Annika Åman har i sin uppföljare till Lumpänglar skrivit en stärkande skildring av att stå i bredd.
Efter den prisade debutromanen Lumpänglar (2022), om kvinnorna vid Oravais textilfabrik under 1920- och 30-talen, är Annika Åman tillbaka på bekant mark i uppföljaren Utbryterskan. Romanen tar vid där den förra slutade, och följer upp fabriksarbetarnas väl och ve under en tioårsperiod från turbulensen i slutet av mellankrigstiden fram till krigsslutet. Historien om arbetarna vid ”Masunin”, som fabriken kallats i folkmun, har i sin ursprungliga form skapats av Åman för Oravais Teater där pjäserna Lumpänglar (2013–2014) och Lumpänglars väg (2017–2018) rönte stora framgångar.
Sår och styrka
Alma Laakso kom vandrande till Oravais, blev en av Masunins främsta väverskor, gifte sig med vävmästaren och gjorde en klassresa. Hon återvänder i Utbryterskan till arbetarlägenheterna i Sarinelund tillsammans med dottern Saga. Här väntar de gamla vännerna, inte minst kyrkliga Jepo-Fina och hennes dotter Maja, och den frispråkiga arbetaraktivisten Munsala-Kajs. Den synska gamla arbeterskan Skäri-Hilma som varit en klippa för fabrikens kvinnor somnar in i bokens början, och lämnat ett stort tomrum i fabriksgemenskapen. Allt verkar inte heller stå rätt till med Joni och Vili, Ainos söner som efter många år kommer hem lottlösa från Amerika och skapar oro på fabriken.
Persongalleriet är med andra ord välbekant. Samtidigt har mycket vatten runnit under broarna. Alma, den vackra och stridbara väverskan för vilken fabriken bara skulle vara en första hållplats på resan till Amerika, har fått förlika sig med att livet tog en annan riktning. Tärd efter det olyckliga äktenskapet och förlusten av sin son i en drunkningsolycka ser hon fram emot att få återvända till arbetet på fabrikens kontor. En misslyckad löneförhandling förpassar henne dock flera pinnhål lägre ner, till tvätteriet med dålig lön och ännu sämre arbetsvillkor. Almas tidigare förälskelse Gunnar, som hamnade i klammeri med rättvisan i sina försök att spåra sina av skyddskårister mördade föräldrar, lever nu i ett litet baptistsamhälle, inhyst hos en kvinna som i Gunnar ser både en potentiell livskamrat och en olycklig själ att frälsa.
För den genus- och klassmedvetna läsaren framstår fabriksarbeterskornas agens och progressivitet ibland som en utopi förklädd i historisk skrud.
Redan i Lumpänglar fascinerade gestaltningen av Almas ambivalenta klassresa. Det bekvämare arbetet på kontoret kunde inte kompensera bortfallet av den arbetsgemenskap Alma haft i väveriet. Den saknaden blev allt större som välbärgad hemmafru hos vävmästaren, och Almas önskan om att få återgå till arbetet blev till slut en delorsak till äktenskapets upplösning och i förlängningen den nedåtgående klassresan. Från att ha varit ett föredöme genom sin styrka, framåtanda och redbarhet återkommer Alma i Utbryterskan förhärdad och bitter, en mor som försöker sitt bästa men som är hård, och som kämpar för att få kontakt med dottern Saga som upplever att modern anklagar henne för broderns död. På samma sätt nyanserar Åman också gestaltningen av den karismatiska Gunnar som tagit livet med storm och haft ett brinnande politiskt engagemang, men som efter att ha blivit jagad och tvungen att gömma sig i flera år har nått en punkt där framtidsdrömmen begränsar sig till en egen stuga och ett tryggt arbete vid fabriken. Åman lyckas här på ett övertygande sätt visa hur livet bär, men också skapar ärr, tär och förändrar. Den tidvisa idealisering som präglade Alma och Gunnar i Lumpänglar är nu som bortblåst, men kvar finns styrkan och det såriga.
