Per-Erik Lönnfors har läst två böcker som belyser det instabila världsläget.
Dagens geopolitiska turbulens får mig att famla efter varje förklarande halmstrå. Två sådana erbjuds av ett par framstånde diplomater, Jaakko Iloniemi och Mikka Hautala, samt en statsvetare, Henry Vanhanen.
Jag tar Hautalas bok Sotaa ja Rauhaa först. Han har senast varit Finlands ambassadör i Moskva och Washington, D.C. Han saknar den rätta familjebakgrunden för en diplomatkarriär. Också evenuella partimeriter är svåra att avslöja. Båda talar till hans fördel. Tidigare Moskvaambassadörer brukar framhålla att de ”kan ryska”. Hautala har djupa filologiska kunskaper i slaviska språk, främst ryska och ukrainska. Det är sällan det obligatoriska diplomatiska skrytet har lika god täckning.
Det centrala i boken är djupa analyser av Ryssland, USA och Finland. Hautala betecknar sig som ”realist”.
Som ett lackmuspapper för att skilja realpolitikern från idealpolitikern brukar ”finlandiseringen” användas. Författaren spjälker epitetet i två delar. Å ena sidan ett lismande för Sovjetunionen som utnyttjades i det inrikespolitiska spelet. Å den andra en realistisk utrikespolitisk strategi som säkrade överlevnaden intill en supermakt och en stegvis utvidgning av den egna rörelsefriheten.
Historikern Kimmo Rentola accepterar skammen över finlandiseringen som en ”nödvändig senkommen känsloreaktion” men överlämnar helst den motstridiga klassificeringen åt det kyliga förnuftet.
”Alarmerande naiv”
Dagens ryska styrelseskick bygger i grunden på landets traditionella vertikala maktutövning. Ryssland saknar parlamentarism. Regeringen är i praktiken en tjänstemannaministär. Putin leder direkt de viktigaste ministerierna och de övriga med statsministern som mellanhand. Duman är en gummistämpel och fasad. Partisystemet har formats till ett verktyg för Putin men också en termometer på folkopinionen.
Successionen är de autokratiska systemens akilleshäl. Putin handplockades av Jeltsin. Efter Putins långa maktinnehav är enligt Hautala en kollektiv ledning i början troligare, som när den kortvariga trojkan Chrustsjov–Malenkov–Beria efterträdde Stalin.
Sovjetunionens kollaps splittrade staten – men inte nationen. När ekonomin och militären sedan stärktes återväcktes det imperialistiska politiska programmet. Samtidigt uppfattades EU:s integration och Nato i ryska ögon som ett hot. Det blev bäddat för spänningar och konflikt.
Just då slumrade USA geopolitiskt. Under Medvedevs korta inhopp som president inledde president Obama en ”reset”, en nyinställning av relationerna med Ryssland. Hautala betecknar den som ”alarmerande naiv”, men erkänner sin efterklokhet.
Riskerna är inhemska. Den politiska makten balanserar på en knivsegg. Infrastrukturen kräver åtgärder. Skolsystemets bas är svag. Isolationism och auktoritära tendenser hotar.
En u-sväng
Väst märkte inte att det ryska samhället ställdes in för krig, från skolorna uppåt. Europa gjorde tvärtom. Revirvidgning förenad med nedrustning laddade en tidsinställd bomb.
Putin tackade och tog emot. När han efter 2012–14 övergick till öppen makt- och erövringspolitik var det en skakande överraskning för väst. Tio år senare var det inte överrumplat av kriget, men oförberett.
Utvecklingen efter det har fyllt alla medier med blodigt material. I Finland har relationerna till Ryssland tvingats till en u-sväng, till allians med Nato. I Norden hördes suset av kappor som vändes. Det var nationell realism.
Hautala är försiktig med spådomar, eftersom historien hela tiden kommer med nya överraskningar. Ryssland har upplevt många vändpunkter. Dagens farliga skede är inte gjutet i betong.
Kina gavs utrymme
Mikko Hautalas erfarenheter av USA är färskare än de ryska. Geopolitiskt är betyget allt annat än nådigt.
Det började gå snett 9/11 2001. Kriget mot terrorn kom att dominera utrikespolitiken i ett par årtionden. Inbillade massförstörelsevapen lockade till krig mot Irak och Afghanistans terrornästen. Det blev flygsand och snöplig reträtt.
Samtidigt skolades armén till fel slags krigföring. USA sov strategiskt. Det glömde stormaktspolitikens och maktbalansens kalla realiteter. Det innebar indirekt att Kina, den potentiella huvudmotståndaren på lång sikt, gavs utrymme att växa i styrka.
Donald Trumps första presidentperiod var en varningssignal som visade att USA inte längre är sig självt. Men än så länge är det stormakt nummer 1. Försvaret väl resurserat. Landet är ekonomiskt och teknologiskt dynamiskt. Energiresurserna är enorma, dock fossila. Befolkningens utveckling är stabil, men med etniska spänningar.
Riskerna är inhemska. Den politiska makten balanserar på en knivsegg. Infrastrukturen kräver åtgärder. Skolsystemets bas är svag. Isolationism och auktoritära tendenser hotar.
Tärningen som kastats heter Trump.
Ny riktning behövs
I sitt kapitel om Finland konstaterar Hautala att landet bara har tillfälliga och begränsade möjligheter att medverka i den storpolitiska historien. Finlands centrala strategi under det kalla kriget lyckades, trots att man begrep det först efteråt. I dag är det egna försvaret viktigast. Om det inte håller är diplomatiska framgångar vid Natos förhandlingsbord ingen räddning.
Enbart överlevnad är inte för Hautala något särdeles inspirerande mål.
Finlands självständighet ledde till en framgångssaga i internationell jämförelse. Den är nu i fara om vi inte hittar en ny riktning.
Auktoritär kapitalism
Sotaa ja Rauhaa har ett rätt kort tidsperspektiv. Boken håller sig också till norra halvklotet. Vill man spana längre mot framtiden och en tour d´horizon är veterandiplomaten Jaakko Iloniemis och statsvetaren Henri Vanhanens bok Vuosisadan kilpajuoksu ett utmärkt komplement. Redan titeln anger att BRICs och den globala söderns inflytande på världens gång ligger i en eventuell framtid.
Vanhanens analys av Kina är högaktuell. Han skriver om en ”auktoritär kapitalism” som graderar medborgarnas frihet med hjälp av en klassificering av deras lojalitet mot makten. Ovänliga åtgärder från utlandet bemöts med en ”vargdiplomati” som innebär omedelbara bestraffningar. När det gäller den globala makten har Kina både råd att vänta och att uppskjuta sitt val av strategi.
Böcker som dessa två är omistliga, även om deras ”bäst före”-datum kommer snabbt. Dagens journalistik är nämligen inte att lita på, inte den analoga och ännu mindre den digitala.
Mikko Hautala:
Sotaa ja rauhaa: Venäjä Yhdysvallat ja Suomi uuden suurvaltakilpailun aikakaudella.
Otava, 2024.
Jaakko Iloniemi & Henri Vanhanen:
Vuosisadan kilpajuoksu.
Docendo, 2024.
