofta finns bakom problemen vi möter.
Socialarbetet ändrar form
I kapitlet som heter ”När socialarbetet glömde fattigdomen” beskriver Kontula på ett överskådligt sätt hur socialarbetarens arbete förändrats under de senaste decennierna. Först blev de andra samhälleliga stöden gradvis så små att socialarbetarens arbete småningom mest bestod av att bevilja utkomststöd. Köerna blev så långa att något måste göras. Efter att utkomststödet 2017 flyttades över till FPA måste socialarbetarens uppgifter omdefinieras, och gradvis fylldes det allt mera av olika former av ”familjearbete”, där terapisnacket tog allt större plats.
Kontula hoppas på att det ännu finns socialarbetare som kommer ihåg att kolla klientens kylskåp: har de alls råd med mat? Hon diskuterar även olika framtida scenarier för hur socialt arbete kunde se ut. Ett slags advokatroll för utsatta grupper är en möjlig väg, men även där lurar faror.
Ge upp könad rollfördelning
Kapitlet som heter ”Mormödrar som uppför sig dåligt” diskuterar hon olika aspekter av Me too-fenomenet, och bemöter en ohistorisk kritik av Simone de Beauvoir. Hon är irriterad på den svartvita diskussionen och på kritiklösa krav på ”nolltolerans” och ”trygga rum”. Hon ser lösningen såhär: ”Detta blir möjligt först då vi ger upp en rolluppdelning i förövare versus offer (bakom vilka det ofta ligger direkt arkaiska uppfattningar om könsrollerna) och kan medge att var och en av oss kan vara den som trakasserar eller som blir trakasserad.”
I essän om hur parlamentarismen skall handskas med den annalkande ekokatastrofen blir hon som mest dyster. Hon tänker sig att ett demokratiskt beslutsfattande kräver en bred diskussion där parterna kan stå ut med olika åsikter utan att överge rationell argumentation. Hon tror inte att dagens politiker är förmögna till detta. Hon anser också att extremhögerns snabba framväxt i västerlandet har att göra med detta: befolkningen kan se att politikerna inte klarar av att lösa problemen, och röstar hellre på karnevalistiska, populistiska krafter som inte spelar med den politiska elitens regler.
Min största invändning mot boken riktar sig mot introduktionen: Kontula kritiserar i rätt hårda ordalag diskursen i feministiska vänsterkretsar, och anser att andra vågens feminism (som ställde känsla mot förnuft) är skyldig till att ha introducerat den känslostyrda retoriken i kulturen. Förhoppningsvis skrämmer inledningen inte bort den presumtiva läsekretsen.
Boken är viktig.
Anna Kontula:
Kadonneen järjen metsästys.
Into, 2024.