I Utbryterskan riktas också strålkastarna i högre grad mot nästa generation, döttrarna Saga och Maja. De delar såväl ungdomlig växtvärk som de motstridiga känslorna gentemot sina ensamstående mödrar, vars vilja att föra över sin tro på döttrarna, vare sig den är religiös eller socialistisk, känns kvävande och får dem att vilja bryta sig fria.
Samtidsperspektiv som skaver
Åman inleder romanen med ett citat ur dikten ”Vi måste hjälpa varandra med kropparna” ur samlingen Kallskänken av Jenny Wrangborg (2010). Wrangborg är en av de främsta representanterna för den moderna nordiska arbetarlitteratur som växt fram de senaste femton åren, där en ny verklighet präglad av gigekonomi och snuttjobb tar skönlitterär gestalt. I Kallskänken skriver Wrangborg kollektivistisk kampdikt om livet som arbetare på snabbmatsrestauranger och caféer, en tillvaro som präglas av låga löner, stress och undermåliga arbetsförhållanden, men där det finns en stark social sammanhållning och en gemensam kampvilja som vinner över motgångarna.
Citatet ringar in det jag tror Åman vill göra i sin romanduo om kvinnorna på Masunin – teckna en historisk bild av ett starkt kvinnokollektiv som kämpar tillsammans och håller ihop trots motgångar, fattigdom och utsatthet. I den föresatsen har författaren också lyckats; det är både stärkande och inspirerande att läsa om kvinnor som står i bredd och håller varandra om ryggen i en brutal patriarkal verklighet.
Att mottot och ansatsen, och i förlängningen själva romanen, som ska vara historisk, är ett utpräglat barn av vårt 2020-tal är en ambivalens som skaver läsningen igenom, på gott och ont. För den genus- och klassmedvetna läsaren framstår fabriksarbeterskornas agens och progressivitet ibland som en utopi förklädd i historisk skrud. Skulle formellt maktlösa och utblottade ensamstående arbetarmödrar marschera upp till ledningen och kräva löneförhöjning på ett redan relativt välavlönat arbete, som Alma, eller som Jepo-Fina, resolut tacka nej till uppvaktning av både traktens präst och en yngre duktig arbetskamrat? Jag vet inte, men frågan gäckar under läsningen – hade det kunnat ske, hade det skildrats så här i en historisk roman skriven 1950, eller skriven 2050? Det är svårt att få syn på den historiska kontext man själv är del av, och tiden får utvisa hur ett verk som Utbryterskan tolkas i framtiden.
Driven berättelse
Jag hade dock önskat att redaktören hade reagerat på de mer uppenbara anakronismerna, som när Anselm kallar Lappo-rörelsen för ”fasciststämplad” och konstaterar, apropå skjutsningar och annat politiskt våld under mellankrigstiden, att stämningen är ”polariserad”.
Föregångaren Anna Bondestam skrev 1960 romanen Stadens bröd, om en annan driftig flicka, Mia, som kom från landsbygden till staden, tog arbete på den nyöppnade tobaksfabriken och sällade sig till arbetarkampen. Något som de samtida kritikerna då tog fasta på var den kärleksfullhet Bondestam ägnade sina karaktärer, vilket borgade för en engagerande läsupplevelse. Det är något Åman har gemensamt med Bondestam – kallet att skildra fabriken och dess kvinnor lyser igenom i Utbryterskan.
Åmans roman utspelar sig i en händelserik tid. Samtidigt vill Utbryterskan berätta mycket om många. Det säger sig självt att romanen lider av en viss ytlighet på grund av detta, såväl i karaktärsdjup som i den historiska skildringen. Man förlåter dock de flesta brister, eftersom Åman är en så skicklig berättare och hennes karaktärer så lätta att intressera sig för och älska. Fabriken reser sig upp framför en myllrande och levande, och jag återvänder gärna.
Annika Åman:
Utbryterskan.
Schildts & Söderströms, 2024.
