Napoletanaren Paolo Sorrentino, känd för sitt porträtt av Rom i Den stora skönheten samt för sina påveskildringar, fortsätter att leka på mammas gata. Efter sin halvbiografiska, neorealistiska The Hand of God går han i närkamp med Neapels mytologiska dimensioner.
Parthenope (Celeste Dalla Porta) föds i havet, likt Afrodite. Precis som en gudinna har hon ingen barndom: vi ser henne genast som ung vuxen.
Det är sent 1960-tal. Rikemansdottern Parthenope röker cigaretter, går runt i bikini och sugs in i en virvelström av lust och fägring stor à la The Dreamers av Bernardo Bertolucci. Samtidigt inleder hon seriösa universitetsstudier i antropologi och möter en knarrig äldre professor (Silvio Orlando) som blir hennes mentor.
Parthenope är en grubblare, en iakttagare. Hon utnyttjar aldrig sin skönhet. En alkoholiserad amerikansk författare (Gary Oldman) attraherar henne mer än hennes jämnåriga.
Ibland myser hon i en sagolik prinsessvagn som hon fått av sin gudfar (Alfonso Santagata). En dag förvandlas den till en likvagn. En tragedi drabbar Parthenopes familj – och hon blir syndabock. Traumat gör henne desto mer melankolisk. Det tycks vila en förbannelse över henne. Hennes identititssökande fortsätter, men de historiska händelserna – kolerautbrottet år 1973, ungdomarnas sammandrabbningar med kravallpolis år 1974 – passerar bara revy i hennes liv. Parthenope förblir ensam. Valse triste av Jean Sibelius hörs i kulisserna.
Skönheten i all ära, men även fulhetens estetik finns här. Sorrentino utnyttjar Quartieri Spagnoli och Sanità som bakgrund till några karnevalliknande scener. I slummen utspelas dock inget socialt drama som i Elena Ferrante-serien eller som i Mario Martones Nostalgia. Desto mer utrymme får en grotesk filmdiva (Luisa Ranieri), kanske en parodi på Sophia Loren.
Till sist väljer Parthenope en akademisk karriär. Som antropolog skriver hon om katolska mirakel, i synnerhet om Neapels skyddshelgon San Gennaro/Januarius.
Häri ligger min främsta invändning mot Sorrentinos opus: hans hjältinna har inte tillräckligt med repliker som gäller hennes forskning. Som intellektuell borde hon vara lika övertygande som Riddaren i Det sjunde inseglet av Ingmar Bergman, hon brottas ju med de eviga frågorna. Debutanten Dalla Porta är modellsnygg, men i stället för att spela poserar hon. Annat är det med Stefania Sandrelli som åldrande Parthenope. Rätt person på rätt plats, La Professoressa.
Parthenope är späckad med filosofiska, litterära och filmiska allusioner: Claude Lévi-Strauss, Marguerite Yourcenar, Marcel Proust, Federico Fellini. Inte sällan känns det som att filmen ställer alldeles för höga krav på tittaren. Då man slår sig ner i biofåtöljen ska man helst veta ALLT om Neapel. I synnerhet om havet och katolicismen. Neapel är Sorrentinos huvudperson. Å andra sidan är de barocka sekvenserna så fantasieggande att man kan göra research efteråt. Filmens gäckande slutreplik uttalad av en gräslig biskop (Peppe Lanzetta) klingar länge i mina öron.
Daria D’Antonios prisbelönta kamera-arbete är en fröjd för ögat. Tydligen hade Fjodor Dostojevskij rätt: skönheten är skräckinjagande i sin storhet.
Parthenope.
Drama. 136 min. Italien, 2024.
Regi och manus: Paolo Sorrentino.
Foto: Daria D’Antonio.
Musik: Lele Marchitelli.
I rollerna: Celeste Dalla Porta, Stefania Sandrelli, Gary Oldman, Silvio Orlando, Luisa Ranieri, Dario Aita, Daniele Rienzo, Peppe Lanzetta.
